Old Schoolbibeln plats 12: Chelsea
År 2020 så är Chelsea ett lag under uppbyggnad. Den gamle trotjänaren Frank Lampard ska på något sätt återuppbygga Chelsea till att bli det man varit under stora delar av oligarken Roman Abramovitj tid i klubben, nämligen Englands bästa klubb. Under Old School-eran så var Chelsea inte i närheten av att vara Englands bästa klubb, men definitivt en av de mer intressanta.
När jag själv började följa Tipsextra i mitten av 70-talet så var Chelsea inte direkt klubben på var mans läppar. Inte sällan höll de till i andra divisionen och de gjorde inte heller något större väsen av sig. Det var först när man på 80-talet plockade in nyförvärv som centertanken Kerry Dixon och yttern Pat Nevin som det tog fart i min värld. När jag i efterhand har läst litteratur och spelarbiografier så framkommer det ju vilken delvis oförlöst talang som fanns i den här klubben sedan decennier tillbaka. Visst, några stora cupframgångar. Men den där jämnheten som ger ligastrider kunde man ju aldrig riktigt mäkta med. Vi ska bena lite i varför.
Här kommer en högst subjektiv trupp över de bästa spelarna i Chelsea mellan 1960-1992:
Målvakter:
1. Peter Bonetti(729 matcher/0 mål)
Ingen plats på banan är så utsatt som målvaktens. Vilka fantomräddningar man än må göra eller hur stabilt man än spelar så kan allt det raseras på ett enda ögonblick om målvakten gör ett grovt misstag. Få spelare under Old Schoolperioden vet detta bättre än Peter Bonetti.
Missen som många förknippar Bonetti är naturligtvis Franz Beckenbauers skott i kvartsfinalen i Mexico-VM 1970. England hade skaffat sig en bekväm 2-0 ledning men när Bonetti retfullt enkelt släppte tyskens skott under sig så var det början på tyskarnas vändning och samtidigt slutet på Bonettis landslagskarriär.
Nu var naturligtvis Bonettis målvaktskarriär mycket mer än det försmädligt insläppta målet mot västtyskarna. Han hade redan då nästan ett decennium bakom sig på Stamford Bridge. Där hade han gjort sig känd som en vig,modig och stundtals elegant och mycket smidig målvakt. Dessa egenskaper sammantagna gjorde att han skaffade sig smeknamnet “The Cat” och han var omåttligt populär i Västra London.
Med undantag för ett kort gästspel i USA och St Louis Stars så gjorde Bonetti 19(!) raka säsonger i Chelseas A-lag. Den reflexsnabbe målvakten var given under alla Chelseas framgångsrika cup år i början på 70-talet. Speciellt FA-cupfinalen mot Leeds blev minnesvärd. “The Cat” råkade ut för en våldsam satsning av en Leedsspelare och haltade runt i straffområdet. Det var under en stund osäkert om Bonetti skulle kunna fullfölja matchen men han skakade av sig det hela och storspelade sedan matchen igenom.
En annan av Bonettis bästa matcher i karriären var Cupvinnarcupfinalen 1971 mot Real Madrid. Under omspelet så hade Chelsea en ledning att försvara i slutet av matchen. Trots en kanonad av Madridchanser så släppte Bonetti inte in något mer mål och Chelsea kunde hålla undan. Förutom en cupvinnarcupmedalj blev det en personlig revansch för Bonetti efter Västtyskland matchen året innan.
Bonetti spelade sin sista A-lags,match för Chelsea 1979 och lämnade i princip helt fotbollen. Han flyttade ut på Isle of Mull och blev brevbärare.
Senare återvände han till fotbollen och har arbetat både som målvaktstränare och assisterande tränare i ett flertal klubbar.
Betyg: 8
13. Eddie Niedzwicki (129 matcher/0 mål)
En, för den breda massan, kanske lite okänd burväktare på Stamford Bridge var Eddie Niedzwiecki. Han kom från Wrexham 1983 när den dåvarande managern John Neal hämtade in honom för 55000 pund. Neal hade bra koll på Wrexham efter att ha spenderat nästan ett decennium i klubben. Niedzwiecki tog omgående förstatröjan och blev en av de viktigaste anledningarna till att Chelsea kunde återta toppdivisionsstatus. Han släppte under säsongen 1983/84 in mindre än ett mål per match och briljerade med egenskaper som smidighet,säkert skottstoppande och långa utsparkar.
Hans stabila målvaktsspel gjorde även att den första säsongen i Division 1 skulle bli framgångsrik. Niedzwiecki var i allra högsta grad bidragande orsak till att nykomlingarna kunde nå en sjätteplats. Hans spel imponerade även på Wales dåvarande förbundskapten Mike England så pass mycket att han belönades med två landskamper. Konkurrensen om förstaplatsen i Wales var däremot alldeles för tuff då man ju under den här perioden förfogade över en världsklassmålvakt i Neville Southall.
Karriären tog slut redan vid 28 års ålder då han fick dra sig tillbaka till följd av en efterhängsen knäskada. “Steady Eddie”, som han kom att kallas av publiken på Stamford Bridge, är definitivt en av tre målvakter i vår Old School-trupp.
Betyg: 7
23. Dave Beasant (246 matcher/0 mål)
Vissa rekord är sådana som slås medan andra rekord är sådana som man alltid kommer att få behålla. Att vara den första målvakten som tar en straff i en FA-cupfinal är ett rekord som Dave Beasant såklart för alltid kommer att vara ensam om.
Efter att -med sin straffräddning- ha varit en av de direkt avgörande orsakerna till Wimbledons gigantiska finalskräll mot Liverpool 1988 så flyttade Beasant, via en kort sejour i Newcastle, till Chelsea där han gjorde debut mot mot Crystal Palace.
