Old Schooltruppen: All-star

Ligorna är igång och återigen övergår Old School till att rikta sökarljuset mot England för att hitta de där sköna och tydliga kopplingarna till ett Old Schoolperspektiv. Innan vi är där fullt ut har vid dock ett bokslut att göra. Sommarens VM-slutspel ska permanent läggas till handlingarna med en Allstar-trupp. 23 riktiga legender samsas i den truppen.

Sommaren gör sina sista kraftansträngningar för att hålla fast sitt grepp och då innebär detta med logisk automatik att ligasäsongerna drar igång.
VM är snart två månader bakåt i tiden och även om jag nu mer funderar kring om mitt favoritlag faktiskt ska kunna konkurrera om titeln och ta den första,efterlängtade, på 29 år så kan jag inte låta bli att drömma mig tillbaka. Jag drömmer dig dels tillbaka till ett VM som jag tycker var ett av de bästa på mycket länge och också tillbaka till min barndoms världsmästerskap med all nostalgi och Old School-känsla som det innebär.

Old School-satsningen på VM var ambitiös men jag känner kanske ändå inte att den nådde ända fram. Jag underskattade helt enkelt hur lång tid researchen kring vissa artiklar och projekt skulle ta. Där fanns fler historier att berätta, fler listor att presentera och ett helt gäng trupper att ta ut. Nio stycken Old School-trupper togs ut med ett fokus på de som hade gjort landskamper mellan 1960-1994. Det fanns planer på ytterligare lika många där namnen i stort sett är uttagna och där det i många fall gjorts en rejäl research och det mesta är skrivet. Bland annat så fick jag ett önskemål om att presentera en Old School-trupp om Spanien. Vem vet, det kanske blir tid till det och till de andra i framtiden eller så kanske jag någon gång kan förverkliga den där drömmen och göra som min kollega Per Malmqvist Stolt och skriva en bok. Vi får väl helt enkelt se!

En sista trupp är jag dock skyldig er och det är en All-startrupp. Det vill säga de 23 bästa Old School-spelarna ur mitt tycke. Det är naturligtvis lika subjektivt som allt annat i trupputtagningsväg och här kommer det att finnas lika många goda förbundskaptener som det finns läsare. Ett ramverk liknande det tidigare med landskamper mellan 1960-1994 gäller. Där kommer finnas gränsfall med i båda ändarna av det spannet, men jag tycker att jag fått med en bra balans. Jag kommer också ha som krav att man ska ha haft minst en rejäl framgång i ett VM och då är det minst en semifinalplats som gäller. Med anledning av detta sista kriterium faller en del historiska världsspelare bort, men mer om det senare.

Jag avslutar med att överge Old School-perspektivet och ta ut min All-Star trupp från årets VM med korta motiveringar.

Målvakter:

1.Lev Yashin, 74 landskamper/0 Mål, Dynamo Moskva

Under en tid där järnridån låg som en blöt filt över Europa så hade Sovjet ytterligare en järnridå. Det var den som Lev Yashin drog ner framför det egna målet under fotbollslandskamperna.

Lev Yashin är sedan många år ansedd som en av de absolut bästa målvakterna genom tiderna. Han kom dock från en mycket svår och fattig bakgrund. Han växte upp under andra världskriget och fick flytta ofta och börja jobba vid tidig ålder. Vid 18 års ålder fick den unge Yashin ett sammanbrott och det var genom att ta värvning i armén som han kom tillbaks på fötter. Han kunde då kombinera fotboll med militärövningar och snart fick Dynamo Moskva upp ögonen för honom.

Målvaktens främsta egenskaper förutom att han var en oerhört atletisk idrottsman var hans ödmjukhet och hans sportsmanship. Han var under hela sin karriär högaktad för att vara en äkta gentleman. Kombinerar man detta med ett fantastiskt mod och enastående reflexer så förstår man snart hans storhet.

I landslaget så blev det tre VM-turneringar 1958,1962 och 1966. Fjärdeplatsen från VM 1966 är den största meriten. Han var även med i VM 1970 som tredjemålvakt och som en del i ledarstaben. Yashin var då 41 år gammal. Han var 1960 med och vann det första Europamästerskapet och han hade fyra år tidigare vunnit OS.

Hans kanske största arv till fotbollsvärlden var den revolutionerande spelstil som han hade. The Black Cat som han kallades styrde sin backlinje med järnhand. Han var verbal under hela matcherna och han var dessutom en föregångare när det gäller förmågan att spela långt ut, som en extra försvarare.

1971 slutade Lev Yashin spela fotboll. Han hade då under de sista åren plågats av en del värk och leda. Under återstoden av sitt liv var han knuten till Dynamo Moskva.

Livets sista år blev hårda för Yashin. Han drabbades av flera hjärtattacker och stroker. 1986 tvingades han amputera ett ben. När “lejonet”(Lev betyder lejon på ryska) ett par år senare drabbades av magcancer fick han kapitulera för sista gången. 1990 dog han, endast 60 år gammal.

12. Gordon Banks 73 landskamper/0 mål, Leicester och Stoke

Under en period med många fina målvakter så var Gordon Banks den allra bästa. Spelade aldrig i någon av de yppersta toppklubbarna men hans karriär i Leicester och Stoke gav honom trots det en bofast plats i England. Han jagades både på klubb och landslagsnivå av den yngre Peter Shilton.

Banks största merit i landslaget är självfallet VM-guldet 1966. Hans enskilt mest lysande insats är den ikoniska räddningen han gjorde på Pelés nick i gruppspelsmatchen mot Brasilien i VM 1970. På grund av magsjuka så missade Banks kvartsfinalen där man förlorade mot Västtyskland.

