Old Schoolprofilen:Colin Bell
Historien har redan berättats här på Old School. Colin Bell är, om man frågar ett tvärsnitt av Manchester Cityfans, klubbens bästa spelare genom tiderna. Han gick tyvärr bort tidigt under 2021 men kommer att för evigt att vara inskriven i klubbens historia. Exempelvis bär en av läktarna på Etihad Stadium hans namn: “The Colin Bell Stand”.
En berättelse om de åtta bästa mittfältarna i Manchester City under perioden från 1960-1992 är självfallet inte komplett utan att vi på nytt fördjupar oss i historien om "The Reluctant Hero", Colin Bell.
8. Colin Bell (489 matcher/152mål)
“The Reluctant hero” är en passande titel på Citys kanske bästa spelare någonsin. Lika dominant och strålande som han var på planen, lika tillbakadragen och “vardaglig” var Durham-sonen utanför de vita linjerna.
Proffskarriären såg dagens ljus 1963. Den då 17-årige Colin Bell gjorde då debut för Bury. Han skulle komma att tillhöra klubben under tre säsonger och den blyge och tystlåtne Bell var vid den punkten lagkapten. Hans magiska spel talade istället för att han vara en ledare som skrek och gormade. Sådan var hans stil.
Det var dock aldrig någon självklarhet att Bell skulle hamna i City. Bury ville ha en övergångssumma i storleken 40000 pund och det var pengar som City inte hade. Klubbens assisterande manager och coach Malcolm Allison, som var en slug herre, ville verkligen ha Bell och han tog då till en scout-list för att manövrera ut övriga intressenter. Han såg till att åka och titta på Bell lagom ofta för att inte verka för intresserad och när han väl var där så lade han ut texten för andra scouter och managers: “ Kolla, han är inte speciellt bra med vänsterfoten, dålig i luften och alldeles för överambitiös”. Han berättar i en dokumentär från 1990 att han fortsatte att så frön av misstroende hos sina kollegor tills dess att Joe Mercer hade skrapat ihop övergångssumman. Det ska dock sägas att Mercer var tveksam. Efter Bells första misslyckade framträdande i City-tröjan så utbrast Mercer: “Vad är det vi köpt för en spelare?”
Han skulle bli varse..
Utveckling mot något stort
Under Manchester Citys storhetsår från 1968-1970 var Colin Bell förmodligen en av Europas allra bästa mittfältare. Han flöt fram över planen, hade kondition som en arbetshäst, teknik och skott av yppersta världsklass. Han kom att utveckla ett nära nog telepatiskt samarbete med Mike Summerbee och Francis Lee. Trion benämns än idag som en av de där stora och klassiska treenigheterna i fotbollshistorien. Ligatiteln 1968 vanns mycket på grund av magiskt spel av “Nijinsky” och hans båda kompanjoner Lee och Summerbee. Detta var ett smeknamn som Bell hade efter travhästen Nijinsky och som anspelade på hans oerhörda arbetskapacitet. 14 mål blev det Bell under säsongen. I den oerhört imponerande 4-1 segern mot Tottenham Hotspur gjorde Bell ett av sina snyggare. Eftersom matchen spelades under extremt snöiga och hala förhållanden kom matchen att kallas “Ballet on Ice”. Den gamle stjärnforwarden Dixie Dean benämnde efter matchen den Cityelvan som det mest fantastiska lag han någonsin hade sett och att Bell var den största stjärnan.
1968-69 gick det inte lika bra i ligan för klubben. Bell fortsatte dock att skina och hjälpte laget fram till ett FA-cupguld efter vinst mot Leicester City med 1-0. Året därpå skulle Bell och City bärga två titlar när man dels vann ligacupen och även Cupvinnarcupen efter att ha slagit polska Gornik Zabrze med 2-1 i finalen.
Citys framgångsera fick ett stopp efter säsongen 1969-70. Trots detta så fortsatt Bell sin makalösa utveckling och var direkt lysande under de närmast påföljande säsongerna och han fick en alltmer central position i en viss Sir Alf Ramseys tankar.