De första åren i Chelsea blev framgångsrika. Efter att ha haft ett ganska skakigt försvar framför den dåvarande målvakten Roger Freestone så lyckades Beasant bli den lugnande och stabiliserande kraft bakifrån som försvaret behövde. Chelsea återtog förstadivisionsstatus under Beasants första år i klubben. Division 1-sejouren fortsatte positivt och Beasant bjöd på såväl bra spel som på ett par av hans patenterade straffräddningar.
Det var först i november 1990 som saker skulle börja förändras. En skada tvingade Beasant till tre veckors vila och även om han kom tillbaka till A-lagsspel efter det så skulle han aldrig komma tillbaka till samma form och status i klubben.
Sommaren 1991 tog Ian Porterfield över klubben. Porterfield hade avgjort FA-cupfinalen för Sunderland mot Leeds 1973 och var allmänt känd som en man med hårda nypor. Beasant inledde förvisso säsongen som förstemålvakt men efter ett par mindre goda insatser valde Porterfield att peta Beasant till förmån för Kevin Hitchcock. Även Hitchcock kom att göra ett par svaga insatser och då fick Beasant chansen igen. Så fortsatte säsongen för de bägge. In och ut och ungefär lika trygga arbetsförhållanden som för en amerikansk hamnarbetare på 50-talet. Droppen skulle komma när Porterfield hösten 1992 under en liveintervju på slutsignal förklarade för pressen att Beasant aldrig skulle stå igen för Chelsea.
Beasant hade ett par lånesejourer i mindre klubbar innan han blev återkallad till Chelsea mot slutet av säsongen. Porterfield hade fått sparken och David Webb, som hade tagit över, valde att satsa på Beasant under de slutet av säsongen. De två sista matcherna fick dock ryske Dimitri Kharin stå och när Beasant under sommaren 1993 skar foten illa på en flaska salladsdressing så var till slut hans saga all på Stamford Bridge.
Beasant fortsatte att spela i en rad klubbar under ytterligare ett decennium och övergick efter det till att coacha.
I
Betyg: 7
Försvarare:
2. Steve Clarke (421 matcher/10 mål)
“Mr Reliable” är ett sånt där klassiskt engelskt fotbollsuttryck som rakt översatt betyder “Herr Pålitlig. Just pålitlig var det ord som verkligen stämde in på ytterbacken Steve Clarke. 1987 dök han upp från Skotska St Mirren. För 422000 pund fick man en solid spelare som kom att bli en institution på högerbacken i “The Blues” under mer än ett decennium.
Clarke var en spelare som ändrade sitt spel genom åren. Efter att ha börjat som en offensivt inriktad ytterback med regelbundna räder längs med högerkanten så blev han med åren mer defensivt inriktad spelare. Från att ha producerat både mål och poäng övergick han till att vara den som stod för förmågan att säkra bakom andra, nya offensiva förmågor. Mot slutet av karriären blev det även en del mittbacksspelande.
Steve Clarke fortsatte sin gärning inom fotbollen som coach och manager. Han fungerade som assisterande coach i Chelsea mellan 2004 och 2008. Nu är han förbundskapten för Skottland.
Betyg: 8
3. Graeme Le Saux (312 matcher/16 mål)
Precis som för en hel del andra spelare så blev det en kontrovers med managern Ian Porterfield som fick Graeme Le Saux att lämna Stamford Bridge. Efter att ha blivit utbytt i en match mot Southampton i december 1992 kastade Le Saux tröjan i gräset och lämnade arenan. Tre månader senare var han såld till Blackburn. Han skulle dock komma att återvända…
Le Saux hade signats från kanalön Jersey redan som 18-åring och hade i och för sig en positiv utveckling med mycket A-lagsspel under sina första år i klubben men det som kom att att bli hans fall under Porterfield var hans mångsidighet. Att han kunde användas på flera platser gjorde att han svårt att ta en fast ordinarie plats utan han fick snarare rycka in och hjälpa till där det behövdes.
Efter att ha lämnat Chelsea för Blackburn växte Le Saux både som spelare och som människa och hans mogna och moderna ytterbacksspel gjorde snart honom till ordinarie i landslaget. Han var trots sin ringa storlek en god närkampsspelare på grund av sin följsamhet. Han kunde ofta ligga rätt och avvärja hot tidigt. Utöver detta så bidrog Le Saux med att vara säker med bollen och på så sätt bidrog han aktivt till sitt lags anfallsspel.
När han 1997 återvände till Chelsea var han en betydligt bättre spelare och bidrog aktivt till det som kan sägas ha varit embryot till det framgångsrika Chelsea som vi sett de senaste decennierna. Tyvärr råkade Le Saux ut för ett par allvarliga skador som förhindrade honom från att delta i Cupvinnarcupfinalen 1998 samt FA-cupfinalen 2000. Den senare av skadorna förhindrade även spel i EM 2000.
I landslaget blev det “bara” 36 landskamper för Le Saux. Nämnda skadeproblem samt att han i början av karriären konkurrerade med institutionen Stuart Pearce gjorde att han inte riktigt fick så många landskamper som kan förväntas.
En sak som störde Le Saux under hans karriär var det att det fanns ständiga rykten om att han skulle vara homosexuell. När de andra grabbarna spelade kort och snackade om traditionellt “grabbiga” saker på spelarbussen så läste Le Saux “The Guardian”. Hans intresse för kultur och att besöka museum var andra aktiviteter som inte rymdes inom den grabbiga fotbollskulturen. Speciellt omtalat är konflikten med Robbie Fowler som hängde i under många år. Under en match mot Liverpool så hamnade de bägge i ständiga skärmytslingar som ledde till att Fowler anspelade på att Le Saux skulle vara homosexuell. Till sist tröttnade Le Saux och slog till Fowler och båda straffades i efterhand av FA.
Hursomhelst var Le Saux en briljant och lysande fotbollspelare och det han fick utstå sade nog mer om den kultur som rådde, och delvis fortfarande råder,än Robbie Fowler som person.
