Old Schoolbibeln plats 9:Aston Villa-Försvarare
Aston Villa är en av de klassiska klubbarna i England. Man tog sin första ligaseger redan säsongen 1893/94 och Villa Park är minst sagt helig fotbollsmark. Nu är ju 1893/94 lite väl mycket Old School även för oss. Stommen till vår trupp hämtar vi istället från Ron Saunders storlag från 80-talet.
Omskolade anfallare, skotska hårdingar, två vänsterbackskombattanter och en briljant alkoholist. Det är något av det som bjuds när vi på Old School tar ut de åtta bästa försvararna under Old School-perioden.
Försvarare:
2. Ken Swain (178 matcher/4 mål)
Aston Villas högerback under de gyllene åren var Kenny Swain. Han var en oerhört mångsidig spelare då han hade börjat sin karriär som anfallare och bland annat hade spelat som sådan i Chelsea. Han gick till Londonklubben från lilla Wycombe i mitten på 70-talet. Han stod inte under kontrakt och det enda Chelsea behövde hosta upp var en sign-on fee till Swain på 500 pund.
I Aston Villa, dit han kom 1978, blev han snart omskolad till högerback. Detta efter att John Gidman lämnat klubben. Av naturliga orsaker så var Swain en offensivt lagd ytterback och hans lagkamrater skojade ofta om att han försvarade som allra bäst strax utanför straffområdet-motståndarnas straffområde!!
Swain hade tappat sin plats i Chelsea och hade skrivit på för Aston Villa pga de stora möjligheterna att få spela A-lagsfotboll. Han har själv uppgett i intervjuer att han inte skrev på för pengarna. Hade det varit drivkraften hade det varit bättre att stanna i Chelsea.
Med sin naturliga fallenhet för det offensiva så blev Swain under en period en viktig pusselbit i det attraktivt spelande Villa. Möjligheten att följa med upp och understödja anfallet gavs i och med att det på mittfältet fanns en vattenbärare vid namn Des Bremner som täckte upp när Swain gav sig ut på äventyr.
De stora meriterna är naturligtvis ligavinsten 1981 där han spelade samtliga 42 matcher, samt Europacupsegern 1982. När Aston Villa vann supercupen mot Barcelona 1983 fanns det emellertid ingen Swain i laget.
1983 lämnade Swain klubben av samma anledning som han kom, nämligen för att få möjligheten att spela A-lagsfotboll. Efter att ha stått vid sidan av under en period förstod Swain att det inte fanns någon plats för honom. Han blev först utlånad till Nottingham innan övergången blev permanent. Det blev även sejourer i Portsmouth och Crewe Alexandra innan han 1992 lade bollskorna på hyllan.
Efter karriären har Swain bland annat haft uppdrag som förbundskapten för England U16-landslag.
Betyg: 8
3. Charlie Aitken (660 matcher/16 mål)
Rekord är till för att slås brukar det ju heta. Men att någon i dagens ombytliga fotbollsvärld ens skulle komma i närheten av Charlie Aitkens notering på 660 matcher för Aston Villa känns ju inte speciellt troligt. Extra imponerande blir prestationen om man betänker att Aitken gjorde 657 av sina framträdanden från start och endast tre som inhoppare.
Aitkens omvittnade spetskompetens var han excellenta spelsinne och positionsspel. Det var mycket sällan han kom fel in i en närkamp utan han tajmade alltid sina brytningar perfekt.
Försvararen kom till klubben 1959 och från säsongen 1961-62 gjorde han vänsterbacksplatsen till sin. Han släppte inte den förrän han 1976 gjorde sin sista match för klubben.
Aston Villa var lite upp och ner under Aitkens tid i klubben. Men han har trots det fina meriter i form av en ligacupvinst 1975 och uppflyttning till den högsta divisionen inför just den säsongen. Han fick kröna året 1975 med att bli utnämnd till “The Midland footballer of the year”.
Aitken avslutade karriären med två säsonger i det stjärntäta New York Cosmos med Pelé i spetsen. Sämre avslutning kan man ju tänka sig.
Betyg: 8
5. Ken McNaught (259 matcher/14 mål)
Ken McNaught kom från fin skotsk fotbollsbörd och hade en far(Willie McNaught) som hade fem landskamper på CV:t och dessutom hade en proffskarriär som sträckte sig över 17 säsonger.