Banks karriär fick i praktiken ett hastigt slut då han i samband med en bilolycka 1972 förlorade synen på sitt eget öga. Han spelade förvisso ett tag i USA några år därefter men landslagskarriären var över.

23. Dino Zoff, 112/0, Udinese,Mantova,Napoli och Juventus

En av de absolut bästa målvakterna och enligt många den bäste lagkaptenen i den italienska historien. En extrovert superstjärna som briljerade med akrobatik och fantastiska parader? Inte alls. Zoff var en ganska tystlåten man som var noga med detaljerna och ledde genom att vara en gentleman som föregick med gott exempel var han än befann sig.

Zoff var tystlåten även i sin ungdom och trots att han var fotbollsgalen så var hans två största idoler en cyklist(Fausto Coppi) och en gångare( Abdon Pamich). Den gemensamma nämnaren mellan dessa var att båda var introverta och tystlåtna men oerhört noggranna och läraktiga. Under sin uppväxt var unge Dino ganska kortvuxen och det ville hans mamma lösa genom att ge honom åtta ägg från den ena gården om dagen så att han skulle växa. Hans pappa trodde inte på fotbollsdrömmen och rådde unge Zoff att bli mekaniker.

Landslagskarriären startade med dunder och brak 1968. Hans första landskamp blev EM-matchen mot Bulgarien. Han hade petat den rutinerade Enrico Albertosi och var tre matcher senare europamästare. Dock var han petad igen till förmån för Albertosi i VM 1970. Men från 1972 och framåt var han etta. I VM 1978 höll han nollan i tre matcher men fick nöja sig med en fjärdeplats. I det som i praktiken blev en semifinal mot Holland släppte han in ett dunderskott från 40 meter avlossat av Arie Haan.

Det stora undret skulle förstås ske 1982. Som 40-åring skulle Zoff leda Italien och det skulle bli en månad i Spanien som fortfarande och för evigt kommer att vara italiensk fotbollshistoria. Efter tre oavgjorda matcher i gruppspelet var man, trots avancemang, oerhört utskällda i pressen. I andra gruppspelet tog både Italien och Zoff sig samman och genom ett lugnt och säkert spel utan stora åthävor så manövrerade Zoff, tillsammans med skytteligavinnaren Paolo Rossi, Italien till guldet. I det som av många anses vara en av VM-historiens bästa matcher mot Brasilien i mellanrundan så möttes Zoff och tränaren Enzo Bearzot i en kyss efter matchen. Det var av lycka och respekt för en stor man har Zoff sagt i intervjuer.

Zoff fortsatte i ytterligare ett år i landslaget och gjorde faktiskt sin sista landskamp i en EM-kvalmatch mot Sverige(svensk 2-0 vinst) 1983.

Efter karriären blev Zoff coach och ledde då genom att visa och föra vidare samma egenskaper som han spelat med. Lugn och metodisk och noggrann var Zoffs kännemärke såväl på planen som bredvid.

Försvarare:

2. Carlos Alberto, 53/8, Fluminense,Santos,Flamengo och California Surf

Den klassiska upprullningen till det avslutande 4-1 målet i VM-finalen 1970 är ett av de vackraste och mest berömda målen i VM-historien. Målskytten var den offensiva högerbacken Carlos Alberto, en av de finaste högerbackar världen skådat.

Genom att kombinera tydliga defensiva egenskaper som tufft närkampsspel och bra positionsspel med en lysande bollkontroll och passningsspel så är han en av de mest kompletta försvarsspelare som världen skådat.

I landslaget så är det för alltid VM 1970 som kommer att kommas ihåg som Albertos finaste stund. Efter att ha blivit bortsållad från bruttotruppen till VM 1966 kunde den besvikne Alberto glädjas åt att han året efter inte bara blev ordinarie utan även gjordes till lagkapten.

1966 hade Alberto lämnat Fluminense för Santos. Vid tiden för VM 1970 spelade Alberto där tillsammans med bl.a Pelé. Brasiliens VM-vinnande lag sågs av många i hemlandet som en förlängning av det Santos-lag som hade dominerat delar av 60-talet i Brasilien.

1974 missade Alberto VM pga knäskada och tre år senare, 1977, gjorde han sin sista landskamp. Detta sammanföll ganska precis med den tidpunkt då han lämnade Brasilien för att spela i New York Cosmos tillsammans med Pelé.

Efter karriären var Carlos Alberto tränare i en mängd olika lag och 2014 var han utsedd som ambassadör i det hemma-VM som Brasilien arrangerade.

2016 avled Carlos Alberto hastigt efter att ha ådragit sig en hjärtattack.


3. Nilton Santos, 75/3, Botafogo

Lång,kraftfullt mångsidig och med en elegant spelstil. Nilton Santos var en sån där spelare som används som modell för hur spelare än idag ska föra sig på plan.

I en tid då ytterbackar skulle ägna sig åt att försvara så var Santos långt före. Med sin mångsidighet och goda teknik gjorde han långa löpningar längs sin vänsterkant och bidrog med inlägg och även ett och annat mål.

I landslaget spelade Santos i väl över ett decennium och gjorde 80 landskamper. Han var med i VM redan 1950 men fick inte spela. I Sverige-VM 1958 var han en av stöttepelarna och raderade ut svenske Kurre Hamrin ur finalen. Hans lika kraftfulle ytterbackskollega på andra sidan Djalma Santos plockade på liknande sätt bort Nacka Skoglund ur matchen. Det är ibland ett vanligt missförstånd att de bägge ytterbackarna var bröder men de var inte släkt överhuvudtaget.
Santos spelade även i VM 1962 som 37-åring och det blev hans sista framträdande i VM. Två år senare, 1964, avslutade Santos sin karriär och tog upp sin största fritidssysselsättning på allvar, nämligen att fiska.