Betyg: 9
5. Ron Harris (795 matcher/14 mål)
För de flesta som är inlästa på Chelseas historia så är den granithårde försvararen Ron Harris känd som “Chopper”. Chelseas manager Tommy Docherty hade dock ett annat smeknamn på tuffingen och det var “The Late” och det var inte i betydelsen att han var framliden utan att han avsiktligt valde att komma sent in i närkamper för att kunna smälla på rejält.
Med smått sanslösa 795 matcher för klubben så är Harris den meste spelaren genom tiderna. Den oömme försvararen gjorde 1962 debut som 17-åring och var sedan en ordinarie spelare under 18 säsonger. Med ett stenhårt och kompromisslöst försvarsspel så blev Harris en av den här tidens “hard men”. Han hade oftast sin utgångsposition i mittförsvaret men eftersom han fungerade lika bra som högerback kunde det ibland ske att Harris bytte från mitten till höger i paus om motståndarnas vänsterytter haft en bra första halvlek.
Med sin tydliga ledarstil blev Harris kaptenen som ledde Chelsea i fyra stora finaler mellan 1967 och 1972. Han blev den förste Chelseakaptenen någonsin att lyfta såväl FA-cupen(1970) som en internationell cuptitel(Cupvinnarcupen 1971).
Harris lojalitet med klubben framstod tydligare och tydligare då det blev sämre tider. Han både tappade sin lagkaptensstatus och fick uppleva dubbla nedflyttningar men valde ändå att stanna. 1980 lämnade han klubben för att bli spelande manager i Brentford.
Efter karriären har Harris i perioder varit TV-expert, framförallt när Chelsea har spelat. Under 90-talet tränade han under en period Greyhoundhundar.
Betyg: 9
6. David Webb (299 matcher/34 mål)
Att avgöra en FA-cupfinal och på så sätt bli en del av både sitt eget lags historia och av den engelska fotbollshistorien är få förunnat. Efter att Ian Hutchinson kastat ett av sina patenterade långa inkast kunde mittbacken Webb gå till väders och skalla in segerbollen i 1970 års FA-cupfinal mot Leeds. Detta var en omspelsmatch efter att den första matchen slutat 2-2. I den matchen hade Webb det mycket tuffare. Efter att ha startat matchen som högerback och blivit totalt uppsnurrad av Leeds vindsnabbe trollgubbe Eddie Gray så bytte Dave Sexton plats på Webb och den hårdföre Ron “Chopper Harris”. Med Harris tuffa närkampsspel kunde Chelsea kontrollera Gray och kämpa sig till ett, skulle det visa sig, lyckosamt ompsel.
David Webbs karriär i Chelsea hade startat redan 1968 då han som 22-åring anlände från Southampton för 60000 pund. Sex säsonger och närmare 300 matcher senare lämnade Webb Chelsea. Då hade han gjort sig känd som en verkligt mångsidig spelare. Även om hans huvudsakliga position var mitt eller högerbackens så spelade Webb på i princip alla platser. Ipswich var ett lag som verkligen fick uppleva försvararens mångsidighet. Under säsongen 1971/1972 så stod Webb i mål i höstmötet(och höll dessutom nollan). I vårmötet tre månader senare så spelade han på topp och gjorde två mål.
Efter att ha lämnat Chelsea spelade Webb för en räcka klubbar. Som 38-åring avslutade Webb sin karriär i Torquay. Ingenstans lämnade han dock samma avtryck som han under 70-talets början gjorde på Stamford Bridge.
Betyg: 8
12. Eddie McCreadie (410 matcher/5 mål)
Epitetet modern ytterback är i våra dagar en ganska sliten klyscha men på 60-talet var det spot-on när det gällde Eddie McCreadie. Den mustaschprydde vänsterbacken forsade fram med kraft och ackuratess längs kanten och bidrog i stor del till många av målen som gjordes på Stamford Bridge under 60 och 70-talen. Han och ytterbackskollegans Ken Shellitos moderna och attackerande spel gjorde att Västtyskland bokade in träningsmatch mot Chelsea inför VM 1966, detta för att träna på att möta just denna typ av lag.
Med mod,snabbhet och aggressivitet hade McCreadie redan från start visat framfötterna på Stamford Bridge. Han var även en mångsidig spelare som bl.a vikarierade som centerforward och i den rollen avgjorde ligacupfinalen 1965 med ett solomål. Många av hans lagkamrater vittnade om att McCreadie då tyckte att han var given i anfallet hädanefter. Han var dock snart tillbaka på vänsterbacken igen.
Fram till 1973 var McCreadie given i laget och gjorde över 400 matcher. Han lyckades också skrapa ihop till 23 landskamper för Skottland. Detta var en imponerande bedrift då det i Skottland på denna tid vimlade av världsstjärnor på i stort sett alla positioner. En av hans hårdaste konkurrenter på positionen var Celtics Lisbon Lion Tommy Gemmell.
McCreadie gick från planen till ledarstaben och 1975 utsågs han till manager över ett sjunkande skepp. Chelsea ramlade ur och McCreadie återuppbyggde laget med 18-årige mittfältsstjärnan Ray Wilkins som kapten. 1977 var Chelsea tillbaka i högsta serien men då hamnade skotten i en kontraktstvist med ordföranden Brian Mears och lämnade under kontroversiella förhållanden klubben.
Han flyttade senare till USA där han fortfarande bor kvar.
Betyg: 8
14.Marvin Hinton (344 matcher/4 mål)
Under en lång proffskarriär finns det naturligtvis mycket som ska hända och utan att ha belägg för det så misstänker jag att det finns mer än en spelare under den engelska old-schooltiden som fick förklara både det ena och det andra för sina fruar på hemmaplan.
Chelseas mittback Marvin Hinton fick förklara en av de märkligare sakerna efter att ha kommit hem med ett sugmärke på halsen. Hur märkligt det än låter så är det inte sugmärket i sig som var det anmärkningsvärda utan det var snarare det faktum att det placerats där av ingen mindre än den dåvarande managern Tommy Docherty.
