Old Schoolbibeln plats 13: Derby County
Baseball Ground, ett sånt där tilltalande och spännande namn på en stadion, är en skådeplats som man skulle velat befinna sig på under det som vi kallar för “Old-Schoolperioden”. Med sina slitna faciliteter, ruffiga exteriör och undermåliga gräsmatta så finns det något mytiskt över Derby Countys hem under dessa år. Ett socioromantiskt skimmer med den karismatiske Brian Clough i mitten.
Vi närmar oss mittenskiktet i vår Old Schooltabell och nu har turen kommit till plats 13 och Derby County.
Ser man till kvalitéerna på de spelare som passerat revy i Derby County under åren så är det märkligt att klubben över tid har haft så svårt att etablera sig bland de allra bästa. Man kan reflektera kring över vad som saknats. Har det varit bristande ambitioner? kunskaper? ekonomi? En sak som är säker är att klubben med sin fantastiska “Old-Schoolperiod” och plats i vår egen tipsextrahistoria är en klubb som tillhör de klassiska engelska klubbarna.
En högst subjektiv trupp bestående av spelare från Derby mellan åren 1960-1992 ser ut så här:
Målvakter:
1. Colin Boulton(344 matcher/0 mål)
Om man letar efter egenskaper som pålitlig,jämn och alltid på planen så är Colin Boulton verkligen en man som stämmer in på de epiteten. Under Derbys två mästarsäsonger 1972 och 1975 så var målvakten den enda spelare som deltog i samtliga 84 matcher.
Boulton var poliskadett i Cheltenham när den dåvarande managern Tim Ward hittade honom, då spelandes för Gloucester Police.
På samma sätt som Boulton var pålitlig och jämn så var han även tålmodig. Det tog inte mindre än sju år innan burväktaren blev ordinarie i Derbys mål. Han stod först på tillväxt bakom Reg Matthews men när denne slutade så valde Brian Clough att värva Les Green. Detta gjorde att det dröjde ytterligare tre år innan Boulton till sist kunde peta Green.
Efter karriären återvände Boulton till polisyrket. Senare övergick han dock till att arbeta i en sportaffär i Huddersfield. Detta kommenterade Boulton själv: “Nu säljer jag fotbollar istället för att rädda dom”
Betyg: 8
13. Les Green (129 matcher/0 mål)
Att det är en utsatt position att vara målvakt är ju inget nytt och anmärkningsvärt och en som fick uppleva det den hårda vägen var Derbys målvakt Les Green. I en match som hade gett Lasse Lagerbäck ett slaganfall så slutade Derby-Manchester United 4-4 och ett flertal av målen som United gjorde kom till lite väl lättvindigt. Detta kom att innebära slutet på Greens karriär på Baseball Ground, han spelade aldrig mer en match för klubben.
Tre år tidigare hade saken varit en helt annan. Den gamle målvakten Peter Taylor, som hade haft Green både under en kort period i Burton Albion och under en hel säsong i Hartlepool, övertalade Clough att satsa på honom och på det sättet som kom han att bli en av de viktiga pusselbitarna i det lag som vann division 2 1969.
Stark,atletisk och med snabba reflexer samt ett fantastiskt positionsspel var Green en mer än habil skottstoppare. Hans svaghet fanns i hans korta längd. Han vara bara 1,73 vilket gjorde att hans spel i luften emellanåt kunde vara ganska svajigt.
1968/69 och 1969/70 var Greens två stora säsonger. Bakom ett fantastiskt mittbackspar i form av Dave Mackay och Roy McFarland kunde Green briljera. Säsongen 1970/71 började okej men sakta men säkert tappade Green formen och det kulminerade i 4-4 tillställningen mot United.
Hösten 1971 emigrerade Green till Sydafrika där han skrev på för Durban City. Inte heller i Sydafrika infann sig fotbollslyckan för Green och efter ett svårt benbrott i derbyt mot Durban United lade Green ner fotbollskarriären 1974. Han hade dock träffat sin fru under sin tid i Sydafrika och bodde kvar under ett antal år och var då bl.a assisterande manager för Durban City.
I början på 90-talet var Green manager för några klubbar utanför proffssystemet i England.
2012 avled Green i cancer, 70 år gammal.
Betyg: 7
23. Reg Matthews (246 matcher/0 mål)
Går man in på riktig detaljnivå så kan man hitta orsaker till att många fotbollsspelare skulle vara, på ett eller annat sätt, historiska. När det gäller Reg Matthews så är han en av endast ett fåtal spelare som spelat landskamper för England samtidigt som han själv spelade i tredje divisionen. Detta var i och för sig under sin tid i Coventry på 50-talet och ett bra tag innan Matthews kom till Baseball Ground.
Målvakten Reg Matthews hade fått sin fotbollsuppfostran i Coventry. Efter att ha skrivit kontrakt som 17-åring fick han stå på tillväxt i några år innan han blev ordinarie. Under åren 1956 och 1957 samlade han ihop fem landskamper. Trots att han senare drog vidare till att spela högre upp i seriesystemet så blev det aldrig fler landskamper.
Innan Matthews kom till Derby spenderade han fem säsonger hos Chelsea där det blev över 100 matcher för A-laget innan den yngre Peter Bonetti konkurrerade ut honom.
Hans tid i Derby låg ju lite innan storhetstiden, som ju dök upp på 70-talet. Han var trots detta Brian Clough och Peter Taylors första “målvaktsetta” efter att de tagit över styret på Baseball Ground. Matthews var ingen stor målvakt men trots sina blygsamma 175 cm så hade han många andra kvalitéer som visade varför han en gång förärats en plats i “The three lions”. Han visade på ett stort mod och kombinerade detta med att vara både positionssäker och atletisk.
Över 200 matcher blev det för “The Rams”, men när firma Clough/Taylor tålmodigt byggde ett lag för det riktigt stora rampljuset så fanns det till sist ingen plats för Matthews. 1968 släppte Clough den då 35-årige Matthews och ersatte honom med Les Green.
Matthews hade en kort karriär som spelande manager för Rugby Town men avslutade snart alla uppdrag inom fotbollen och började arbeta för traktortillverkaren Massey Ferguson.
År 2001 avled Matthews, 67 år gammal.
Betyg: 7
Försvarare:
2. Colin Todd (293 matcher*/6 mål) *=ligamatcher
“Bought you another great player, Colin Todd. We´re almost bankrupt. Love Brian”.