2013 avled Nilton Santos, 88 år gammal.

4. Ruud Krol 83/4, Ajax,Vancouver Whitecaps,Napoli och Cannes

Oerhört mångsidig och begåvad försvarare som efter att ha startat karriären som offensiv mittfältare blev en idealisk ingrediens i Rinus Michels lagbygge inom det som skulle kalla totalfotboll. Först blev han känd som en konstant löpande och överlappande vänsterback med fina inlägg. Mot slutet av landslagskarriären blev han en de finaste liberospelarna som fotbollen skådat. Med ett enormt spelsinne och fantastiskt passningsspel ledde han som kapten Holland till en andra VM-final 1978.

Eftersom Krol var en del av Ajax-kontingenten i holländsk fotboll så var han med om att vinna inte mindre än tre raka Europacuptitlar. Den första finalen 1971 missade dock Krol pga skada men i de två andra spelade han en viktig roll.

Om Krol var en relativt trogen klubbspelare med bara fyra adresser i Ajax,Napoli,Vancouver och Cannes, så har han varit en riktig journeyman som tränare. Från slutet på 80-talet och framåt har han varit tränare i klubblag i Belgien,Schweiz,Egypten,Frankrike,Sydafrika,Förenade Arabemiraten,Tunisien och Marocko.

5. Franz Beckenbauer, 103/14, Bayern München,New York Cosmos och Hamburg

“Der Kaiser” Franz Beckenbauer har varit en maktfaktor i tysk och europeisk fotboll i över 50 år. Han är en av blott två som vunnit VM i fotboll både som spelare och förbundskapten. Han har även arbetat som manager och president i Bayern München och anses dessutom vara den viktigaste pusselbiten i Tysklands lyckade VM-kampanj för att få arrangera mästerskapet 2006.

Som spelare så är han naturligtvis känd för sina år i Bayern München. Det var dock nära att han faktiskt hamnade i stadsrivalen 1860 München som var hans favoritlag som barn. Efter en konflikt i samband med en ungdomsturnering blev det istället Bayern.

Under ungdomsåren var Beckenbauer en offensiv spelare antingen som mittfältare eller till och med i anfallet. Han hade tidigt en naturlig talang med bollkontroll, driv i steget med och utan boll samt spelförståelse som utmärkande drag. Detta var egenskaper som han under ungdomsåren i Bayern förädlade innan han debuterade som 19-åring 1964.

Vid VM 1966 var Beckenbauer endast 20 år gammal men skulle visa sig vara en av Tysklands absoluta nyckelspelare. Han blev som debuterande 20-årig mittfältare trea i skytteligan och en av de starkaste anledningarna till att Tyskland knep silver.

Efter ett brons i VM 1970, där han spelade stora delarna av semifinalen i mitella efter att axeln hade gått ur led, så blev det äntligen guld 1974. Beckenbauer hade då flyttats bak i banan och spelade som libero bakom den övriga backlinjen. Med Beckenbauers överblick och driv med boll så startades de flesta anfall genom att Beckenbauer drev upp bollen i mittfältsposition och fördelade vidare därifrån.

Parallellt med VM-framgångarna så lekte tyskarna, med Beckenbauer som härförare, hem EM 1972. Man kom dessutom tvåa i EM 1976.

Beckenbauers landslagskarriär slutade 1977 i samband med att tysken tog steget över till USA och New York Cosmos.

Efter karriären har Beckenbauer på många olika sätt och i många olika funktioner fortsatt inom fotbollen. 1990 blev han den andre i historien, efter Brasiliens Mario Zagallo, att vinna VM både som spelare och förbundskapten.

Han har fungerat som ambassadör för fotbollen för olika sätt även om han hamnade i blåsväder när han vägrade att delta i en utredning angående eventuell korruption i samband med Ryssland och Qatars VM-värdskap 2018 och 2022. Eftersom Beckenbauer vägrade delta i detta så har även frågor höjts kring Tysklands-VM 2006 som ju Beckenbauer var en av de drivande krafterna bakom.

6. Bobby Moore, 108/2, West Ham,Fulham,San Antonio Thunder,Seattle Sounders och Herning Fremad

Många långa och stora var kontroverserna kring en av den bästa och mest okomplicerade stjärnorna någonsin i Engelsk fotboll. Kidnappningshot, en sen festkväll i Blackpool samt konflikter med managern Ron Greenwood kring ekonomin var bara några av de saker som blåste kring Moore. Som spelare var han dock unik.

Utan några som helst synliga spetsegenskaper blev han, med ett extremt välutvecklat spelsinne, en av Englands största genom tiderna.

I landslaget gjorde han debut redan inför VM i Chile 1962. Han ledde sitt England till guld som kapten 1966. Dock var han nog själv som bäst i VM 1970 då han fick uppladdningen störd genom ett falskt anklagande om juvelstöld i Bogota innan mästerskapet.

England hade otroligt svårt att utnyttja och använda Moores kompetens inom fotbollen och hans koppling till sporten han älskade var att han blev en omtyckt kommentator på Capital Gold radio.

Moore avled i sviterna av magcancer 1993, endast 51 år gammal.

19. Daniel Passarella, 70/22, Sarmiento,River Plate,Fiorentina och Inter

En förbundskapten som förbjuder homosexuella,långhåriga och spelare med örhängen i landslaget. Ett ufo som aldrig någonsin haft vare sig med människor eller fotboll att göra innan? Inte alls! Det rör sig om Daniel Passarella, av de allra flesta experter ansedd som den bäste försvarsspelaren Argentina någonsin har haft.

Trots sin korta längd på 1,73 var Passarella i sina bästa år i karriären en av världens absolut bästa försvarare och absolut världsklass i luftspelet. Han var en av de målfarligaste försvarsspelarna i världshistorien med 134 mål på 451 matcher. Många av målen kom antingen på nick eller fasta situationer. Passarella var expert både på frisparkar och straffar.