Hinton var ytterligare en i raden av utility-players som användes där han behövdes som mest. Som för många andra av den spelartypen så hade Hinton kanske under perioder svårt att göra någon plats hundraprocentigt till sin egen. Han spelade under en period i mittförsvaret med Ron Harris men när spelare som John Dempsey och David Webb kom till klubben fick han en mera undanskymd roll.
Hinton var en Sir Alf Ramseys uprsprungliga 40-mannatrupp inför VM 1966 men han kom inte med i den slutliga truppen och det blev faktiskt så att Hinton aldrig gjorde någon landskamp.
1976 lämnade Hinton klubben och spelade under en kort sejour i Barnet innan han pensionerade sig från fotbollen.
Betyg: 7
15. Micky Droy (313matcher/19 mål)
“6 foot 2, eyes of blue, Micky Droy is after you” var en sång som inte alls var ovanlig på “The Shed” under 70 och 80-talen. Den store och tuffe mittbacken Droy,som snarare var närmare 6`5(193 cm), var en hård och kompromisslös mittförsvarare som aldrig var någon exceptionellt talangfull spelare men som hade som sin största förmåga att spela med “his heart on his sleeve”.
När den gamle försvarshjälten Eddie McCreadie fick i uppdrag att leda laget tillbaka till ettan så gav han den reslige mittbacken ett viktigt uppdrag. Han skulle på bästa NHL-manér agera “polis” åt den unge talangen Ray Wilkins. McCreadie ville bygga sitt lag kring den unge mittfältaren och gav honom lagkaptensbindeln, endast 18 år gammal. Droy skulle bli den som skulle skydda och stå upp för Wilkins på planen och på så sätt bidra till att han fick utrymme att vara den kreativa poängspelare som McCreadie ville.
Under största delen av Droys tid i Chelsea var det riktig jo-jovarning på klubben. Mittbacken hann med såväl dubbla nedflyttningar som dubbla uppflyttningar innan han lämnade för Crystal Palace. 1978 var Droys stora säsong då han blev utsedd till årets spelare i Chelsea.
Efter en kort period som manager i Kingstonian startade Droy en elfirma. Idag bor han i Florida, USA.
Betyg : 7
16. John Dempsey (207 matcher/7 mål)
Som ung parvel stod West Endkillen John Dempsey tillsammans med sin pappa på Stamford Bridges läktare och följde Chelsea. När sedan Chelsea veckan därpå spelade borta så begav sig far och son Dempsey till Craven Cottage för att följa Fulham. På så sätt fick den unge Dempsey två favoritlag och det är därför logiskt att det blev just de två klubbarna som fick dra nytta av hans talanger som fotbollsspelare.
Det var när den gamle landslagshjälten Johnny Haynes lämnade tränarjobbet för Fulham som Dempsey tog klivet över till Chelsea. Han hade velat gå innan men Haynes hade vägrat släppa honom. Även Tottenham med Bill Nicholson i spetsen hade lagt ett bud men Dempsey hade deklarerat att det var Chelsea som gällde.
Det tog inte lång tid i klubben innan Dempsey visade att han var och räkna med. Han var ordinarie mittback i par med Ron Harris i första finalen och med David Webb i omspelet. Även i cupvinnarcupfinalen året därefter var Dempsey en av de viktigaste kuggarna. I omspelet så gjorde Dempsey det första målet-i 2-1 segern med en kraftfull volley.
Dempsey har gjort 18 landskamper för Irland och har det tvivelaktiga nöjet att vara den förste spelaren någonsin att ha blivit utvisad i den irländska landslagströjan.
Betyg: 7
Mittfältare:
4. John Hollins (592 matcher/64 mål)
Med närmare 600 matcher i den blåa tröjan så är Hollins en av de stora klubbikonerna i Chelsea. Hans två utnämningar till årets spelare är det yttersta kvittot på hans popularitet.
I dagens Chelsea-lag så finns det ett uttryck som säger att “70 percent of the earth is covered by sea, Kanté covers the rest”. Lite samma kunde sägas om John Hollins. För att spelare som Charlie Cooke och Alan Hudson skulle ha total artistisk frihet att kreera och skapa så behövdes det en vattenbärare,i detta fall John Hollins.
Trots sina speltaktiska och defensiva förmågor så var Hollins även en ypperlig passningsspelare och bidrog dessutom med en hel del mål i den blåa tröjan. Hans förmåga att snabbt hitta lösningar för att vända spelet från defensiv till offensiv var av högsta klass.
Trots en emellanåt hårdför och självuppoffrande spelstil så fanns Hollins oftast på plan. Han var dock skadad i omspelsmatchen i Cupvinnarcupfinalen mot Real Madrid 1971.
Efter över 500 matcher och 12 säsonger i klubben lämnade Hollins 1975 för Queens Park Rangers. Där blev han en del av det bästa QPR-laget i historien som var nära att vinna titeln 1976.
Efter en sejour även i Arsenal så återvände den då 37-årige Hollins till Chelsea och blev en del av det lag som 1983-84 flyttades upp till division 1. Efter att han lade skorna på hyllan så övergick han till ledarstaben och var även manager under några år.
Betyg: 8
7. Pat Nevin (242 matcher/45 mål)
Klassiska yttrar av stilen “krita på utsidan av skon” finns det inte så många av nuförtiden. Under Old School-perioden var de snarare regel än undantag i de engelska lagen och en av de finaste företrädarna för denna spelstil var Chelseas lille skotte Pat Nevin. Med teknik och speed så vände han ut och in på högerbackar i parti och minut.
Redan under debutsäsongen 1983/84 blev han vald till årets spelare och bildade tillsammans med anfallsduon Dixon/Speedie en väldigt framgångsrik offensiv trio. De tre producerade tillsammans 61 mål, varav Nevin satte 14, när Chelsea vann andradivisionen och på nytt tog plats i högsta serien.