Pressen på Colin Todd efter att Brian Clough skickat ett telegram till den semestrande ordföranden Sam Longson kunde knappt vara större. Men han skulle komma att infria alla förväntningar. 175000 pund var vad Clough pungade upp till Sunderland för den spelskicklige mittbacken och ett djup hål grävdes i Derby Countys kassakista.
När Todd anlände i januari 1971 så var det som högerback han fick börja sin karriär på Baseball Ground. Den ärrade veteranen Dave Mackay fanns fortfarande kvar i laget men Clough byggde för framtiden och det stod inte länge på förrän det absolut mest spännande mittbacksparet i England på den här tiden, nämligen Colin Todd och Roy McFarland, formerades.
Även om Todd hade en exceptionell fysik och var stark i kroppen så var det ändå hans förmåga att läsa spelet och vara bekväm med bollen som var hans stora kännetecken. I Derby var uppdelningen tydlig: McFarland attackerade boll och tog dueller och Todd samlade upp bakom.
De två ligatitlarna står naturligtvis högst i kurs bland meriterna. I landslaget blev det blygsamma 27 landskamper. En egentligen alldeles för låg siffra för en spelare av Todds kvalitet. En av orsakerna var att Sir Alf Ramsey inte hade Todd som sin favoritspelare. Därför blev det bara två landskamper fram till 1974 när Ramsey sparkades. Nu ska man också tillägga att Todds huvudkonkurrent i rollen som den spelande mittbacken var ingen mindre än Bobby Moore.
1978 lämnade Todd Derby och kom att spela för en räcka andra klubbar. Standarden han kom upp i under tiden i Derby var dock ett minne blott och 1984 lade Todd skorna på hyllan, 36 år gammal.
Efter karriären har Todd ägnat sig åt managerskap och så sent som 2016 ledde han danska Esbjerg.
Betyg: 9
3. David Nish (188 matcher*/10 mål) *=ligamatcher
Efter ligasegern 1972 hade bärgats bestämde sig firma Clough/Taylor att det var dags att uppgradera vänsterbackspositionen. Valet föll på Leicesters David Nish och Clough slog det brittiska transferrekordet när han pungade upp med 225000 pund för backen. Det är ju pengar som med dagens mått mätt närmast kan betecknas som kaffepengar men på den tiden var det en enorm summa för en vänsterback.
En elegant spelare med en förmåga att följa med upp och bidra i anfallet med överlappningar och inlägg, detta var något av Nish kännemärken. Detta var inte speciellt vanligt på den här tiden då ytterbackarna oftast var “hard men” som hade som sin primära uppgift att skicka upp yttern på sin kant på första bänkraden.
David Nish blev en stöttepelare i det lag som tog den något mindre omtalade andra ligatiteln för Derby 1975. Under ledning av Dave Mackay gjorde Nish 38 matcher och 2 mål.
Ytterbacken tillhörde en av dem som fick en kort tid på den internationella scenen i samband med att Sir Alf Ramsey lämnade förbundskaptensposten. Det blev två landskamper under nämnde Ramsey och senare tre under övergångsmanagern Joe Mercer. När sedan Don Revie tog över innebar det dock slutet för Nish landslagskarriär.
Mot slutet av backens karriär i Derby plågades han av skador och tre operationer i ett sargat knä gjorde att han tvingades varva ner i NASL 1979.
Efter avslutad USA-karriär så har han bland annat arbetat i både Leicester och Derbys akademiverksamhet.
Betyg: 8
5. Roy McFarland (530 matcher/48 mål)
Spelade i Tranmere som ung och där hade Brian Clough fått upp ögonen för honom. Clough tränade då Hartlepool och det var för låg nivå för att locka över den talangfulle centerhalven. När Brian Clough, tillsammans med Peter Taylor, hade tagit över Derby i andra divisionen var det dock dags. Vid en sen timme anlände de bägge Derbytränarna hemma hos McFarland och iklädd pyjamas kunde McFarland efter en stunds övertalning skriva på papperen.
Kraft, fysik och en obändig vilja var det som den unge centerhalven tog med sig till Baseball Ground. Clough och Taylor finslipade hans mer “fotbollsorienterade” egenskaper och McFarland är kanske främst känd för sin förmåga att störta fram i motståndarnas straffområde när det vankades inlägg eller fasta situationer.
Utvecklingskurvan under Clough blev så brant att det inte var några problem för Clough att infria ett löfte som han hade gett den där gången hemma i McFarlands kök, nämligen att göra honom till landslagsman. Det blev 28 landskamper för McFarland och det hade säkert blivit betydligt fler om det inte hade varit för att han plågades så mycket av skador under karriären.
När Derby vann ligatiteln 1972 var McFarland stöttepelaren där bak och var då en världsback i vardande. När hans lagkamrater fick veta att de var engelska mästare festandes på Mallorca tillsammans med Peter Taylor så satt McFarland tillsammans med sin lagkamrat Colin Todd i den senares bil och lyssnade på de sista minuterna av konkurrenterna Liverpool och Leeds matcher.
När det stod klart att ligatiteln var i hamn klev de bägge mittbackarna,tillsammans med sina fruar ut på gatan utanför Todds hem och skrek ut sin glädje. Anledningen att de bägge försvararna inte var på Mallorca var att de hade åkt hem tidigare för att åka på landslagsuppdrag. Pga detta var de bägge inte heller närvarande när fansen, några dagar senare, fick fira guldet på Baseball Ground tillsammans med spelarna.
Om det var klackarna i taket 1972 så var situationen tuffare för McFarland 1975 när Derby tog sin andra ligatitel. Efter att McFarland dragit hälsenan i maj 1974 så var han borta från all fotboll i närmare ett år och han kunde endast delta i fem matcher på hela säsongen.
Det blev bara ytterligare fyra landskamper för McFarland och han skulle aldrig bli den spelare han en gång varit. Trots att han bara var 178 lång och alltså inte den rent fysiska jätte som man kanske ibland tror så var han en extremt tuff och kompetent centerhalv och även om hans allra bästa egenskaper var i luft och närkampsspelet så var han ändå en stabil bollspelare och han kompletterades fint i Derby av den spelande Colin Todd och i landslaget av Bobby Moore.
Efter avslutad karriär så vidtog en managerkarriär. Ett knippe klubbar hann det bli och bl.a fick han 1993 ta över efter Arthur Cox. 2017 fick McFarland en plats i Derbys styrelse.
Betyg: 9
6. Dave Mackay (145 matcher/7 mål)
Man kan naturligtvis aldrig underskatta Brian Cloughs betydelse för att Derby gick från att vara ett mediokert division två-lag till att bli engelska ligamästare. Men frågan är om inte Peter Taylors näsa för vad som behövdes i allmänhet och scouting av Dave Mackay i synnerhet var ännu viktigare.
