Old Schoolprofilen: David White
Under de stora åren på 60 och 70-talen hade Manchester City en mix av elektriska och snabba anfallare som hade näsa för var målen var beläget. I mitten på 80-talet hittade man en ny blixtsnabb anfallare. David White blir den som syr ihop Manchester Citys trupp.
Manchester City under 80 och framförallt 90-talet var inget annat än ett enda stort kaos. Managerna avlöste varandra i strid ström och den excentriske managern Peter Swales gjorde inte många, framförallt inte fansen, glada. I denna röra hittade man en riktig juvel att putsa på och förädla. Man hittade honom på ett ställe där man nog inte hade förväntat sig.
22. David White (341 matcher/96 mål)
Direkt från fiendeland
Salford i allmänhet och Salford Boys i synnerhet är “United-territory” och ett upptagningsområde för stadens röda jättar. Detta var inget som bekymrade den unge David White när han som 16-åring skrev på för lokalkonkurrenten Manchester City. Året var 1983 och Manchester Citys sista dödsryckningar från storhetstiden hade kommit två år tidigare när man tvingade Tottenham Hotspur till ett omspel i FA-cupfinalen. Nu behövde klubben bygga nytt och när den lokala scoutverksamheten fick upp ögonen för White såg man snabbt till att knyta honom till sig.
Det var en blixtrande snabb och spännande ytter man hade fått in i leden och han skulle komma att bli en del av det framgångsrika ungdomslag som vann FA Youth Cup 1986. Andra blivande A-lagsspelare i denna upplaga var Paul Lake,Andy Hinchcliffe,Steve Redmond och Ian Brightwell.
Tuff start
I september samma år gjorde den vindsnabba yttern sin A-lagsdebut under managern Jimmy Frizzell. Sammanlagt blev det 24 matcher men White kunde inte hjälpa klubben till att klara kontraktet. Man åkte ur division ett.
Påföljande säsong tog Mel Machin över tränarpiskan och skapade ett intressant lag med gamla rutinerade rävar blandat med “The Class of 86”. Även fortsättningsvis hade White svårt att imponera. Han hade problem med nerverna under sina första säsonger och gjorde endast två mål på sina 35 matcher för klubben. Machin visade emellertid tålamod med sin unge juvel som spelade alla matcher under säsongen och bidrog med 13 mål. En extra minnesvärd tillställning blev det när Huddersfield krossades med 10-1. White var i den matchen en av tre Cityspelare som gjorde hattrick. Från oktober och framåt var han inne i ett riktigt målstim med nio mål på lika många matcher. Trots Whites tilltagande form så blev det ingen uppflyttning för The Cityzens.
Lika ojämn som laget var även White. När hans självförtroende var på plats så briljerade han med elektrisk snabbhet och målfarlighet. När hans självförtroende var lägre så var det snarare en trubbighet framför mål och en förmåga att göra svåra val som kännetecknade Whites spel.
Promotion at last
1988/89 blev det så dags för White att hjälpa klubben att ta steget tillbaka till finrummet. Efter en lite ojämn säsong för anfallaren så kunde White kröna det hela med att slå det direkt avgörande inlägget som gav City platsen i ettan åter. I andra ändan av Whites inlägg återfanns Trevor Morley och han gjorde inget misstag när han stötte in bollen bakom Bradfords målvakt Colin Doyle. Trots att man fortfarande kunde skönja Whites stora behov av att självförtroendet var starkt så var han nu en stor favorit på Kippax. Mest troligt var det faktum att han alltid lade ner ett solitt jobb även när målskyttet klickade det som gjorde att publiken tog honom till sina hjärtan. White var nu även en ordinarie spelare i det engelska U21-landslaget där han totalt gjorde 6 landskamper.
Central position
I november 1989 fick Mel Machin sparken och det skulle visa sig bli ett lyckokast för White. Efter att under början av sin City-karriär fick utgå från en position till höger blev White nu den centrala ledarfiguren i anfallet. Det var den nye managern-den gamle Evertonlegendaren Howard Kendall- som kunde läsa av att White var en person som skulle växa med förtroende och känslan av att stå i centrum.
Ny lekkamrat
I mars 1990 kom så ytterligare en pusselbit. Den store anfallaren Niall Quinn värvades från Arsenal och bildade nu en fruktad duo tillsammans med White. “Now we´ve got an attacking force the defenders wont be able to handle”, uttryckte sig Kendall i en intervju. Quinn blev den naturliga uppspelspunkten och med sina nickskarvar och länkspel satte han den flyfotade White i mängder av bra lägen. Den överlägset mest imponerande insatsen stod White för när City krossade Aston Villa med 5-1 på Villa Park. White var överallt i anfallet den kvällen och bjöd på en imponerande mix av skicklighet,kraft och fart. Ett “one-man destruction” team gav fyra mål på kontot för White den här kvällen.
När säsongen slutade så hamnade City på femteplats, vilket var klubbens bästa placering på många år. Whites insatser gjorde att han belönades med uttagning till det engelska B-landslaget.
Howard Kendall blev inte långvarig i klubben och när hans gamla klubb Everton, där han haft så stora framgångar kallade, så lämnade han City i november 1990. White hade emellertid en cementerad roll centralt i anfallet och fortsatte på sin framgångsvåg den följande säsongen. Manchester City slutade på en ny femteplats och White gjorde imponerande 18 mål.
Ytterligare en säsong på toppen fick White. Han gjorde 16 mål under säsongen 1992/93 och blev historisk när han gjorde Manchester Citys första mål i Premier League.
Kort landslagskarriär
Han fick nu göra sin första och enda landskamp, mot Spanien. I den matchen hade han ett kanonläge där han kom fri med målvakten. Han duffade skottet i marken och där rann hans framtida landslagschanser bokstavligen ut i sanden. Det var helt enkelt sån White var under hela karriären; han blandade- i lika mått- frustrerande aktioner med bländande spel.
Problem med ankeln
När Peter Reid fick sparken som manager i augusti 1993 så dalade Whites City-stjärna. Han hade en efterhängsen ankelskada och den nye managern Brian Horton bestämde då sig för att han inte hade för avsikt att satsa på White. I december 1993 flyttade White till Leeds i en bytesaffär där David Rocastle gick åt andra hållet. Det blev senare en sejour i Sheffield United innan Whites allt mer tillltagande ankelproblem gjorde att han fick lägga skorna på hyllan efter säsongen 1997-98.
Det blev nog inte den där maximala utväxlingen på Whites karriär. Tidiga skadeproblem i kombination med att han bitvis kämpade med sitt självförtroende gjorde att han till exempel aldrig fick chansen fullt ut i landslaget. Det står dock ganska klart att hans lyckligaste och mest produktiva år var i Manchester City-tröjan där han allt som oftast var helt elektrisk.
En explosiv lokal talang som för alltid lämnat glada minnen hos Manchester City-supportrarna.
Old Schoolbetyget: 8
Kommentar: På forwardssidan så är Francis Lee den centrala storstjärnan. Neil Young känns naturlig som ett komplement och Dennis Tueart är ju given efter sitt legendariska Ligacupfinalmål. Den fjärde forwarden kändes inte självklar. White blir ju en brygga till modernare tider men det fanns alternativ i Joe Hayes och Colin Barlow från tidigt 60-tal samt David Whites kompanjon Niall Quinn. Joe Royle fanns med i tankarna men gjorde inte så många säsonger i Manchester City och är kanske mer ihågkommen för sin managergärning. Rodney Marsh är uttagen i Queens Park Rangers Old School-trupp och är därmed inte aktuell.