Managern John Neal var den som gav Nevin fria tyglar att i princip helt ägna sig åt offensiven. Det blev därför en svår omställning för yttern när Neal slutade sommaren 85. Den nya managern John Hollins var mer av en systemtränare där alla hade sin specifika roll såväl i anfall som försvar. Även om Nevin spelade vidare i Chelsea så passade den nye managerns idéer honom sämre och han presterade aldrig på den nivån som han hade gjort under sina två första säsonger i Chelsea. Han blev i och för sig framröstad som årets spelare av fansen även 1987 men när hans kontrakt gick ut året därpå så flyttade han till Everton.
Lite likt Graeme Le Saux så var Nevin på många sätt en udda fågel i det brittiska fotbollslivet på 80-talet. Med en examen i konst från Glasgow Caledonian och ett stort intresse även för litteratur så skiljde han ut sig i omklädningsrummet på Stamford Bridge. När hans lagkompisar lyssnade på mainstreammusik så gick Nevin gärna på spelningar med lite svårare band.
Pat Nevin gjorde 28 landskamper för Skottland och var under en kort period sportchef i Motherwell.
Betyg: 8
8. Ray Wilkins (198 matcher/33 mål)
En exceptionellt begåvad innermittfältare som redan som 18-åring blev lagkapten i Chelsea, vilket för övrigt är yngst någonsin. Laget blev det året relegerat men det tog bara två år innan den unge och extremt spelbegåvade Wilkins hade lett Chelsea tillbaka till finrummet.
Wilkins hade grovt räknat två separata delar av sin karriär. Under den första var han den talangfulle spelfördelaren som låg långt fram i banan och som med hjälp av kraftfulla löpningar, fin teknik och ungdomlig entusiasm såväl spelade fram till mål som gjorde dem. Någonstans längs vägen, kanske med ålderns rätt, blev Wilkins en mer tillbakadragen mittfältare som styrde spel från längre bak i planen. Men det var efter hans dagar i Chelsea.
Eftersom Chelsea var allt annat än stabilt under Wilkins period i klubben så kändes det oundvikligt att han till sist skulle lämna densamma. När Chelsea för andra gången under Wilkins tid på “The Bridge” ramlade ur 1979 så skrev han på för Manchester United där han kom att stanna i fem år.
Senare i karriären representerade Wilkins en räcka klubbar, som t.ex Milan, PSG och Glasgow Rangers. Ingenstans gjorde han så många matcher som i Chelsea dock och han är ännu i denna dag ihågkommen som en av de finaste spelare som klubben producerat.
Det blev 84 landskamper för England mellan 1976-1986. En del elaka kritiker tycker att det var alldeles för många och att han i mångt och mycket stod i vägen för Glenn Hoddle, då de ofta konkurrerade om samma plats.
Efter spelarkarriärens slut övergick Wilkins till coachandet och manageryrket. Efter att ha varit huvudansvarig för QPR och Fulham så blev han assisterande manager i Chelsea där han sedan gjorde flera sejourer.
Våren 2018 avled Ray Wilkins efter att legat i en koma till följd av en hjärtattack och ett fall. Hans familj har senare gått ut och talat öppet om att Wilkins under perioder brottades med depressioner och alkoholproblem.
Betyg: 9
11. Peter Houseman (343 matcher/39 mål)
Inte många, men en hel del, av Old Schoolerans största profiler lämnade oss alldeles för tidigt. Inte sällan handlar det då om alkoholrelaterade eller neurologiska sjukdomar. Houseman är ett ännu mer sällsynt fall då han endast 31 år gammal avled i en bilolycka. Ansvarig för bilolyckan var en 22-årig som till en MP(Members of parliament). Straffet blev 4000 pund och indraget körkort i tio år.
Även om Houseman var en egen produkt och stor talang så var det ingen räkmacka in i klubbens A-lagsverksamhet. Skotten John Boyle hade sedan ett flertal säsonger prenumererat på vänsterytterpositionen och var en favorit hos managern och landsmannen Tommy Docherty. När Boyle råkade ut för en skada så kunde den talangfulle yttern successivt jobba sig in i laget.
Precis som för Chelsea under den här perioden så var perioden mellan 1969-1971 Housemans bästa. Han missade i princip aldrig en match och hade etablerat sig som en stadig poängspelare med en en del mål och framförallt många assists genom sina väl avvägda inlägg. Med sex mål under Chelseas FA-cupspel 1970 så blev han en av de absolut avgörande faktorerna att Chelsea till sist kunde tas hem den. Bland annat så stod han för ett mål i finalen då han kvitterade Leeds 1-0 ledning strax innan paus.
Efter att ha deltagit både i Cupvinnarcupfinalen mot Real Madrid 1971 som den snöpliga ligacupfinalförlusten mot Stoke 1972 så tappade Houseman, precis som för övrigt hela klubben, formen. Successivt sjönk Chelsea ner i tabellen och 1975 var relegering till Division 2 ett faktum. Yttern lämnade då för Oxford där han spelade fram till sin tragiska bortgång.
Betyg: 8
17. Charlie Cooke (373 matcher/30 mål)
Med en teknik som var något utöver det extra som kom Charlie Cooke att bli en av de viktigaste ingredienserna i Chelseas framgångsrika lag runt decennieskiftet mellan 60 och 70-tal.
Skotske Cooke var en av Tommy Dochertys viktigaste värvningar när han hade bestämt sig för att bygga om laget för att passa hans egen fotbollsfilosofi. För ett dåvarande klubbrekord på 72000 pund så signades han från Dundee. Initialt var han tilltänkt som ersättare för en av fansens favoriter, Terry Venables. Med anledning av detta så var fansen något avvaktande till en början men Cooke skulle snart visa att han inte bara var jämbördig med Venables utan snarare en uppgradering. Med superb bollkontroll, vindlande löpningar och känsliga inlägg så vann han snabbt publikens gunst. Med sin patenterade kroppsfint så kunde han hela “The Shed” att utbrista i ett utdraget woooh innan han pilade ner mot kortlinjen för att slå ett inlägg. “Magician”, “Maestro” eller “The Wizard” kom att bli hans smeknamn på läktaren.