Derby under Clough under de första säsongerna var oerhört vassa framåt med firma Hector/O´Hare samt yttern Alan Hinton. Samtidigt så läckte man betänkligt bakåt och man var tvungen att hitta en samlande kraft i de bakre leden. Valet föll på den något ålderstigne Dave Mackay som hade haft en fantastiskt karriär som stabil mittfältare på White Hart Lane i Tottenhams vita dress. Taylor ville värva honom och göra om honom till libero.
Mackay var först tveksam då han hade lovat Hearts att bli spelande manager. Taylor och Cloughs förmåga att övertyga och övertala höll ju som alla vet högsta klass och snart härjade den karismatiske Mackay med de unga talangfulla spelarna på Baseball Ground.
Under tre säsonger fungerade den rutinerade Mackay som en form av mentor för det unga laget i allmänhet och den oerhört lovande centerhalven Roy McFarland i synnerhet. Det blev tre säsonger i laget för den robuste och hårdföre skotten. Under hans sista säsong i Derby 1970/71 spelade han samtliga 42 matcher och då var han 37 år. Genom sitt sätt att vara och agera och visa hur man tog sig an spelat med hjärta och inte bara talang hade han lagt grunden för det som skulle komma en säsong senare, nämligen ligaguld.
Mackay lämnade för att bli spelande manager i Swindon men man skulle inte ha sett det sista av Mackay i Derby. I oktober 1973, i kölvattnet av Brian Cloughs tumultartade avsked från Derby, tog han över som manager och knappa två år senare 1975 så hade han lett klubben till sin andra ligaseger.
Det blev endast 22 matcher i den skotska landslagströjan vilket de allra flesta experter är överens är en uppseendeväckande låg siffra. På den här tiden var det många bra spelare som inte fick så många chanser i landslaget och att Mackay valde att spela sin fotboll söder om gränsen till England gjorde nog också sitt till.
Under 80 och 90-talen hade Mackay flertalet manageruppdrag i Mellanöstern där han också avslutade sitt liv i fotbollens tjänst 1997 då han tränade ett lag i Qatar.
2015 avled Dave Mackay 80 år gammal och hans kista bars av prominenta före detta lagkamrater såsom John McGovern, Pat Jennings och Roy McFarland.
Betyg: 9
12. John Robson(171 matcher*/3 mål) *=ligamatcher
Medan många försvarare bygger sitt spel och sina karriärer på ett stenhårt närkampsspel och en allmän fysisk närvaro så var John Robson en spelare som valde en annan väg. Han var en spelare som byggde sitt spel på 100 % koncentration och hjärta. Från det att han steg in på planen tills dess att han klev av densamma var han påskruvad till max. Nu var han inte alls någon oäven tacklare men han tillhörde den skara som genom att ha fantastiskt positionsspel snarare kunde bryta bollbanan än utföra någon riskartad tacklingsoperation.
Robson var bara 17 år när Peter Taylor scoutade honom i Durham County Schoolboys. Året var 1967 och redan året efter så gjorde Robson vänsterbacksplatsen till sin. Precis som för många andra i laget så blev den rutinerade värvningen från Tottenham, Dave Mackay, som en mentor och ledstjärna. Under den rutinerade skottens ledning växte Robson på sin vänsterbacksposition och under den ligavinnande säsongen 1971/72 missade Robson endast en match. Det hade dock tidigare i karriären på Baseball Ground funnits en period då Robson hamnade lite vid sidan av och detta var i samband med att Brian Clough värvade Colin Todd från Sunderland. Robson fick under en period finna sig i att vara avbytare men ordningen återställdes när Dave Mackay lämnade klubben sommaren 1971. Clouh kunde då flytta in Todd som mittback bredvid McFarland och Robson kunde således återta sin plats på vänsterbacken.
Efter att ligasäsongen 1972/73 startat ganska svagt identifierade Clough vänsterbacken som en position som behövde förstärkas. David Nish värvades från Leicester och detta markerade slutet för Robson på Baseball Ground. I december 1972 såldes Robson till Aston Villa för 90000 pund och där var han med om att vinna två ligacuper 1975 och 1977.
1978 tvingades Robson avsluta sin karriär, endast 29 år gammal, då han diagnostiserats med MS. Försvararen hade svårt att acceptera att hans liv inom fotbollen hade tagit slut. Sjukdomen förvärrades genom åren och 2004 avled Robson, endast 53 år gammal.
Betyg: 8
14. Peter Daniel (246 matcher/8 mål)
246 matcher över 15 år i den vita Derbytröjan ger ett snitt på endast 16 matcher per säsong. Detta ger vid handen att trotjänaren Peter Daniel över hela sin karriär sett inte kan ha ansetts vara en ordinarie spelare. Men när han gavs chansen så visade han sig vara precis en sådan klippa alla klubbar vill ha och behöver. Mittbacken var en lojal och pålitlig spelare som i sin roll som mittback spelade hårt och resolut och inte tog några som helst fångar.
Daniel kom till klubben redan 1963 och skrev proffskontrakt 1964. Han var en del av det lag som firma Clough/Taylor tog över och när tränarduon började sålla var han en av dem som klarade det första testet. Men när man satsade på att värva Roy McFarland från Tranmere såg framtiden mörk ut för Daniel. Under de närmaste sju säsongerna fick han finna sig i att vara reservlagsspelare samt backup när någon i den ordinarie backlinjen saknades.
Mittbacken skulle få en sista säsong i rampljuset. När den nu givne landslagsbacken Roy McFarland drog sin hälsena i en landskamp mot Nordirland så skulle de sju årens bidande av tid bära frukt för Daniel. I par tillsammans med Colin Todd blev han en av den absolut viktigaste ingrediensen i Derbys andra ligatitel 1975. Hans 37 matcher och mycket imponerande spel gjorde att han belönades med pris som årets spelare. Ser man detta mot bakgrund att han utöver de första 18 månaderna i A-truppen endast varit reserv så är det en makalös prestation.
Sommaren 1975 var dock McFarland tillbaka och Daniel var därmed tillbaka i reserverna. Han gjorde 49 framträdanden under sina sista fyra säsonger på Baseball Ground och då som backup för någon av de fyra ordinarie i backlinjen.
Efter en nedtrappning i först i NASL med Vancouver Whitecaps och senare Non-League klubben Burton Albion blev han föreståndare för ett postkontor i Derbyshire.