Trots att han växte upp som Boca Juniors-supporter så var det i den eviga lokalkonkurrenten River Plate som Passarella skulle komma att utvecklas till en världsspelare.

Med egenskaper som en enorm vinnarskalle, fantastisk spänst och ett distinkt passningsspel så skulle Passarella bli klippan som Cesar Luis Menotti skulle bygga sitt världsmästarlag kring. Passarella spelade även i VM 1982 och var med i truppen 1986. I det sista VM:et övertogs hans ledarroll i försvaret av José Luis Brown.
Detta var något som gjorde Passarella bitter och han ansåg att det var Diego Maradona, som han inte var särskilt god vän med, som hade intrigerat för att få bort honom ur laget. Maradona hade för övrigt tagit över lagkaptensbindeln efter Passarella.

Sina goda fotbollsegenskaper till trots så var Passarella en mycket kontroversiell spelare som ofta hamnade i konflikter. På planen hade han, trots sina goda egenskaper, en hel del tjuvtricks för sig. Utanför planen så finns det ett exempel från när han spelade i Fiorentina. Då ska han med jämna mellanrum flugit till Monaco för att ha ihop det med en landslagskollegas fru. Han var för många en skräckinjagande ledare, först som spelare och senare i rollen som manager.
Att han inte tillät homosexuella,örhängen eller långhåriga spelare i landslaget när han var förbundskapten gjorde att storspelare som Claudio Caniggia och Fernando Redondo bojkottade landslaget när Passarella var förbundskapten.

21. Lilian Thuram, 142/2, Monaco,Parma,Juventus och Barcelona

Det är ett gränsfall att Thuram räknas till Old School-generationen men han gjorde sin debutlandskamp 1994 och då är han innanför kriteriegränserna. En betydligt viktigare anledning att han finns med är att han är en av mina absoluta favoritspelare alla kategorier och en av de finaste högerbackar som någonsin beträtt en fotbollsplan.

En extremt mångsidig back som var allra bäst som högerback men som lika gärna kunde spela som mittback. Med en kombination av fysiska och rent fotbollsmässiga attribut såsom snabbhet,styrka och spänst tillsammans med spelförståelse och stenhårt närkampsspel så var han en institution i fransk fotboll under ett och ett halvt decennium. Än idag håller Thuram rekordet som den meste landslagsspelaren i Frankrike genom tiderna med 142 landskamper.

En imponerande klubbkarriär med adresser som Monaco,Parma,Juventus och Barcelona med en mängd tillhörande titlar. På landslagsnivå var han med och vann efterföljande mästerskap i VM 1998 och EM 2000.

2008 skrev Thuram på ett ettårsavtal med Paris Saint Germain men kontraktet fick brytas mer eller mindre omgående då det uppdagades att Thuram led av ett liknande hjärtfel som hade kostat hans bror livet ett par år tidigare.

Thuram har både under och efter sin karriär gjort sig känd som en spelare som använder sitt kändisskap som plattform att påverka politiskt. Han har varit en uttalad förkämpe i den rasistiska kampen som förs i Frankrike och han har också propagerat för samkönade äktenskap. Han har skrivit böcker och har även gjort föreläsningsturnéer, bland annat i Sverige.

22. Paolo Maldini 126/7 , Milan

Det är få spelare vare sig i den italienska historien eller världshistorien i stort som haft ett mer komplett register än Paolo Maldini. Han hade förmågan att läsa spelet, att kunna följa med offensivt men på samma gång vara en urstark markeringsspelare och tacklare. Utöver att han hade i stort sett alla attribut som krävdes för att vara en världsspelare så var han även en lugn och sansad gentleman både på och utanför planen.

Sonen till den tidigare Milan-legenden Cesare Maldini gjorde debut i Milan 1985, endast 16 år gammal. Det var ingen mindre än den svenske Milan-legenden Nils Liedholm som lyfte fram honom i A-laget. Då Maldini är högerfotad så startade han sin Milan-karriär som högerback men på grund av att man ville få in både honom och Mauro Tassotti i laget så flyttades han till vänsterbacken.

Maldinis landslagskarriär var precis som klubbkarriären extremt lång och framgångsrik. När han gick i landslagspension efter VM 2002 så innehöll han en mängd rekord för bl.a flest landskamper som kapten, flest landskamper totalt och mest speltid i VM. Ett flertal av de rekorden har slagits av bl.a Fabio Cannavaro och Gianluigi Buffon. Detta förringar ju emellertid inte den store försvararens insatser.

Det blev aldrig något guld för Maldini i landslagssammanhang. En VM-final 1994 och en EM-dito år 2000 var så nära som han kom.
I Milan har hans tröja nummer 3 pensionerats och ingen kommer någonsin att bära den igen såvida inte någon av hans söner tar plats i laget.

Mittfältare:

7.Jair 81/33, Botafogo,Marseille,Kaizer Chiefs,Portuguesa, Noroeste och Fast Club

De flesta som läser artiklarna på Old School Football vet vad man pratar om när man pratar om “mikrofonfrisyr”. Det där svarta skyddet som många av reportrarna på 70-talet(och för all del även idag) hade på sina mikrofoner när de gjorde intervjuer och reportage. En av de första som hade en sådan var Jairzinho och då på ett oerhört snyggt och kontrollerat vis. Inte alls som Fellainis och Marcelos okontrollerade “penntrollskalufser”.

Redan som 15-åring debuterade Jair i klubblaget Botafogo. Under de första åren av sin karriär fick han mestadels hålla till på vänsterkanten och som centerforward. Hans favoritplats som högerytter innehades av hans egen barndomsidol Garrincha.