Med dessa fantastiska egenskaper så kom han att bli en av de viktigaste delarna i det framgångsrika lag som främst i olika cuper presterade så fantastiskt i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Efter en kort sejour i Crystal Palace mellan 1972-1974 så återvände Cooke till Stamford Bridge och stannade kvar till 1978. Han flyttade sedan till USA och NASL där han spelade för ett flertal olika klubbar.
Med anledning av den stora mängden högkvalitativa skotska spelare i allmänhet, och yttrar i synnerhet, så blev det bara 16 landskamper för Cooke. Att han i tidig ålder flyttat till England för att spela kan ha påverkat. Inte sällan prioriterades spelare från Celtic och Rangers när det skotska landslaget skulle tas ut.
Betyg: 9
18. Alan Hudson (189 matcher/14 mål)
Begreppet “Maverick” inom fotbollens värld betyder att en, oftast extremt talangfull, spelare hittar egna lösningar och går sina egna vägar, såväl på som utanför planen. Alan Hudson var verkligen en av de spelarna.
Det finns kanske nån form av ödesmättad ironi eller symbolik att den senare så festglade Alan Hudson fick göra sin debut i Chelseatröjan efter att trion Peter Osgood, Charlie Cooke och John Boyle skippade träningen och tog en flytande lunch på ett av favorithaken kring Kings Road.
Dave Sexton var som så ofta inte road och det blev sålunda debut för 17-åringen som växt upp en stabil utspark från Kings Road. Debuten blev inget att skriva hem om. Det blev nämligen förlust med 5-0 mot Southampton på The Dell. Den talangfulle ynglingen var dock inne för att stanna.
Det blev några både stormiga och briljanta år med Hudson som den store playmakern på Chelseas mittfält. Samtidigt som han briljerade med en kontinental/brasiliansk spelstil på planen så ökade hela tiden hans aptit för ett vidlyftigt leverne vid sidan av planen. Även om det ju vid denna tidpunkt fortfarande fanns de som kunde få ett sådant liv att fungera ihop med toppfotboll så blev det till sist ohållbart. Efter att ha utvecklats till en komplett och iögonfallande mittfältare så fick Dave Sexton nog och satte upp den jovialiske Hudson på transferlistan. Det dröjde inte länge innan den legendariske Stokemanagern Tony Waddington nappade och i februari 1974 lämnade Hudson Londonklubben för 240000 pund.
Hudsons internationella karriär blev minst sagt torftig. Efter att ha vägrat följa med på en turné med U23-landslaget blev han av Alf Ramsey avstängd från allt landslagsspel under tre år. Hudson fick två landskamper under Don Revie varav en blev en succé när England besegrade Västtyskland med 2-0. Revies stela personlighet och påtvingade bingospel och mattbowling blev droppen för Hudson. Efter att ha berättat för Revie exakt vad han tyckte om dylika arrangemang blev det aldrig mer spel för “The three lions”
Hudson har haft det tufft även efter karriären. Kamp mot alkoholism och dessutom delvis handikappad efter en svår bilolycka gjorde att han periodvis haft det tufft ekonomiskt. Ett litet uppsving blev det när han testade författarskap och han har till dags dato givit ut tre böcker.
Betyg: 9
19.Tommy Baldwin (239 matcher/91 mål)
Om man blir värvad till en ny klubb och gör mål 16 minuter in på sin premiär för sin nya klubb då vet man att det finns alla förutsättningar att det kommer att bli “a beautiful friendship” mellan spelaren och klubben. Just detta skedde då Tommy Baldwin 1966 gjorde sin första match för The Blues på Stamford Bridge.
För sin förmåga att suga in bollen under press så fick Baldwin smeknamnet “svampen”, vissa av hans lagkamrater har i intervjuer vittnat om att smeknamnet även kan ha haft något att göra med Baldwins förmåga att inte alkoholhaltiga drycker. Hur det än står det till med det senare så blev han snabbt en klar och tydlig uppspelspunkt i de lägen när Chelsea inte kunde använda sig av sitt vanliga lite mer flytande anfallsspel.
Efter att ha gjort 17 mål under sin första säsong fick den unge yttern spela i Chelseas förlorande FA-cupfinallag 1967. Tre år senare skulle han få sin revansch då han spelade i båda finalmötena mot Leeds.
Baldwin spelade med framgång vidare några säsonger till men när den något buttre och okarismatiske Dave Sexton tog över laget så dalade både Chelseas och Baldwins form. Detta blev i praktiken slutet för en framgångsrik karriär. Korta lånesejourer i Manchester United och Millwall följde. Inte ens en nystart i NASL och Seattle Sounders kunde få Baldwin och tända till och han slutade. Tiden på Stamford Bridge blev den bästa i karriären och med 91 mål så har han alltid blivit ihågkommen som en av de stora.
Betyg: 8
20. David Hay (120 matcher/3 mål)
En multikompetent spelare som fick sitt genombrott i Celtic där han kom fram i kölvattnet efter “The Lisbon Lions” dvs det legendariska Celtic-laget som vann Europacupen 1967 i Lissabon.
Efter att Hay hamnat i kontraktstvist med Celtic 1974 så valde skotten att flytta till London och skriva på för Chelsea. Hay hade först strejkat i två veckor men när han sommaren 1974 kom hem från VM i Västtyskland hade han bestämt sig för att stanna. Då hade emellertid Chelsea lagt ett bud på 225000 pund och den legendariske managern Jock Stein hade accepterat.