Betyg: 7
15. Geoff Barrowcliffe (503matcher/47 mål*) *=ligamål
Som en brygga till äldre tider så tar ytterbacken Geoff Barrowcliffe en plats i den här truppen. Som en av endast sju stycken som spelat över 500 matcher för klubben så är han en av de stora legenderna i klubben.
När unge Barrowcliffe först kom till klubben 1950 så arbetade han i kolgruvan på förmiddagen för att träna fotboll på eftermiddagen. Efter en säsongs formande i reservlaget var unge Barrowcliffe mogen för A-lagsspel. Under sin tid i klubben visade han sig vara en tänkande och modern ytterback. Hans förstaposition var högerbackens men han kunde också likaväl spela vänsterback eller fylla en plats både på mittfältet och i kedjan. För att vara en primärt defensiv spelare så bidrog han med många mål och bland annat slog han under en period straffarna för klubben.
1955 ramlade Derby ur andra divisionen och försvararen var en av de som stannade och tog ansvar för att se till att färden gick tillbaka uppåt efter två säsonger i tredjeligan. Med förmågan att få det som att se ut som att han all tid i världen med bollen samt att ha ett fantastiskt positionsspel så blev han av förgrundsfigurerna i den då nye managern Harry Storers lag.
Vittnesmål kring Barrowcliffes spelstil såväl som hans karaktär talar om en “stilfull och elegant” spelare och människa. När hans lagkamrater efter matcherna låg kvar i badet för att fundera vilken pub de skulle besöka efter matchen höll Barrowcliffe på att knyta slipsen för att flygande fläng ge sig ut för att hinna med bussen hem. En udda fågel på den tiden som på många sätt var långt före sin tid.
Eftersom Barrowcliffe tillhörde en tidigare generation än de andra i den här truppen så missade han ju klubbens storhetsperiod under Clough och Taylor. Backen gjorde sin sista match som 34-åring 1966, men kommer, trots att han inte kan ståta med att ha varit med i de stora matcherna eller vunnit de stora titlarna, för evigt att vara en av klubbens stora.
Betyg: 7
16. Ron Webster(535 matcher/7 mål*) *=ligamål
Den lokala förmågan Webster slog sig fram genom ungdomsleden och kom att bli en Derbys bästa och mest meriterade försvarare genom tiderna. Eftersom han vara en egen produkt så underskattades han ofta vid sidan av stjärnvärvningar som exempelvis McFarland och Todd. När det gällde förmågor som att tackla hårt, arbetsmoral och disciplin hade Webster dock inga övermän.
Webster kom att tillhöra och spela för Derby under 17 säsonger och har spelat näst flest matcher genom tiderna efter strikern Kevin Hector.
1962 blev Websters första riktigt ordinarie säsong. Han spelade då ytterhalv under den legendariske managern Harry Storer. I samband med att denne Storer fick sparken så råkade Webster ut för skadebekymmer som höll honom utanför laget under merparten av säsongerna 62/63 och 63/64. När Webster blev fullt matchduglig under säsongen 1964/65 började den nya managern titta på möjligheterna att använda den tuffe och ambitiöse Webster längre bak i banan och snart hade han gjort högerbacksplatsen till sin. Nu var Derby emellertid, under ett par år i mitten på 60-talet, mycket svagt bakåt. Man saknade stabilitet och framförallt en ledare som kunde hålla ihop de bakre linjerna.
De sviktande resultaten gav även Tim Ward sparken och in på scenen kom Brian Clough och hans parhäst Peter Taylor. En av de första åtgärderna var att skriva kontrakt med den unge supertalangen Roy McFarland. Det gav inte resultat omedelbart men på sikt så stabiliserade sig försvaret och det stora genidraget var när firma Clough/Taylor kompletterade McFarland med den oändligt rutinerade Dave Mackay som libero. Derby hade nu en backlinje med en trygghet som gav Webster chansen att blomma ut i sin fulla potential. Högerbacken var en del av både det ligavinnande laget 1972 och 1975. Inför säsongen 1974/75 ansåg den dåvarande managern Dave Mackay att Webster hade börjat bli till åren och värvade därför walesaren Rod Thomas för att ersätta Webster. Den tuffe försvararen hade dock inga planer på att bli petad och höll sin plats en bit in på det nya året 1975 innan Thomas så sakteliga började fasas in.
Webster var kvar i klubben ytterligare tre säsonger och gjorde sin 535:e och sista match i september 1977. Han kvarstod som ungdomscoach i klubben under en period men valde ganska snart att dra sig tillbaka från fotbollen helt och hållet.
Betyg: 8
Mittfältare:
4. Alan Durban (403 matcher/ 112 mål)
Alan Durban kom till klubben redan 1963 när han signades från Cardiff. Under Durbans första period i klubben spelade han som inner men efter att Brian Clough dök upp så omskolades den taktiskt drivne Durban till att bli en av de intelligentaste mittfältsspelarna klubben haft. Han var inte jättesnabb och var ingen vidare närkampsspelare men hans känsla för spelet och att kontrollera tempot gjorde honom till en förgrundsfigur på Baseball Ground under många år. Durban var från sin position mitt i banan en anmärkningsvärt stark målskytt. Hans förmåga att läsa spelet och därmed tajma sina löpningar in i straffområdet gjorde att han hjälpte klubben med över 100 mål under sin karriär.
1973 lämnade Durban Derby för ett uppdrag som spelande assisterande manager i Shrewsbury. Det dröjde dock inte länge innan den drivne ledarfiguren Durban tog över tyglarna och ledde “Shrews” till uppflyttning till division 3 säsongen 1974/75.
1978 avslutade Durban sin långa spelarkarriär då han blev manager för Stoke. I Wales landslag spelade Durban 27 gånger och gjorde 2 mål.
Betyg: 8
7. Archie Gemmill (404 matcher/33 mål)
En annan av Brian Cloughs mer spektakulära övergångar. Den talangfulle Prestonmittfältaren hade bestämt sig för att gå till Everton när Clough dök upp hemma hos Gemmill. Efter att ha blivit avvisad av Gemmill förklarade Clough att han tänkte sova i bilen tills Gemmill hade ändrat sig. Det blev till sist så att Clough blev inbjuden i hemmet av Gemmils hustru och till lite bacon och ägg på morgonkvisten så var skotten övertalad att flytta till Baseball Ground. 66000 pund fick Derby betala och det var en mycket god investering.