När Jair tagit över högerytterplatsen i Botafogo så stod Garrincha bara i vägen för honom på ytterligare ett ställe, i landslaget. Efter VM 1966 där Garrincha spelat högerytter och Jair vänsterytter avslutade Garrincha sitt landslagsspel och vägen var öppen för den snabbe,tekniske och målfarlige högeryttern.’

När han fick spela på högeryttern tog han sitt spel till nya nivåer och när Brasilien tog VM-guld 1970 lyckades Jair med något får andra spelare lyckats med i VM-historien. Nämligen att göra mål i samtliga sitt lags matcher. Då ska man också veta att det var i ett lag som gick till final. Alltså blev det mål i sammanlagt sex matcher för Jair.

I VM 1974 gjorde Jair två mål och Brasilien slutade fyra. Eftersom han fick en avskedslandskamp så sent som 1982 så varade hans landslagskarriär i hela 18 år även om den i praktiken var slut redan 1974.

Jair har varit manager i en mängd olika lag, bland annat i den grekiska ligan samt Gabons landslag.

8.Michel Platini 72/41, Nancy, Saint Etienne och Juventus

Om man ska identifiera en person som den som stod på de franska barrikaderna för att göra den franska talan hörd i världsfotbollen så är denne person Michel Platini.

Som en naturbegåvning kom han fram i början på 70-talet i klubblaget Nancy där han fick smeknamnet “Monsieur obesvärad” pga sin sorglösa spelstil. Med ett visst mått av förakt för vedertagna normer bidrog Platini kraftigt till att förnya fransk klubb och landslagsfotboll under 70-talet.

En mångsidig offensiv playmaker med ett fantastiskt passningsspel men också med förmågan att göra mål på egen hand. Han var specialist på frisparkar och straffsparkar och gjorde mängder med mål på fasta situationer under sin karriär.

I landslaget kom Platini med redan i mitten på 70-talet men hans stora stund kom i hemma-EM 1984 då han med hela nio mål nästan spelade hem guldet till Frankrike på egen hand. I världsmästerskapen 1982 och 1986 slutade det med snöpliga semifinalförluster och inte i något av mästerskapen spelade Platini i bronsmatchen.

Platini kom till Juventus 1982 som ersättare för irländske Liam Brady. Fransmannen hade svårt att acklimatisera sig och det var nära att det bara hade blivit en säsong eftersom Platini umgicks med tankar på att åka hem. Som väl är gjorde han inte det och lyckades tillsammans med bland annat polacken Zbigniew Boniek att vinna bland annat två ligatitlar och en Europacuptitlar.

Efter karriären har Platini stannat kvar inom fotbollen och efter att ha varit fransk förbundskapten och varit en av de drivande bakom världsmästerskapet i Frankrike 1998 så har Platini verkat inom UEFA. Under åtta år verkade han som president. 2015 så blev han dock avstängd efter anklagelser om korruption.

9. Johan Neeskens 49/17, RCH,Ajax,Barcelona,New York Cosmos,Groningen och Baar

Johan den andre blev ett smeknamn som för en del kanske inte låter så speciellt uppmuntrande. Men för Johan Neeskens var det inget förnedrande utan endast naturligt att veta att han hade en Johan i sitt lag och i sin närhet som var en ännu större fotbollsspelare.

En av de första riktiga “box to box”-mittfältarna. Han besatt inte samma exceptionella fotbollsteknik som Cruyff men var en extremt intelligent spelare som tog till sig totalfotbollens och Rinus Michels idéer och genomförde dem till perfektion. Hans stenhårda närkampsspel i kombination med att avsluta anfallen själv och förmåga att skapa lägen för andra gör honom till en av Hollands största mittfältare någonsin.

I landslaget spelade Neeskens fram till 1981 innan han avslutade karriären efter 49 landskamper och 17 mål. Största enskilda ögonblicket är mest troligt när han dundrade in straffen i VM-finalens första minut 1974, alternativt när han på Cruyffs inspel gör 1-0 mot Brasilien i samma turnering.

I klubbkarriären följde han efter sin gode vän och vapendragare Cruyff till Barcelona. Där kom han även att återförenas med sin läromästare Rinus Michels som var tränare för spanjorerna. Det var även i Barcelona som han fick smeknamnet Johan den andre.

Efter karriären har Neeskens bl.a varit assisterande i holländska landslaget samt till Frank Rijkaard under dennes sejourer i Barcelona och Galatasaray.

11. Diego Maradona, 91/34, Argentinos Juniors,Boca Juniors,Barcelona,Napoli,Sevilla och Newells Old Boys

Alla och envar som såg Diego Maradona på läktarna under Rysslands-VM förstår att detta är en människa som har levt och lever ett tufft liv. Hans enastående förmåga som spelare går det dock inte att sätta frågetecken för. Även om doping-historien i samband med VM 1994 blev en mörk slutpunkt på den internationella scenen så är minnena av hans prestationer något som etsat sig fast för alltid.

Med en extremt låg tyngdpunkt kunde den satte men smidige Maradona utnyttja sina spetsegenskaper till max. Med en oöverträffad överblick och split vision samt en bollkontroll som gjorde att han kunde skapa sig den tid han behövde för att skapa stordåd så var han under 80-talet världens i särklass bäste spelare.

Klubbkarriären gick via Argentinos Juniors och Boca Juniors till Europa och Barcelona. Trots 22 mål på 36 matcher över två säsonger så anses Maradonas tid i Barcelona rent allmänt ha varit ett misslyckande. Det kan ju ge lite perspektiv dels på hans nivå men också vilka krav det fanns på Maradona, som vid tidpunkten för övergången till Napoli endast var 24 år.

