Old Schoolprofilen: Peter Barnes
Vi botaniserar vidare bland Maine Roads mittfältare. Ytterns vara eller inte vara under Old Schoolperioden varierade beroende på vilket lag det gällde eller under vilken del av Old Schoolperioden vi pratar om. Exempelvis så vann ju Alf Ramsey VM-guld åt England med de s.k “Wingless Wonders. På Maine Road prioriterade man,åtminstone till en början, yttrar. Peter Barnes var en av de starkast lysande.
Manchester City av 2021 års modell är ju någonstans kända och framgångsrika mycket beroende på sin enorma anfallskraft. Pep Guardiola har efter sina makalösa år i Barcelona, där mycket av strategin gick ut på att såga sig igenom med triangel och länkspel centralt, övergått till att inse styrkan i att kunna använda bredden av planen och att lägga mycket ansvar på kreativa och poänggivande yttrar. Raheem Sterling är väl över tid den mest lysande yttern i City under Guardiolas tid. En av de allra finaste yttrarna i Manchester Citys historia hittar vi ett knappt halvsekel tillbaka i tiden. Han ska vi lära oss mer om idag.
11. Peter Barnes (161 matcher/ 22 mål)
Få spelare under det vi kallar Old School-eran hade en så stor potential att bli “hjältematerial” i den blå delen av Manchester som Peter Barnes. Blond, framgångsrik ytter med en stamtavla av finaste sort. Hans far var nämligen ingen mindre än Ken Barnes, som hade varit en storspelare på Maine Road på 50-talet med bl.a en FA-cupvinst på meritlistan.
Barnes upplevde aldrig någon press från sin far och var noga med att söka sig till provspel i andra lag då han inte ville anklagas för att han fått en plats i City pga sin egen far. Han provade lyckan i Leeds men det blev aldrig något konkret. Till slut blev det trots allt Manchester City som skulle komma att dra nytta av den blonde ynglingens tjänster. Det var när den gamle storspelaren Johnny Hart, som även skulle fungera som manager under en period, förstod att ett lokalt löfte av Barnes kaliber var på väg att förloras som han satte ner foten hos de som styrde i City. Han krävde att Barnes skulle få skriva s.k “Schoolboy forms” med klubben, och så blev det. Utöver Hart så var det erfarna ungdomstränare som Steve Fleet och Harry Goodwin som formade Barnes i Manchester City-andan. Den som var tuffast var dock en man som hette Dave Ewing. I en intervju berättade Barnes att när Ewing var missnöjd med hans insats under en träning så kunde han plocka in Barnes i ett omklädningsrum, släcka ljuset och skjuta bollar på ynglingen. Med hjälp av ljudet av Ewings tillslag och hans snabbhet skulle han undvika att bli träffad. Så kan det vara!
Det var en annan gammal storspelare, Tony Book, som gav den blott 17-årige Barnes chansen i A-laget. Det var i oktober 1974 mot Burnley som Barnes kom in som ersättare istället för den gamle trotjänaren Glyn Pardoe. Han fick dock ganska få chanser den säsongen då Book ansåg att han ville skynda långsamt med sin juvel.
Det var under säsongen 1975-76 som det skulle lossna rejält för Barnes. En av de faktorer som fick Barnes A-lagskarriär att kicka igång rejält var när den oberäknelige Rodney Marsh började straffa ut sig själv som spelare i Manchester City. Marsh undermåliga framträdanden gjorde att Book vände sig till den entusiastiske Barnes för att denne att sköta kreativiteten på mitten med en utgångspunkt från vänsterflanken. Barnes fick tolv raka starter, varav City förblev obesegrade i de elva första.
Det stora elddopet skulle komma i 1976 års ligacupfinal. Efter en imponerande cupsvit där man bl.a besegrat Manchester United med 4-0. Samma siffror städade man undan Middlesbrough med i semifinalen. 100000 åskådare på Wembley borde skrämma vilken tonåring som helst. Peter Barnes hade emellertid inte för avsikt att låta sig skrämmas utan såg till att öppna målskyttet med ett närskott i den 11:e minuten. Manchester City kunde till slut vinna med 2-1 efter en legendarisk bicycleta från Dennis Tueart.
Barnes framfart uppmärksammades även nationellt och bara några dagar efter finalen i ligacupfinalen så blev han utsedd till PFA Young player of the year. När han vid prisutdelningen skulle motta sitt pris så hade hans bordsgrannar överöst honom med råd kring vilka han måste tacka och han blev så nervös att han frös till is när han skulle hålla tal. Det blev ett “I´d like to ah..ah...ah… Till slut lyckades Barnes med lite sufflörhjälp av Kevin Keegan, som satt vid det främsta bordet, få fram ett stolpigt tack. Hans framträdande tog dock skruv hos den röda delen av Manchester och när de en tid senare skulle möta United hade de sin sång klar och så fort Barnes rörde bollen så rullade den över Stretford End: “Barnsey,Barnsey,give us a speech...aahh.
Barnes var på många sätt älskad av publiken på Maine Road. De äldre älskade kopplingen till den gamle hjälten Ken Barnes. De yngre älskade hans bekymmerslösa och flärdfulla stil längs med kanten. Många liknade honom vid den samtida skotske yttern Jimmy Johnstone som hade samma kreativa och vägvinnande stil längs med kanten.
Barnes och publiken såg inget annat än att han skulle förgylla livet på Maine Road under många år. Han gjorde debut i U21-landslaget 1976 och i A-landslaget ett år senare. Det skulle bli totalt 22 framträdanden i landslaget för Barnes. 1979 kom dock det som skulle bli ett dråpslag för Barnes. Efter en räcka svagare resultat så valde Manchester Citys styrelse, med den excentriske ordföranden Peter Swales vid rodret, att återanställa den gamle mästarcoachen Malcolm Allison. Nu hade den taktiskt drivne Allison emellertid inte Joe Mercer som stabilisator och det skulle aldrig lyfta för Allison. I ett försök att själv bygga ett lag med spelare så tvingades först den centrala mittfältaren Gary Owen att flytta till West Bromwich. Det skulle inte dröja länge innan Barnes skickades samma väg. Han har i efterhand med stark övertygelse förklarat att han inte på något sätt ville flytta och att det påverkade ytterns vidare karriär negativt.
Efter att ha hoppat runt i olika klubbar så skrev Manchester Uniteds dåvarande manager- Ron Atkinson- kontrakt med yttern 1985. Sejouren i Manchester United blev inte lyckad och är egentligen mest känd för att Barnes efter en svag insats gömde sig i badet för att undvika Alex Fergusons hårtork.
1987 fick Barnes möjligheten att återvända till sitt älskade City. Lyckan blev inte långvarig. Han värvades av Jimmy Frizzell men när denne lämnade efter att City blev relegerat så ramlade Barnes ur A-lagsdiskussionen då den nye managern Mel Machin inte prioriterade ett spel med naturliga yttrar av Barnes snitt. Han lämnade återigen klubben och blev under de fem-sex sista åren av sin karriär en riktig fotbollsnomad med spel i bl.a Portugal,Österrike,Malta och USA.
Efter att skorna lagts på hyllan provade Barnes på lyckan som tränare i bl.a Gibraltar. Han övergick senare till att dela sin tid som expert för Malaysisk TV, ingått i Manchester Citys organisation samt öppnat och drivit fotbollsskolor för barn.
Ännu ett exempel på en spelare som hade alla möjligheter och världen för sina fötter, men som Manchester City på många sätt slarvade bort.
Old Schoolbetyget: 9