Med snabbhet och en okuvlig vilja och energi så blev mittfältaren en av de viktigaste anledningarna att Derby kunde vinna ligan 1972. Det sades om den lille skotten att han “började springa i Augusti och slutade först i maj”. Han var med sin spelstil alltid någon som var ett lysande föredöme för andra när det gällde arbetsmoral. Av Atletico Madrids tränare Juan Carlos Lorenzo fick Gemmill smeknamnet “el magnifico” efter en imponerande insats i en UEFA-cupmatch.
När Derby tre år efter den episka ligatiteln gjorde om bedriften 1975 så var det med Gemmill som lagkapten.
Det blev ytterligare ett ligaguld i karriären för Nottingham Forest 1978, en klubb som han senare skulle komma att lämna mycket hastigt efter att ha blivit petad i Europacupfinalen mot Malmö 1979.
I landslaget blev det 43 matcher och hans mest omtalade insats där är utan tvekan solomålet mot Holland i VM 1978.
Gemmill var en stolt skotte och det sägs att när hans son Scot(som senare blev professionell och landslagsman) skulle födas så satte han sin fru i bilen och körde henne till Skottland så att sonen kunde födas på rätt sida gränsen.
Betyg: 8
8. Bruce Rioch (106 matcher/34 mål*) *=ligamatcher och ligamål
Bruce Rioch föddes i Aldershot och tog vägen via Luton Town och Aston Villa till Derby. Han var en av landets mest lovande mittfältare och när han lämnade Luton för Aston Villa gjorde han det för 100000 pund vilket då var den högsta summan som en division 2-klubb nånsin spenderat på en mittfältare.
Efter fem säsonger och med en ligacupfinal på CV:t så värvades han 1974 av Dave Mackay för att bli den offensiva mittfältare som det ligavinnande laget 1975 skulle byggas kring. Med ett dynamiskt spel, vinnarskalle och en hästspark i vänsterdojan så blev Rioch bästa målskytt. Han gjorde 15 mål under säsongen och blev med toppstriker före så namnkunninga forwards som Kevin Hector, Roger Davies och Francis Lee. Låt vara att Rioch tog hand om flertalet av de fasta situationerna inkluderat straffar, det är hursomhelst en remarkabel insats.
Naturligtvis blev det en internationell karriär för en så högkvalitativ spelare. Det blev, trots att han föddes i England, det skotska landslaget som fick dra nytta av hans förtjänster. Detta berodde på att Riochs far var född i Skottland och hade skotska rötter. Det blev 24 matcher i den skotska tröjan och han har även gått till historien som den första engelskfödda spelaren att vara kapten för Skottland. Hans enda framträdande i ett internationellt mästerskap blev i Argentina-VM 1978 där Skottland blev utslaget redan i gruppspelet.
Riochs karriär på Baseball Ground avslutades 1979 efter att han hamnat i en dispyt med dåvarande managern Tommy Docherty. Rioch hade då hunnit med en kort sejour i Everton men spelade där endast en säsong innan han återvände till Midlands och Derby. När han först återvände så var Derbymanagern Docherty lyrisk och kallade mittfältstrion Gerry Daly,Don Masson och Bruce Rioch för “The three Van Goghs”. När Derby samma säsong hamnade i en svacka så blev Rioch den som fick bära hundhuvudet och han visades, via låneperioder i Birmingham och Sheffield United, på porten efter säsongen 1978/79.
Som för många andra under den här perioden blev det en “obligatorisk” nedtrappningssäsong i NASL och Seattle Sounders innan han kom tillbaka till England och fungerade som spelande coach i Torquay.
Rioch har på senare år haft en lång managerkarriär på varierande nivå och med varierande resultat. Utöver att han varit tränare i både Odense och Ålborg i Danmark så är han nog mest känd för sin korta och ganska oframgångsrika sejour i Arsenal. Innan säsongen 1996/97 fick Rioch sparken och en viss Arsene Wenger tog över. Ett för evigt beständigt arv hann han dock lämna på Highbury och det var att det faktiskt var han som värvade den omåttligt populäre holländaren Dennis Bergkamp till klubben. På så vis blev den gamle Derbyspelaren betydligt populärare långt efter han lämnat Arsenal än under den tid han faktiskt var där.
Betyg: 8
11. Alan Hinton (316 matcher/83 mål)
“Where is the handbag Gladys” var ett tillmäle som den vid första anblicken något veke och fladdrige yttern Alan Hinton fick höra under början av sin fotbollskarriär. I en tid när förmågan att “get in” och vara a “hard man” var något som uppskattades hos såväl klubbledningar som fanskaror så var det tufft för Hinton att slå sig fram i början på 60-talet.
Det var främst under tiden hos Nottingham på City Ground som publiken tröttnat på att den blonde yttern systematiskt undvek alla närkamper.
Trots allt detta så hade Hinton redan som 20-åring fått debutera i landslaget. Det blev totalt bara tre matcher i landslaget och ett mål. Handbagryktet hade nått även Alf Ramseys öron och detta i kombination med att det här med yttrar ju aldrig riktigt var Ramseys “cup of tea” gjorde ju att Hintons tjänster inte behövdes.
Brian Clough och framförallt Peter Taylor såg dock den gänglige ytterns förtjänster och Taylor instruerade Clough att plocka fram checkhäftet och signa honom. 30000 pund gick kalaset på och det var en investering som nog inte ens den färgstarke men något snåle ordföranden Sam Longson kunde klaga på. Hinton var starkt bidragande orsak dels till uppflyttningen 1969 men också till de båda ligatitlarna 1972 och 1975. Inte sällan gjorde han fler mål än de båda topparna Hector och O´Hare, låt vara att han var den som var ansvarig för alla fasta situationer på liggande boll. Med en vänsterfot lika knivskarp som ett optiskt mätinstrument som kunde Hinton pricka, i stort sett, vad han ville och när han ville. Detta var ett faktum som gjorde att “Gladys”-tillmälet snart var ett minne blott.
1975 lämnade Hinton Derby. Han försökte sig på en kort karriär som manager i Non-league men efter en familjetragedi då hans son gick bort i cancer valde Hinton att flytta till USA. Efter en tvåårig karriär som spelare så valde Hinton att bo kvar och har i omgångar varit manager i olika NASL-klubbar. Han har speciellt varit engagerad i Seattle Sounders där han under en period även var president.
Betyg: 9
17. Gerry Daly (112 matcher/31 mål*) *=Ligamatcher och ligamål
Irländaren Gerry Daly är en av de mer bollbegåvade spelarna som har producerats från den gröna ön. Född och uppväxt i lilla Cabra spelade han sin första fotboll i Stella Maris Akademi innan Bohemians skrev kontrakt med den blonde ynglingen när han fyllt 18.