Hay hade värvats som mittfältare och var en av laget stabilare spelare under den inledande säsongen 1974/75. Trots detta kunde skotten inte förhindra att Chelsea åkte ur. Efter en medioker säsong 1975/76 kunde Chelsea åter ta steget upp våren 1977 och då med Hay som stabil mittback.
Han spelade alltid med frenesi och vilja och var den som kunde leda laget när det blåste emot.
Hans karriär skulle dock få ett ganska abrupt slut då han först drabbades av en svår knäskada och som inte det var nog så hade han även problem med en skadad näthinna som omöjliggjorde spel. En skada som för övrigt senare kostade Hay synen på det ena ögat.
Det blev ingen lång karriär på Stamford Bridge och det var inte heller under någon av klubbens starkaste perioder. På läktarna blev han dock ihågkommen som en spelare som gav allt för sin klubb och hade han bara fått vara frisk så skulle han varit en klippa under ytterligare några år.
Betyg: 7
Forwards:
9. Peter Osgood (380 matcher/150 mål)
En av de allra största legenderna på Stamford Bridge är Peter Osgood. Som något av förgrundsfigur i det legendariska “Kings of Kings road gänget” i trakterna av decennieskiftet mellan 60 och 70-tal så var Osgood den som stod i bräschen med ett robust och rejält centerspel.
Var det någon som visste hur man skulle göra entré så var det Osgood. Detta visade han inte minst i sin debut som 17-åring. Han gjorde två mål i en ligacupmatch och efter den dagen tittade han aldrig tillbaka.
Den talangfulle centern blev till och med uttagen i Sir Alf Ramseys bruttotrupp inför hemma-VM 1966. Då var Osgood bara 19 år gammal. Han kom inte med i den slutliga 22-mannatruppen men han hade ju onekligen tiden framför sig.
Inte ens ett benbrott mot Blackpool 1966 stoppade honom nämnvärt. När han kom tillbaka så var han starkare än någonsin. Den nye managern Dave Sexton valde att under en längre period spela Osgood som defensiv mittfältare med gott resultat. Framförallt så utvecklade den talangfulle spelaren andra egenskaper som bara gjorde honom ännu bättre.
Men det var centerplatsen som var Osgoods naturliga och snart var han tillbaka på topp. Med 150 mål så tillhör centern Chelseas absolut bästa målskyttar genom tiderna.
Han hade säkerligen kunnat nå ännu längre och högre om det inte var för att hans liv och karriär kantats av otaliga kontroverser. Han tillhörde Chelseas ganska inbitna festgäng som gärna spenderade mycket tid på pubarna kring Kings Road och när han inte frekventerade något vattenhål så handlade det om kvinnoaffärer. Han var gift tre gånger, men den mest berömda kvinnohistorien var när den berömda skådespelerskan Raquel Welch dök upp på Stamford Bridges läktare tillsammans med TV-personligheten Jimmy Hill. Hon satt och hejade på Osgood matchen igenom och under en liveintervju på läktaren kommenterade skådespelerskan Osgoods “fantastiska muskler”. Vid ett senare tillfälle fotograferades Welch med en T-shirt. Vad det stod på tröjan? “I scored with Ossie”...
Det faktum att Osgood efter FA-cupfinalen 1976, när han hade flyttat till Southampton, stal med sig bucklan hem efter matchen för att som han själv uttryckte det- “sova med den” -för att sedan återlämna den nästa dag säger en hel del om att Osgoods fokus inte alltid låg på att vara 100 % professionell.
Betyg: 9
10. Bobby Tambling (370 matcher/202 mål)
När Bobby Tambling redan som 17-åring gjorde mål i sin A-lagsdebut mot West Ham så kunde man ana att Chelsea hade fått fram en oslipad diamant. Det var dock inte förrän legenden Jimmy Greaves lämnade klubben 1961 som den unge forwardens målfabrikation kom igång på allvar.
Under fem raka säsonger så blev Tambling bästa målskytt för Chelsea. Trots den unge anfallarens målaptit så ramlade Chelsea ur division 1 när man 1962 slutade sist i division 1. Den nye managern Tommy Docherty gjorde Tambling till lagkapten, och med nyförvärv som Peter Bonetti och Terry Venables kunde man snabbt återta sin plats i första divisionen. Tambling bidrog med smått otroliga 37 mål.
Chelsea kom under de kommande åren att bli ett ständigt hot med sitt flärdfulla och eleganta spel. Den enda titeln som Tambling lyckades vinna i Chelsea var ligacupen 1965. Han gjorde då ett av målen i finalen mot Leicester. Tambling blev två år senare den första Chelseaspelaren någonsin att göra mål i en FA-cupfinal. Det blev trots detta förlust.
När Chelseas framgångar riktigt tog fart runt 1969/70 hade Tambling blivit utkonkurrerad av spelare som Peter Osgood och Ian Hutchinson. Han lämnade sommaren 1970 för spel i Crystal Palace.
I över 40 år innehade Bobby Tambling klubbrekordet över antal gjorda mål med 202 st. Det var först 2013 som Frank Lampard lyckades slå rekordet.
Betyg: 9
19. Kerry Dixon(420 matcher/193 mål)
Under en rejäl svacka i Chelseas historia kom en investering på 175000 pund till Reading att bli ett riktigt lyckokast. Investeringen bestod i den då 22-årige anfallaren Kerry Dixon.
Året innan hade Chelsea varit farligt nära nedflyttning till tredje divisionen. Nu kunde man istället med hjälp av Dixons otroliga 34 mål återta sin plats i Division 1.
Den unge strikerns målhunger dämpades inte när laget hade tagit steget upp i ettan. Han gjorde då 36 mål och kunde efter 101 matcher i klubben stoltsera med 70 mål, ett minst sagt imponerande facit. Hemligheten bakom Dixons målfabrikation var, förutom att han var lång och atletisk, hans förmåga att avsluta med båda fötterna. Kom han i en trång situation var han inte beroende av att lägga över bollen på “rätt fot”.