I en tid när skotsk fotboll producerade kvalitetsspelare i tid och minut så blev Ken McNaught i mångt och mycket en “unsung hero” både i skotsk fotboll i allmänhet men också i Aston Villas lagbygge i synnerhet. Han kom fram i mitten på 70-talet i Everton där han fick en tuff och bra utbildning med äldre spelare som Howard Kendall,Colin Harvey och Joe Royle fungerade som en form av mentorer och förebilder.
Han var en försvarsrese med hårdheten som kännetecken.Ett tecken på skottens tuffhet var när han bröt näsbenet under en match mot Brighton efter att ha kolliderat med Allan Evans. När han efter en tid skulle ta bort stygnen som läkaren hade satt dit så började blod rinna ut ur McNaughts ögon.
Sex år spenderade McNaught på Villa Park och var given i mittförsvaret under de stora åren i klubbens moderna historia. Ligatitel 1981,Europacuptitel 1982 och Supercuptitel 1983 är ett CV som det är få spelare förunnat att kunna matcha. I supercupfinalen mot Barcelona i januari 1983 krönte McNaught sviten genom att definitivt dra plösen över Barca med sitt 3-0 mål under förlängningen.
Säsongen 1982/83 blev den sista i Villa för McNaught. Han hade kortare sejourer i West Bromwich,Manchester City och Sheffield United innan han tvingades sluta med fotboll 1986, endast 31 år gammal. Det blev något anmärkningsvärt inte en enda landskamp för den kompetente mittbacken.
År 2015 drabbades McNaught av en allvarlig hjärtåkomma som krävde operation. Han sökte hjälp hos PFA(Professional Footballers association) som bland annat har som uppgift att stötta spelare även efter deras karriärer. Hans ursprungliga MRI-röntgen stod PFA för men när Mcnaught sökte stöd gällande kostnaderna för hjärtoperationen tog det stopp. Detta gjorde honom väldigt bitter. Operationen blev hursomhelst till sist gjord och idag är den gamle kämpen frisk.
Betyg: 9
6. Paul McGrath (321 matcher/10 mål)
“Back from the brink” är titeln på den irländske mittbacken Paul McGraths biografi och få titlar kan väl vara mer passande. Med ett konstant skadehelvete och ett stort beroende av såväl smärtstillande mediciner som alkohol så befann sig tuffingen på mörka ställen i livet innan det vände.
Det tuffa livet började tidigt. Hans nigerianske far lämnade modern, som adopterade bort McGrath och denne hamnade på barnhem. Ungdomen blev extra tuff med tanke på att det inte direkt var vanligt med färgade barn i Dublin på 60-talet. Hans sätt att visa att han var någon blev på fotbollsplanen.
Hans framfart i det lokala Dalkey United öppnade dock porten för något annat. Något som skulle att påverka hela hans liv. Vid en resa till Tyskland med Dalkey så upptäckte den tonårige försvararen alkohol på riktigt och hans resa mot alkoholism startade redan där.
På många sätt kan man säga att McGrath föddes till fotbollsspelare. Han var elegant och på samma gång oerhört kraftfull. Säker med bollen och enormt positionssäker. Den sista egenskapen skulle komma att bli viktig i slutet av karriären då kroppen i allmänhet och knäna i synnerhet var slut.
Efter att ha spelat i Manchester United i sju säsonger mellan 1982 och 1989 så såldes McGrath till Aston Villa. Alex Ferguson hade verkligen velat satsa på irländaren, men hans otaliga skador och problem med alkoholen gjorde att Ferguson gav upp om irländaren. Han skulle komma att bli något så sällsynt som att vara icke välkommen på Old Trafford och göra succé i nästa klubb.
Hans första säsong på Villa Park gav laget en titelstrid med Liverpool och McGrath själv fick smeknamnet “God” av fansen. Efter en mellansäsong året efter lämnade managern Graham Taylor klubben och McGrath skulle komma att återförenas med mannen som en gång hade tagit honom till Manchester United, nämligen Ron Atkinson. Den första Premier Leaguesäsongen så kom Aston Villa på nytt tvåa. McGrath blev dessutom förärad med “PFA Player of the year award”. Fyra raka Aston Villa player of the year award och två ligacuptitlar hann han också med innan han 1996 flyttade vidare till Derby.