Dalys första klubb i den engelska ligan var inte Derby, utan Manchester United. Daly spelade på Old Trafford under fyra säsonger och blev en nyckelspelare när klubben 1974/75 studsade tillbaka till första ligan efter att ha blivit relegerade säsongen innan.
1977 såldes Daly ganska oväntat till Derby efter att han hamnat i onåd hos managern Tommy Docherty. Daly kom mitt i säsongen men hans sju mål på sjutton matcher var en av de största anledningarna att Derby kunde sluta på säker mark på en femtonde plats. Efter bara fem matcher påföljande säsong fick Daly träffa någon han nog gärna hade sluppit, nämligen Tommy Docherty. Efter en svag start ansåg styrelsen att det behövdes en ny manager och Docherty blev lösningen på problemet. Docherty och Daly slöt dock fred och under de två följande säsongerna blev Daly en av de absolut viktigaste spelarna med sitt fina offensiva mittfältsspel och sina säkra straffar.
En av de mest kända anekdoterna kring Daly var när han skulle slå en straff på Manchester Citys Joe Corrigan 1977 så var Baseball Grounds ökända plan i sämre skick än någonsin. När City tilldömdes en straff så stegade Corrigan upp 11 meter för att visa var en straffpunkt borde finnas. Han blev då varnad för tilltaget men sedan blev man tvungna att ta fram måttbandet och mäta upp avståndet och måla dit en straffpunkt ändå. Straffen slog Daly i mål.
Säsongen 1979/80 blev Dalys sista i Derby. Laget hade dansat på slak lina länge men nu gick det inte längre och nedflyttningen blev ett faktum. Daly flyttade då vidare till Coventry efter att ha gjort 31 mål på 112 matcher.
Betyg: 8
18. Henry Newton (117 matcher/5 mål*) *=ligamatcher och ligamål
Brian Cloughs sista värvning till Derby var vid det laget en rutinerad spelare som hade gjort över 300 ligamatcher för Nottingham respektive Everton. Även om Clough inte fick skörda frukterna av sin sista värvning så var det ett tillskott som under de närmaste åren skulle göra mycket nytta på Baseball Ground. Med en förmåga att stå rätt och göra de svåra sakerna på ett enkelt sätt så kom Newton att bli en stor tillgång för “The Rams” under de kommande åren.
Som alltid när man värvas av en manager som snabbt försvinner så finns det ju en risk att den nya chefen inte ser samma kvalité som föregångaren. Det blev just en sådan period för Newton i samband med att Dave Mackay värvade Bruce Rioch och Newton hamnade vid sidan. När den framgångsrika säsongen 1974/1975 drog igång så var dock Newton tillbaka på mitten och bildade en ramstark, men också dynamisk, trio med nämnde Rioch och ytterligare en skotte, nämligen Archie Gemmill. Newtons vinnarskalle och förmåga att stå rätt kompletterade fint den evigt löpande dynamon Gemmill och den mer offensivt orienterade Rioch.
Det blev ytterligare en fin säsong för Newton i klubben 1975/76 då han var ordinarie och en bidragande orsak till att Derby kunde sluta på fjärde plats. Åldern och en hel del skador började nu komma ifatt Newton och 1977 spelade han sin sista match för klubben. Han avslutade senare sin karriär med en kort period i Walsall.
Mycket på grund av att han kanske saknade någon riktig spetskvalité så blev det aldrig några landskamper för Newton. Det blev endast fyra U23-landskamper tidigt under karriären.
Efter avslutad karriär arbetade Newton inom postväsendet i Derbyshire.
Betyg: 8
19. Leighton James(89 matcher/21 mål)
En vänsterytter som i sin bästa stunder var helt jämbördig med den man som under närmare ett decennium hade abonnerat på den platsen på i närmare ett decennium, nämligen Alan Hinton. När den senare kryddade sin jämnhet med att vara en utpräglad poängspelare, med fasta situationer och pricksäkra inlägg som specialitet, så var James lite mer ojämn. Fantastiska matcher och aktioner kunde blandas med perioder då den finurlige walesaren var osynlig och föll bort ur matcher.
När James 1975 kom till Baseball Ground hade han redan en framgångsrik karriär i Burnley bakom sig. Utöver närmare 200 matcher som ytter i Burnley så hade han även gjort en räcka landskamper för Wales. Eftersom walesaren hade en imponerande fysik, snabbhet och förmågan att använda bägge fötterna så tvekade inte Dave Mackay att punga upp med rekordsumman 300000 pund för att se till att försvara ligatiteln från den föregående säsongen.
Eftersom de tidigare framgångarna inte kunde upprepas så valde Mackay snart att avgå och när även reservcoachen Colin Murphy tvingades sluta så stod det snart klart att Philips plats och tid på Baseball Ground skulle ifrågasättas. När den flamboyante Tommy Docherty tog över skulle det visa sig att yttern inte ingick i skottens planer. Det blev bara ytterligare fem matcher för “The Rams” innan han byttes bort till Queens Park Rangers mot den nio år äldre(!) Don Masson. Detta orsakade rabalder bland fansen och det minskade inte i styrka när skotske Masson ett år senare gavs en fri transfer av klubben.
Totalt blev det endast 89 matcher för klubben och 21 mål. Det faktum att han fick lämna klubben och på vilket sätt det gick till kan på inget vis räknas in i någon av klubbens vassare transferaffärer.
Efter avslutad karriär fungerade James som manager i flertalet klubbar i de lägre divisionerna och han har på senare år fungerat som expert på BBC Radio och TV. En hel del kontroverser har omgärdat James som bland annat förlorade körkortet under en period efter att ha kört alkoholpåverkad.
Betyg:7
20. Steve Powell (420 matcher/20 mål*) *=ligamål
Om man gör debut för sin moderklubb vid 16 års ålder och sedan inte spelar professionell fotboll för någon annan klubb i England under en 15 år lång karriär, ja då är man alltid aktuell för en plats i sitt lags Old School-trupp och där är Steve Powell inget undantag.
Att spela för Derby och inget annat lag var en självklarhet eftersom han far Tommy Powell hade varit en legend i Derby med över 400 matcher för A-laget. Powell den yngre var något av en så kallad “utility player” och fungerade precis lika bra på mittfältet som i försvaret.