I landslaget så blev det en stor besvikelse för Maradona när han som 17-åring ratades ur det VM-vinnande laget på hemmaplan. Inte heller mästerskapet i Spanien 1982 gav Maradona den titel han längtat efter utan han fick vänta till 1986.

Ska man ur VM 1986 bryta ur fyra moment som på något sätt definierar Maradona som fotbollsspelare så kommer de två enkla från semifinal och final. I semifinalen så utmanar Maradona det belgiska försvaret i så hög fart att, förutom att belgarna blev snurriga, han knappt hann med själv. Mål blev det hursomhelst och han kunde nästan på egen hand defilera hem en finalplats. I finalen mot Västtyskland så lyckades han i ett spänt 2-2 läge vända sig fri på mittplan och skicka fram en genialisk djupledsboll som Jorge Burruchaga kunde avgöra finalen på.

De andra två momenten är rent tekniskt lika tydliga men ändå både oerhört mycket mer komplicerade. Båda härrör sig från kvartsfinalen mot England och är ett tydligt tecken på hur hårfin linjen mellan genialitet och galenskap är. I en match som på förhand var sprängfylld av politisk rivalitet och osämja så lyckades Maradona på mindre än fem minuter först göra ett mål med hjälp av handen när han gick upp i en duell med Englands Peter Shilton. Mindre än fem minuter senare vänder samme “fuskare”, som han ju faktiskt var, upp och dribblar sig igenom halva Englands lag innan han lägger in 2-0 målet. Ett av världens genom tiderna “fulaste” mål följde han upp mev VM-historiens förmodligen vackraste. Det är de kontrasterna som var Diego Maradona.

I Napoli blev han under slutet av 80-talet helgonförklarad när han förde scudetton till Neapel vid två tillfällen. Elaka tungor sade att Maradonas närvaro i Napoli bara handlade om att maffian skulle tvätta pengar.

Maradona ledde Argentina som kapten även 1990. Även då nådde man final men man bjöd inte på något vackert spel och i finalen fick man två spelare utvisade och förlorade mot Västtyskland.

Efter karriären har Maradona bl.a hunnit med att vara förbundskapten för Argentina, men mest känt är nog hans kamp mot drogerna och scenerna i Ryssland tyder ju på att han, i alla fall ännu, inte vunnit den matchen.

14. Johan Cruyff, 48/33, Ajax,Barcelona,Los Angeles Aztecs,Washington Diplomats,Levante och Feyenoord

Att utse världens genom tidernas bäste spelare är som vi tidigare sagt en subjektiv verksamhet. Men i så objektiva ögon som det går att skrapa fram så får man nog säga att Cruyff i alla fall skulle platsat på en topp 5-lista.

Med en överlägsen fotbollshjärna och med ett nära samarbete med totalfotbollens fader Rinus Michels så blev Cruyff en maktfaktor inom den holländska fotbollen i början på 70-talet.Han hade en förmåga att tänka flera steg i förväg, lite som en skicklig schackspelare.

Som person var Cruyff däremot ganska kontroversiell även om han själv aldrig tyckte så. Då det skar sig med Ajax så valde Cruyff att 1973 flytta till Barcelona. Konflikter i landslaget med bl.a målvakten Jan Van Beveren och forwardskollegan Johnny Rep var också förekommande. Den introverte vänsteryttern Rob Rensenbrink har i intervjuer berättat att han kände sig betydligt mindre när Cruyff var på planen.

I landslaget så är det naturligtvis VM 1974 som sticker ut. Med ett fantastiskt spel så bekräftade Cruyff sin position som en av världens bästa spelare. I finalen kom Cruyff dock aldrig riktigt till och Tyskland kunde mycket pga Cruyffs relativt svaga insats segra. I VM 1978 så avstod Cruyff att delta efter att hans familj utsatts för ett kidnappningsförsök.

I karriärens elfte timme så spelade Cruyff dels i USA men även i både Ajax och Feyenoord. Vid 37 års ålder lade Cruyff skorna på hyllan. Efter några sabbatsår så återtog han livet inom fotbollen genom att överföra sina idéer och kunskaper i både Ajax och Barcelona. Mycket av 2000-talets Tiki-takaspel i Barcelona och Guardiolas idéer härrör från Johan Cruyff. Det är ju ett arv som är få förunnade.

2016 gick Johan Cruyff bort i lungcancer.

16. Pierre Littbarski 73/18, Köln,RC Paris,Ichihara,Brummell Sendai

En annan av de där spelarna som var med och formade min barndom. Efter att den lille hjulbente yttern snurrade upp backar i parti och minut och dessutom bombade in ett och annat mål i VM 1982 så var det Littbarski man försökte efterlikna på idrottsplatsen hemmavid.

I ett Tyskland som hade fysik i överflöd i form av spelare som Horst Hrubesch,Manfred Kaltz och Hans Peter Briegel så var Littbarski minst sagt en spelare som stack ut. Hans låga tyngdpunkt och fria sinne gjorde att han hittade lösningar på planen som hans lagkamrater inte kunde. Han utmanade mycket och gärna och hade dessutom en fin känsla i högerfoten.

Som 18-åring kom den lille yttern till FC Köln där tränaren Hennes Weisweiler uppmanade och uppmuntrade honom att inte bara storma ner längs kanten och slå inlägg utan även att utmana inåt och vandra fritt bakom anfallarna när laget hade bollen.

I landslaget så gjorde han en kometkarriär. Han hade inte ens hunnit spela färdigt U21-EM 1982 innan han blev uttagen i den tyska truppen till stora EM. Där briljerade han med moget och kreativt spel och i den legendariska och episka semifinalen mot Frankrike var han en av de absolut bästa spelarna på planen. Hans landslagskarriär gick därefter lite upp och ner. Bland annat så var han ute ur startelvan när västtyskarna tog ett nytt silver 1986. Han fick dock avsluta landslagskarriären på topp när han startade VM-finalen 1990 som Västtyskland vann med 1-0 mot Argentina.