I början av 1986 ådrog sig Dixon en muskelskada i magen. Det var under en FA-cupmatch mot Liverpool som olyckan var framme. Även om Dixon fortsatte att göra en del mål längre fram i sin karriär så blev han aldrig riktigt densamma.
1992 lämnade Dixon klubben för Southampton. Han hade då gjort 193 mål, vilket är den tredje högsta noteringen i klubbens historia.
Dixon har på senare år genomgått en hel del personliga problem med såväl alkohol som spelberoende. 2015 dömdes han till fängelse för att ha misshandlat en man på en pub.
Betyg: 9
22. David Speedie (205 matcher/64 mål)
Värvad från Darlington för den även på den tiden blygsamma summan 80000 pund så blev David Speedie en symbolspelare som kom att bli instrumental för ett Chelsea som efter ett antal år till sist åter lyckades etablera sig i första divisionen.
Kärlek börjar med bråk är ju en devis som mycket väl skulle kunna appliceras på den inledande relationen mellan David Speedie och nyförvärvet Kerry Dixon när den senare kom till klubben från Reading 1983. Det gick så långt att det vid något tillfälle utbröt ett regelrätt slagsmål mellan de bägge under träning.
Efter att ha varit den stora stjärnan och den direkta anledningen till att Chelsea 1983 klarade sig från att bli relegerade till division 3 så fick Speedie ta ett steg tillbaka och finna sig att vara andrafiol. Efter den inledande tuffa tiden så accepterade Speedie sin roll och blev snarare den som fick bygga upp och bädda för mål. Trots detta så gjorde Speedie respektabla 64 mål under sin sejour i Chelsea och firma Dixon/Speedie gjorde fantastiska 169 mål tillsammans.
Efter fem år på Stamford Bridge så såldes Speedie 1987 vidare till Coventry efter att ha hamnat i konflikt med managern John Hollins. Några år senare hamnade Speedie något överraskande i Liverpool då han var Kenny Dalglish sista värvning. När Graeme Souness tog över försvann dock Speedie. Han hade då gjort 12 matcher och gjort 6 mål, vilket ger ett målsnitt på 0,5 i Liverpool. Det är inte många som kan stoltsera med det målsnittet i den klubben.
Betyg: 8
Totalpoäng truppen: 186
Managers:
Med några stabila institutioner som Tommy Docherty och Dave Sexton så blir det ett stabilt slutomdöme. Sedan valde Chelsea att under en period satsa mycket på gamla spelarlegendarer,som Ken Shellito,Edie McCreadie och John Hollins, med mycket varierat resultat. Man har dock valt att ge ganska rejält med tid till dessa managers till skillnad från en del andra klubbar där det skiftades betydligt oftare.
Kvaliteten på spelarna är självfallet en parameter som ska räknas in när man mäter managerns framgång och det framgår med all önskvärd tydlighet att det från mitten av 70-talet och framåt varit ganska låg kvalitet periodvis.
Betyg: 7
Meriter/Titlar:
Långa perioder under Old School-eran så var Chelsea riktigt på dekis. Säsongen 1982/83 var det så illa att man faktiskt endast var tre poäng från att relegeras ner i tredjedivisionen. Men hursomhelst så fanns det perioder då man höll hög internationell klass. Inte i den ligavinnande och Champions Leaguevinnande klass som man varit med Abramovitjmiljarderna under de senaste årtiondena, men definitivt av hög internationell klass.
Meriterna på titelvinnande nivå utmärks ju framförallt av säsongerna 1969/70 och 1970/71 där man först tog FA-cupen och säsongen efter Cupvinnarcupen. Dessa bägge titlar kompletteras av en ligacuptitel 1964/65.
Poäng: 10
Kommentar:
Innan jag satte tänderna i diverse biografier samt bl.a den fantastiska boken “Kings of the Kings road” så var Chelsea och dess trupp före låt säg 1983 något av ett svart hål. Visst hade jag hyfsad koll på spelare som Alan Hudson,Peter Bonetti och Peter Osgood men många andra av de som var drivande på 60 och 70-talet visste jag mindre om.
Slutsatsen man drar är att det fanns oerhört mycket kvalitet och talang men att en kombination av ett kraftigt “Swinging-Sixties” inslag i kombination med managers som kanske inte hade förmågan att dra ut det där lilla sista ur dem gjorde att man exempelvis aldrig hade några ligaframgångar att prata om.
Tommy Docherty var lite för jovialiskt inriktad på man-management och även om han besatt gedigna fotbollskunskaper så var kanske coachingförmågor av den kvalitet som hade behövts för att komma ett steg längre. ‘
Dave Sexton å andra sidan var en form av inverterad Docherty. Ganska introvert och butter men på många sätt en lysande coach och instruktör. Hans sätt att vara gick emellertid inte ihop med Cookes,Hudsons och Osgoods syn på livet. Han tråkade helt enkelt ut dem.
Tittar vi på spelarna i truppen jag har tagit så känns mycket självklart. Man kan ju se att man hade svårt att plocka fram den där riktiga kanonmålvakten efter att Bonetti slutat.
När det gäller försvarsspelarna så utgår ju så mycket klart från FA-cuplaget 1970. Steve Clarke känns kanske inte som det jättespännande komplementet men han var en del av klubben när jag på riktigt började intressera mig för den och han var alltid stabil. Le Saux var en back av hög internationell klass.
På mittfältet kryllar det av talang och jag känner mig nöjd. Visst skulle man kunna plockat ut John Boyle istället för Peter Houseman och och visst kunde man tänkt sig ett alternativ till David Hay. Jag kanske borde ha plockat med John Bumstead, men nu är ju fördelen med att vara självutnämnd manager att man tar de man får en känsla för.
Framåt så känns det ju som att man kan ifrågasätta David Speedie och istället plocka in exempelvis Ian Hutchinson, men treenigheten Nevin-Dixon-Speedie ville jag definitivt ha med.
Poäng: 203