Powell var alltså en man med hjärta för klubben och sporten och som med sin uppoffrande spelstil blev en stor publikfavorit. Även om han fick speltid både under ligavinsten 1972( 2 inhopp) och 1975 så var han inte att beteckna som ordinarie och blev egentligen inte det förrän efter Derbys storhetstid klingat av. Han var faktiskt förutom att ha varit en del av de båda ligavinnande upplagorna även med om att ramla ur högstaligan 1980 och det gick till och med så långt att Derby 1984 ramlade ner till division 3. Han var dock alltid klubben trogen och hade inte för avsikt att spela någon annanstans även om han hade kvalitéerna att fortsätta spela på högsta nivå.
Steve Powell gav det ett försök att hjälpa laget tillbaka till divison 2. Men när man missade uppflyttning säsongen 1984/85 valde Powell att avsluta sin karriär.
Efter avslutad karriär arbetade Steve Powell som lärare på Derby College.
Betyg: 7
Forwards:
9. Kevin Hector (589 matcher/201 mål)
Redan när Kevin Hector 1966 för första gången satte sin fot på Baseball Ground var han en erkänd målskytt. Han hade då gjort närmare 100 mål under fyra säsonger i Bradford Park Avenue.
När Tim Ward tog Hector till klubben var det en stor investering(40000 pund) för en så pass, i alla fall i högre sammanhang, oprövad spelare. Den första säsongen gick inget vidare vare sig för Hector eller för laget och det slutade med att Ward fick gå. Brian Clough kom in och satte under sin första säsong sin prägel på klubben framförallt offensivt och där blev Hector tillsammans med nyförvärvet John O´Hare de stora spjutspetsarna.
Det tog några säsonger innan laget satte sig även bakåt men Hector höll under hela den här perioden en oerhört hög kvalité som vass straffområdesavslutare. Laget utvecklades undan för undan och framme vid 1972 hade man avverkat uppflyttning och var framme vid en, i alla fall i Derbytrakten, episk serieseger. Kevin Hector gjorde 12 mål under säsongen och var tillsammans med O`Hare och yttern Alan Hinton de största guldmakarna.
Utöver att vara en målskytt av guds nåde så var han en uthållig och pålitlig spelare. Han jobbade alltid hårt och under fem säsonger mellan 1967 och 1972 missade anfallaren endast tre matcher och bidrog dessutom med 88 mål under samma period.
1973 lämnade Clough klubben under uppmärksammade former men Hectors målaptit påverkades inte av detta. Under nya managern Dave Mackays första hela säsong 1973/74 gjorde Hector hela 19 mål och han kom också att vara en lagets absolut viktigaste spelare under den ligavinnande säsongen 74/75.
I takt med att åren gick blev Hectors roll i klubben successivt mindre. Han höll dock en startplats i majoriteten av matcherna och då i konkurrens med fina spelare som Charlie George och Leighton James. 1978 anställdes den karismatiske Tommy Docherty och det var början till slutet för Hector som bara spelade ytterligare åtta matcher för Derby innan han provade lyckan i NASL och Vancouver Whitecaps.
När Hector återkom till England 1980 så provade han lyckan ytterligare en sväng i Derby men den spelare han en gång hade varit blev han aldrig igen. Han är än i denna dag den spelare som gjort flest matcher i Derby med 589 stycken.
I landslaget blev det bara två matcher. Mest berömt är hans korta inhopp i Englands kvalmatch mot Polen 1973 där han var hårsmånen från att bli stor hjälte, men hans nick rensades på mållinjen av det polska försvaret.
Betyg: 9
10. John O´Hare (248 matcher*/81 mål) *=ligamatcher
Brian Cloughs första spelarköp efter att han tog över på Baseball Ground blev också en spelare som skulle komma att följa Clough tätt i spåren under karriären. Under närmare 15 år så hängde den karismatiske managern och den store forwarden ihop.
När O`Hare först värvades till Derby fanns det en del kritik mot att han var för stor och för långsam. Vartefter så försvarade han dock sin plats och sitt värde. Tillsammans med Kevin Hector blev han det forwardspar som Clough byggde både sitt serievinnande lag i division 2 1969 samt ligatiteln 1972.
Sin storlek till trots hade O´Hare en mycket god bollkontroll och genom sin starka fysik blev han en naturlig uppspelspunkt när “The Rams” rusade uppåt i seriesystemet. Efter att han under sina två första säsonger gjort 22 mål så blev han uttagen i det skotska U23-landslaget och snart väntade större uppgifter.
I april 1970 fick O´Hare göra debut i det skotska landslaget och det gjorde han med besked. Han avgjorde matchen mot Nordirland med matchens enda mål. Trots den succéartade starten blev O´Hares karriär i landslaget ganska kort. Redan 1972 gjorde han sin sista landskamp. Detta berodde till stora delar på en mördande konkurrens och att en spelare vid namn Kenny Dalglish gjorde intåg på den internationella scenen.
När Brian Clough lämnade Derby blev O´Hares roll mer och mer marginaliserad och när Clough 1974 tog över Leeds så blev O`Hare tillsammans med John McGovern de två första nyförvärven. Eftersom Cloughs tid i Leeds blev bara 44 dagar lång så blev också O`Hares tid i klubben kort.
Han kom senare att spela för Clough ytterligare en gång i Nottingham Forest där han även blev Europacupmästare både 1979 och 1980. Båda gångerna var forwarden avbytare och det var bara i finalen mot Hamburg 1980 som han fick komma in på planen.
Efter avslutad karriär hade O`Hare bland annat en karriär som scout i Leicester och Celtic under sin gamle lagkamrat Martin O´Neill.
Betyg: 8
19. Roger Davies (136 matcher/34 mål*) *=ligamatcher och ligamål
Många är de fotbollsspelare som drömmer om att bli scoutad i amatör och lingonserier. Att en manager från en av de större klubbarna ska få nys om en och vilja skriva kontrakt. Exakt detta hände Roger Davies.
Wolverhamptonbördige Davies hade hoppat av skolan och spelade för Worcester City i Southern Football League när ingen mindre än Brian Clough fick upp ögonen för honom.
Efter en säsong i reserverna och en tid på lån hos Preston blev det dags för unge Davies att göra avtryck i Derbys A-lag. Clough, som under ganska många år förlitat sig på forwardsduon Hector/O´Hare, ville nu bredda forwardsbesättningen och gjorde det med Roger Davies.
Forwardens fysik var imponerande och med en längd på närmare 190 cm så gav han Derby den där lilla extra dimensionen i straffområdet.
Under Davies premiärsäsong sticker bland annat ett hattrick i FA-cupen mot Tottenham ut. Vid 1-3 underläge gjorde Davies tre raka mål och säkrade Derbys seger.