Efter avslutad karriär har McGrath fortfarande haft det svårt i perioder och har vid ett flertal tillfällen blivit arresterad för s.k “Public Order Offences”. På Villa Park kommer han däremot att för alltid vara både odödlig och “flawless”.
Betyg: 10
12. Chris Nicholl (251 matcher/20 mål)
Ett pris som en hel del fotbollsspelare från “Old-Schoolperioden” får betala är högt, nämligen demens. Många vill härleda det till att det användes tyngre bollar och att två decennier av nickande på sådana bollar spelar in. Den förste som det verkligen lät höras om var West Bromwich forward Jeff Astle som även fått en egen stiftelse “The Jeff Astle foundation” som arbetar med de här sakerna.En annan som drabbats är Aston Villas gamle backkämpe Chris Nicholl. Sedan ett par år tillbaka så har Nicholl diagnostiserad demenssjukdom och bor idag på ett så kallat assistansboende.
Burnley var Nicholls första klubb men där fick han ingen riktig chans och han började om lägre ner i systemet med Halifax och Luton innan han 1972 skrev på för Aston Villa. Nicholl tillhörde inte mittbackarna som tog ner bollen på bröstet och slog en 40 meters crosspassning på läppen. Han byggde snarare sitt spel på en “do or die-attityd” där han spelade hänsynslöst och då framförallt mot sig själv. Hans styrka i luften kom inte bara väl till pass i försvarsspelet utan inte sällan så flyttades Nicholl upp på fasta situationer och när det skulle jagas mål i slutet av matcher där Villa låg under.
På meritlistan för den tuffe nordirländaren finns framför allt ligacuptiteln från 1977. Han var då kapten för det lag som besegrade Everton i finalen. Han stod själv för ett mål som hjälpte Villa fram till förlängning. Det var en vänstermörsare från ca 40 meter som seglade in bakom Evertons målvakt. En annan målepisod som nog känns mindre lustig är att när Aston Villa mötte Leicester i en ligamatch på Filbert Street 1976 så gjorde Nicholl inte mindre än fyra mål. Enda kruxet var att matchen slutade 2-2.
På den internationella scenen blev det 51 landskamper för Nordirland och tre mål.
Nicholl går alltså en tuff ålderdom till mötes. Han bor i Walsalltrakten. Han var manager för Walsall mellan 1994-1997. När han nu vill gå och se klubbens matcher så är det inte alltid det finns tillgänglig personal för att följa med Nicholl. Då ställer Walsall Independent Supporters Association upp och går med Nicholl på matcherna. Endast det bästa åt en gammal kämpe!
Betyg: 7
14. Allan Evans(469 matcher/62 mål))
En annan kompromisslös skotte som hittade ner söder om gränsen för att spela sin fotboll var Allan Evans. Han skapade sig ett namn och ett rykte i Dunfermline där han spenderade fyra år i mitten på 70-talet innan det blev flytt till Birmingham och Aston Villa.
Precis som backkollegan Kenny Swain så värvades Evans som anfallare. Han hade gjort 15 mål för Dunfermline och då bland annat hattrick i två matcher. Hans roll var initialt att vara back-up till Andy Gray. Det blev dock snart andra arbetsuppgifter och efter endast ett par matcher som striker så omskolades han till mittback. Solid och stabil med ett fränt närkampsspel så var han viktig i Aston Villas största period mellan 1980-1983. Hans exceptionella styrka i huvudspelet gjorde att han även, förutom att använda det i försvarsspelet, var ett reellt hot framåt. Han gjorde aktningsvärda 62 mål under 12 säsonger.
Evans tillhörde den privilegierade skara som faktiskt fick äran att dra på sig den skotska landslagströjan. Det blev dock bara fyra framträdanden. Han var också en del i Skottlands VM-trupp 1982.
Evans karriär på högsta nivå tog slut lite tidigare än han själv önskade. Under hans sista säsong diagnostiserades han med mag-tarm sjukdomen Crohns sjukdom. Han försökte sig på ytterligare en omstart i Leicester men han kom aldrig tillbaka som den spelare han en gång varit.