Landslagskarriären
Bells förutspådda dominans i “Three Lions” blev inte så lång och framgångsrik som man skulle kunna tro.
Colin Bell kom med som avbytare i VM 1970 och var den som byttes in i samma ögonblick som Franz Beckenbauer reducerade till 1-2 i kvartsfinalen mot Västtyskland. England hade skapat en 2-0 ledning efter mål av Tottenhammittfältaren Alan Mullery och guldhjälten från 1966, Martin Peters. Västtyskland vände sedan och vann med 3-2 efter förlängning. Många okunniga gav Bell och framförallt Sir Alf Ramsey skulden för att England missade semifinalspel eftersom Bell ersatt den store Bobby Charlton. Sanningen var nog snarare den att både Charlton och England hade tagit slut i den stekheta Mexikovärmen.
Totalt sett gjorde Colin Bell 48 landskamper och 9 mål. Bell berättade i en BBC-dokumentär att hans karriärs största besvikelse var när man blev utslagna av Polen i kvalet till VM 1974. Det var där han skulle sätta sitt avtryck i världsfotbollen. Nu blev det aldrig så.
Skadan
Bell har dock av ett flertal lagkamrater och managers beskrivits som en extremt disciplinerad och viljestark spelare. Denna egenskap fick han, tyvärr, använda i överflöd i sin kamp för att ta sig tillbaka efter det som tyvärr kom att sätta stopp för Bells utveckling på väg mot världsstjärnestatus. Det var under ett ligacupomspel i november 1975 mot Manchester United som han blev olyckligt tacklad av Uniteds skotske mittback Martin Buchan. En allvarlig knäskada gjorde att Bell fick tillbringa många timmar, dagar och månader på rehabcykeln. Han kom tillbaka och gjorde en del matcher i Citys A-lag men Bells karriär tog på flera sätt slut när han försökte utmana Buchan på insidan istället för att skjuta.
1980 gjorde Bell, som många andra, ett försök att spela i NASL i USA. Det blev dock bara 5 matcher för San José Earthquakes innan han hängde upp skorna för gott.
Efter karriären
När Francis Lee tog över som ordförande arbetade Colin Bell i ungdomsverksamheten. Bell hamnade i konflikt med en annan ungdomstränare som hette Neil McNab. När Bell gick till sin gamle lagkamrat Lee för att få hjälp så fick han inget gehör. Efter ett tag så fick Bell och hans närmaste tränarkollega Terry Farrell sparken av den dåvarande managern Frank Clark. Francis Lee hade fortfarande inte blandat sig i saken. Bell tog senare saken till domstol och det blev slutligen en förlikning mellan klubben och Bell, och detta helt utan Lees medverkande. Han dök inte ens upp i rätten. Bell berättade i sin biografi att han sedan den händelsen inte hade någon kontakt med Lee och han inte deltog inte heller i arrangemang där denne närvarade.
När det gäller Bells hälsa så upptäcktes det 2005 att han hade en tumör i magen. Otroligt nog kan det vara så att Bells självbiografi Reluctant hero räddade livet på Bell den gången. Hans son Jon var vid den tiden en kirurgstuderande i Manchester och en av hans kursare hade läst i boken att Colin Bells mamma, vid 39 års ålder, dött av magcancer. Bells son och hans kurskamrat insisterade på att Bell skulle undersökas och då upptäcktes tumören i magen. Bell blev opererad inom två veckor, en livräddande operation.
I år, 16 år senare, gick Bell bort efter en kort tids sjukdom. Dödsorsaken har inte offentliggjorts men ska enligt uppgifter inte ha varit relaterade till Covid 19.
Precis som med Paul Lake och Peter Barnes kan man ställa sig frågan: Hur långt kunde Bell egentligen ha gått? Fast gällande “Nijinsky” så är det på en nivå ytterligare. Han hade alla förutsättningar att bli en av de allra största i hela världen. Dels så satte skadan självfallet stopp för det. Men även Englands milt sagt skrala 70-tal gjorde att vi aldrig fick svaret på den frågan. Att han, för många, är den allra största genom historien i den blå delen av Manchester behöver vi däremot inte tveka på.
Old Schoolbetyget: 10