Samtidigt som Davies sakta men säkert gjorde sig ett namn i Midlands-klubben så blev konflikterna mellan Davies manager och ordföranden Sam Longson allt större och till sist så valde Clough att säga upp sig, något som hade kunnat försätta Davies i ett prekärt läge. Dave Mackay, som efterträdde Clough, valde dock att fortsätta satsa på Davies, som under den ligavinnande säsongen 1974/75 blev en av lagets främsta målskyttar. Bl.a gjorde Davies samtliga 5 mål när Derby krossade Luton med 5-0. Då ska man veta att Davies fick två mål bortdömda och hade två i trävirket i samma match!
1976 lämnade Davies för att först spela en säsong med Brügge i belgiska ligan där han blev utsedd till årets spelare.1979 valde Davies att prova lyckan i NASL. Det var ingen mindre än den gamle Derbyyttern Alan Hinton, då manager för Tulsa Roughnecks, som lockade över honom. Efter ett år i Tulsa återvände Davies till Derby under en kort period innan Hinton åter kallade, nu som manager för Seattle Sounders.
Efter att ha återvänt och spelat några år i amatörligorna har Davies vigt sitt liv till att fortsätta att arbeta för Derby. Han har både en funktion som ambassadör samtidigt som han kommenterar Derbys matcher i radio.
Betyg: 8
22. Dean Saunders (106 matcher/42 mål*) *=ligamatcher och ligamål
Om Geoff Barrowcliffe är bryggan bakåt i tiden från ett Old School-perspektiv så är Saunders bryggan in i vår samtid, i Premier League-världen. Saunders spelade professionell fotboll så sent som 2001.
Dean Saunders blev historisk i Derby eftersom han blev den förste spelaren i klubbens historia som värvats för mer än en miljon pund när han lämnade Oxford i oktober 1988. Övergången förorsakade Oxfordmanagern Mark Lawrensons avgång då denne fått löfte av ordföranden att Saunders inte skulle säljas förrän vid säsongsslutet och då endast om Oxford hade missat att ta steget upp från divison 2.
Väl på plats på Baseball Ground blev köpet av Saunders en direkt succé. Forwarden gjorde mål i de fyra matcherna för klubben och hans imponerande förstasäsong ledde klubben till en femteplats i högstaligan vilket var en av deras absolut bästa ligaplacering sedan de båda ligasegrarna på 70-talet.
Saunders var den typen av forward som byggde sitt spel och sitt måljagande med ett rappt djupledsspel och att vara på rätt plats i boxen vid rätt tillfälle. Det var han allt som oftast under tiden i Derby och eftersom Derby inte på långa vägar var det man hade varit på 70-talet så var det väldigt tidigt klart att Saunders skulle röra sig vidare i karriären. Att Derby säsongen 1990-91 slutade på sista plats med endast fem segrar skyndade bara på processen. Valet föll på Liverpool och Derby inkasserade 2,9 miljoner för Saunders vilket var en “vinst” på 1,9 miljoner jämfört med den miljonen man hade betalat tre säsonger tidigare.
Utöver att vara en habil klubbstriker så spelade Saunders 75 gånger för Wales och gjorde 22 mål. Han spelade på toppnivå fram till 2001 då han var 37 år gammal. Managerrollen i ett knippe klubbar vidtog där hans senaste klubb var Chesterfield 2015.
I maj 2019 blev Saunders stoppad när han körde med alkohol i blodet. Han vägrade att lämna erfoderliga tester och dömdes först till 10 veckors fängelse. Detta var ett straff som sedan omvandlades till villkorligt och samhällstjänst.
Betyg: 8
Totalpoäng truppen: 183
Managers: Med tydliga toppar i Brian Clough och Dave Mackay så blir managerpoängen ganska hög. Grunden i Old School-eran lades av Harry Storer som förde Derby upp till division 2 efter att ha fört en tynande tillvaro i trean. Tim Ward lyckades inte förvalta och utveckla det han tog över och 1967 var det plats på scenen för Brian Clough och de närmaste sex åren är ju fotbollshistoria.
Efter Clough tog Dave Mackay över och det var ett genidrag av styrelsen. En spelare som kunde kulturen på Baseball Ground och som var ett respekterat namn av alla som berördes av klubben.
Efter Mackays avgång följde några mörka år men mot slutet så rättades det upp när Arthur Cox tog dem från division tre tillbaka till division 1 på två säsonger. Med spetskompetens i form av Peter Shilton,Mark Wright och Dean Saunders så slutade Derby på en femteplats 1989. Snart började dock spiralen neråt igen och efter att Cox fallit i onåd hos ordföranden Robert Maxwell samt att hans egen hälsa började svikta så tvingades han att avgå 1993.
Betyg: 8
Meriter/Titlar:
Två ligatitlar kan ju tyckas vara ganska futtigt men om man tittar på klubbens förutsättningar, resurser och historia så är det helt klart en imponerande prestation. Många är de som driver tesen att det hade varit betydligt fler titlar om Brian Clough inte hade sagt upp sig hösten 1973. Hur det är med den saken kan man naturligtvis bara spekulera i men man kan bara konstatera att var det någon som på den här tiden kunde plocka fram det bästa ur relativt små resurser så var det just Brian Clough.
Poäng: 10
Kommentar:
Jag började följa Derby några år efter deras peak. Det var i slutet på 70-talet och även om de visades på tipsextra då och då så hade ju stjärnan börjat dala. Kunskapen om vad Derby hade presterat under en 10-årsperiod från mitten av 60-talet och framåt var något som jag skaffade mig betydligt senare.
Även om Derby inte på något sätt tillhör de framgångsrikaste lagen under den här perioden så har de en historia som fascinerar och förbryllar. Hur Derby under Cloughs ledning på ett par år kunde ta sig från en tynande tillvaro i botten på tvåan till att bli ett av Englands absolut bästa lag. Clough och kanske framförallt Taylors transferförmåga och metoder är något som det borde(och kanske har?) skrivas avhandlingar om.
Lika förbryllande och fascinerande är att ett lag som tagit sig upp till den absoluta toppen lika snabbt kan sjunka ner i ett nära nog avgrundsdjupt mörker. All den kunskap, all den status och all den kvalité som byggts upp under en tioårsperiod försvann “in the blink of an eye”, mycket mystiskt.
En sak är säker och det är att min nyfikenhet kring Derbys uppgång och fall kommer att fortsätta intressera mig och jag kommer noga att plöja mer litteratur i frågan för att skapa mig en ännu bättre bild.
Poäng: 201