Betyg: 8
15. Colin Gibson(238 matcher/17 mål)
Karriären för Colin Gibson startade med Schoolboy-forms för Portsmouth innan han som 16-åring flyttade till Aston Villa där han blev sk “Youth team scholar”. Den blivande Aston Villa-managern Tony Barton fanns i Portsmouth och hade tipsat scouter från Aston Villa om att här fanns det nåt speciellt att titta på.
Efter två år i ungdomslagen skrev Gibson proffskontrakt 1978. Som vänsterback spelade han på den position i laget som skulle visa sig ha absolut tuffast möjliga konkurrens. Jämnårige Gary Williams var den som skulle visa sig bli huvudkonkurrent för Gibson. I klubben fanns även Eamonn Deacy och den rutinerade Mike Pejic. Under den ligavinnande säsongen 1980-81 gjorde Gibson 21 framträdanden och delade ganska lika med Williams när det gällde matcher. Gibson hade en energisk och outtröttlig spelstil och kunde med fördel även användas som mittfältare.
Under den Europacupvinnande säsongen 1981/82 fick Gibson spela i de första omgångarna men när det drog ihop sig till final blev det bänken för Gibson, och Williams fick spela.
Gibson och Europacuppokalen skulle dock komma att få en egen historia. Vänsterbacken och lagkamraten och mittfältaren Gordon Cowans bestämde sig en kort tid efter segern i Rotterdam att ta en utekväll på The Fox Inn i Staffordshire. Man hade som ett partytricks bestämt sig för att “låna” med pokalen. Det bar sig inte bättre än att en långfingrad tjuv lade beslag på bucklan. Något svettiga och ångestfyllda kunde de bägge spelarna pusta ut när pokalen dagen efter lämnades in på en polisstation i Sheffield.
Gibson blev kvar i klubben fram till 1985 då han signades av Ron Atkinson och gick till Manchester United. Han hade då hunnit med att vara ordinarie i båda Supercupfinalerna mot Barcelona 1983.
Även om Gibson var en habil spelare så blev det aldrig nån vidare internationell karriär. Han står noterad för 1 B-landskamp och 1 U21-landskamp.
Betyg : 7
16. Gary Williams (303 matcher/2mål)
Gary Williams kom som ungdomsspelare till Aston Villa 1975. Tre år bidade ytterbacken sin tid innan han inför säsongen 1978-79 skrev proffskontrakt med klubben. Han spelade ungefär hälften av ligamatcherna denna säsong. Året efter, när han skulle etablera sig som ordinarie, drabbades han av skador som gjorde att det blev en enda start under 1979-80. Han blev utlånad till Walsall och kunde hjälpa dem att nå uppflyttning till tredje divisionen.
Nu var han mogen för att etablera sig på allvar i Aston Villa och det var en minst sagt väl vald tidpunkt.
Om det fanns någon position som hade något som överhuvudtaget hade minsta mått av rotationssystem i Ron Saunders ligavinnande lag så var det vänsterbacksplatsen. Gary Williams fick dela på sysslan med Colin Gibson och det var mycket dagsform som avgjorde vem av dem som Saunders tog ut. Den ligavinnande säsongen 1980-81 var det helt jämt mellan dem i antal matcher. Året efter så drog dock WIlliams det längsta strået och gjorde hela 43 framträdanden.
Williams var en mångsidig spelare som även han hade provat på andra positioner under sin tidiga karriär, men det var som en stabil och dynamisk ytterback som han kom att skriva in sig i Aston Villa-historien.
Efter att Saunders hade lämnat sin post och Tony Barton hade tagit över så blev det Williams som fick förtroendet i finalen mot Bayern München medan Gibson fick sitta kvar på bänken.
Williams blev Aston Villa troget i 12 säsonger och gjorde över 300 matcher. På så sätt kommer han, trots att det finns många bättre spelare som passerat revy, att för alltid tillhöra en av de stora på Villa Park
Betyg: 7
Kommentar: Tycke och smak är ju alltid en ingrediens i uttagningar. För mig var de fem backar som utgjorde stommen i det ligavinnande laget 1981 en självklarhet. Paul McGraths storhet kan man inte bortse ifrån. Hårdingen Nicholl och klubblegendaren Aitken kompletterar på ett fint sätt.