Efter karriären har Littbarski haft flertalet manageruppdrag och då oftast i Japan eller Australien.


17. Garrincha, 50/12, Botafogo,Corinthians,Portuguesa Carioca,Atletico Junior,Flamengo och Olaria

Det finns många livsöden inom fotbollen som är gripande och i fallet Garrincha så är det ju verkligen så! Med en krokig ryggrad, ett ben som var sex(!) centimeter längre än det andra samt ett krokigt högerben så var inte karriären direkt spikrak för Garrincha.

Det finns rykten om att Garrincha växte upp i ett så pass dysfunktionellt sammanhang att han förlorade sin oskuld till en get. Huruvida det är sant ska vi låta vara osagt. Att Garrincha tidigt utvecklade ett alkoholberoende är dock inget som är okänt. Hans aptit för kvinnor var inte heller obetydlig och han fick, så vitt man känner till, 14 barn. Ett av dessa var Ulf Lindberg från Halmstad som blev till när Garrincha besökte västkusten med sitt klubblag Botafogo 1959.

Med bollkontroll,fantasi och utomordentlig dribblingsförmåga så var han en av de absolut bästa offensiva spelarna som någonsin funnits. Med en lekfull, på gränsen till barnslig, inställning till spelet så firade han stora triumfer i världsmästerskapen 1958 och 1962. När Pelé blev skadad 1962 blev Garrincha den som ledde de brasilianska styrkorna mot guldet och han blev både bäste målskytt och utsedd till turneringens bäste spelare.

På klubbnivå blev han trogen sitt Botafogo och det var först efter tretton säsonger och över 600 matcher för klubben som han lämnade för Corinthians. Under karriären hade locktonerna från Europa och då i första hand Inter och Real Madrid varit stora men han förblev Brasilien trogen(förutom en kort utflykt till colombianska Atletico Junior. Han sades på 60-talet vara föremålet för en önskad gemensam transfer mellan Inter och Milan. Tvåårskontraktet skulle isåfall delats och han skulle spelat en säsong för vardera klubben. Så blev det dock aldrig.

Efter karriärens slut flöt Garrincha allt djupare ner i sitt alkoholmissbruk och 1983 dog han, endast 49 år gammal.


18. Zico, 71/48, Flamengo,Udinese och Kashima Antlers

Finns säkerligen en hel del som har funderingar kring huruvida Zico är en av de fyra bästa innermittfältarna i VM-historien. För mig var han dock som 11-årig grabb “husguden” inom fotboll. När kompisarna slogs om att få vara Maradona på fotbollsplanen var Zico ganska lättingad.

Efter att ha kommit fram som ett futsalfenomen i klubben Juventude, där han huvudsakligen spelade tillsammans med sina vänner och bröder, fick han möjligheten att provspela för Flamengo. Även om han imponerade spelmässigt så var han liten och tunn och det krävdes ett tufft och hårt träningsprogram för att det lilla bollgeniet skulle få kontrakt med klubben.

Under ett antal år i slutet på 70-talet och fram till mitten av 80-talet var han en av världens absolut bästa spelare. Som landslagsspelare i Brasilien var han ledande under många år. Han deltog i tre VM som skulle bli speciella var och en på sitt sätt.

I VM 1978 gjorde Zico ett berömt mål mot Sverige när han nickade in 2-1 målet som domaren Clive Thomas underkände eftersom han blåst slustsignal under tiden hörnan fortfarande var i luften. Brasilien gick senare till en bronsmatch där de vann mot Italien efter två konstmål av lagkamraterna Dirceu och Nelinho.

1982 var Zico inte lagkapten men den spelmässige ledaren när Brasilien mönstrade det kanske offensivt mest fantastiska lag som VM-historien skådat. Problemet var att de var helt odugliga defensivt och därför fick de respass mot ett sämre men effektivare Italien efter ett hattrick av Paolo Rossi.

1986 var det ett åldrande lag men trots detta så gick man vidare till kvartsfinal mot Frankrike. Zico startade på bänken efter en knäskada men byttes in i andra halvlek. En kort stund efter att han kommit in på planen fick Brasilien straff. En straff som Zico missade. Matchen gick till straffar och trots att Zico satte sin straff i straffläggningen så fick Brasilien återigen lämna turneringen i förtid.

Med alla egenskaper som en världsklasspelare ska ha, i alla fall offensivt, så är Zico definitivt en av de stora i historien. Med ett fantastiskt passningsspel, oerhörd teknik och enorma frisparkar så kommer han för evigt att vara en av Brasiliens och världens bästa spelare.

På klubbnivå spelade han, förutom åren i Flamengo, även i italienska Udinese samt i japanska Kashima Antlers.

Efter karriären har Zico tränat en mängd olika lag. Bland annat har han varit förbundskapten för Japan under 5 år.

Anfallare:


10. Pelé, 92/77, Santos och New York Cosmos

Av alla namn som doldes bakom ett artistnamn på 70-talet så var Edson Arantes Do Nascimento det absolut valigaste. När man skulle lära sig namn på fotbollsspelare så kom han först, Pelé!

Uppväxt i mycket fattiga förhållanden så fick Pelé lära sig om fotboll från i första hand sin far,Dondinho. Fadern hade själv varit en lovande spelare men fått sin karriär förstörd pga en allvarlig skada.

15 år gammal kom Pelé till Santos där han redan innan han fyllt 16 gjorde debut i A-laget och han gjorde dessutom mål i sin debut. Som 16-åring blev Pelé den bäste målskytten i ligan och han blev uttagen till VM i Sverige 1958, endast 17 år gammal.

När VM började var Pelé knäskadad men han ansågs vara för bra för att lämna hemma och efter behandling kunde han vara med i Brasiliens tredje match som spelades mot Sovjet. Pelé var en bidragande orsak till att man spelade sig fram till finalen mot Sverige där han gjorde två fantastiska mål. Efter slutsignalen svimmade Pelé för en kort stund med kvicknade ganska snabbt till och kunde delta i firandet.

För den stora breda fotbollspubliken så är Pelé först och främst känd för sina prestationer i det brasilianska landslaget men man ska ha klart för sig att hans karriär och insatser i Santos under 19 år i klubben är fullständigt enastående. Med 619 mål på 638 matcher så är han en av de bästa målskyttar världen skådat. Han hade en makalös bollkontroll och hade ett spelförståelse som gjorde att han alltid visste var han skulle placera sig själv och var han skulle leverera bollen. Det finns obekräftade rykten som talade om att Pelés ögon skulle varit placerade så att han fick 30 procents bättre split vision än en “vanlig” fotbollsspelare.

VM 1962 gav ett nytt guld. Det var dock en tuff turnering för Pelé. Han skadades redan i andra matchen och fick titta på när Garrincha ledde laget mot guld. 1966 var ännu värre då han blev så brutalt foulad av bulgariska och portugisiska forwards att han lovade att aldrig mer spela ett VM-slutspel.

Som väl var för Brasilien och fotbollsälskare världen över så höll Pelé inte det löftet utan återvände en gång till VM. Det var i Mexico 1970 som Pelé var den store ledaren i det lag som av många anses vara det bästa världsmästarlaget någonsin. Med en toppkvintett bestående av Jair,Gerson,Pele,Tostao och Rivellino så fanns det inget lag som kunde matcha brassarna. Pelé gjorde det inledande målet i finalen mot Italien när han hängde i luften en evighet innan han nickade in 1-0 vid stolproten bakom den italienske målvakten.’

Pelé avslutade sin karriär med att spela för New York Cosmos under tre säsonger. Under en mycket kort tid i slutet av Pelés sejour så blev han lagkamrat med tyske Franz Beckenbauer.

Efter att Pelé avslutade karriären 1977 så har han vigt stora delar av sitt liv åt att vara ambassadör för fotbollen på olika sätt. Han har speciellt blivit erkänd för att han har brunnit för att de som har det fattigt ska kunna få möjligheten att spela fotboll. Detta har han sagt i intervjuer beror på att han själv kom ifrån sådana förhållanden.

13. Gerd Muller 62/68, Nördlingen, Bayern München och Fort Lauderdale Strikers

Kort, osmidig och inte speciellt snabb. Det var ett av många omdöme om den spelare som skulle komma att bli en av de farligaste målskyttarna i världshistorien.

Att Gerd Müller inte skulle vara snabb var dock en sanning med modifikation. Eftersom han var en utpräglad straffområdesspelare så syntes aldrig Müllers snabbhet på annat än 2-3 meter. Där var det dock ingen som slog honom på fingrarna.

Med det utomjordiska målsnittet 1,097 i landslaget så visade sig Müller ha en ofattbar känsla för var målet är beläget. Även hans målsnitt i klubblaget höll högsta klass.

Med en känsla för var han skulle befinna sig och att vända där det inte fanns något utrymme så blev han den spjutspets som skulle komma att dominera både i Västtyskland och Bayern München under lång tid.

I landslaget så har Müller enorma framgångar med bl.a VM-guld 1970 0ch VM-brons 1974 på meritlistan. Under många år så var han rekordhållare gällande antal mål i VM med 14 stycken. Där har han nu blivit passerad av Ronaldo(den riktiga) och landsmannen Miroslav Klose.

Med bland annat fyra Bundesligatitlar och tre Europacuptitlar har “Der Bomber” en makalös klubbkarriär bakom sig.

Efter några år i USA och Fort Lauderdale Strikers utvecklade Müller alkoholism som han sedan bekämpade innan han fick möjlighet att arbeta som ungdomscoach i Bayern München.

15. Ferenc Puskas, 89/84, Honved och Real Madrid

Utan någon som helst tvekan Ungerns absolut bästa fotbollsspelare genom tiderna och förutom detta en av de bästa fotbollsspelarna som världen skådat.

Redan vid 16 års ålder gjorde han debut i den klubb som senare skulle komma att bli Honved. Redan 1948 blev han Europas bäste målskytt och efter att ha vunnit skytteligan fyra gånger under slutet på 40 och början på 50-talet så blev han en av de mest respekterade och fruktade anfallarna i Europa.

Redan vid 18 års ålder gjorde Puskas sin landslagsdebut 1945 och det skulle komma att bli inte mindre än 85 landskamper för Ungern fram till 1956 och på dessa matcherna gjorde Puskas inte mindre än 84 mål. När det ungerska landslaget var som bäst under 50-talet spelade det hela 32 matcher utan förlust och detta gav ett OS-guld 1952 och dubbla segrar mot England 1953 varav 6-3 vinsten på Wembley var engelsmännens första förlust på hemmaplan.
1954 var Ungern obestridliga favoriter till att vinna guldet och krossade tyskarna med 8-3 i gruppspelet. Den sluge Sepp Herberger hade dock sparat några av sina bästa och i finalen så lyckades tyskarna vända ett 0-2 underläge till vinst med 3-2.

På klubbnivå valde Puskas att efter revolutionen i Ungern 1956 att inte återvända hem. Detta gjorde att han fick två års avstängning innan han 1958 kunde skriva på för Real Madrid där han skulle stanna i många år. Med hela 156 mål på 180 matcher så är Puskas en av de största spelarna i Reals historia. Med en oöverträffad fysik, fantastiskt skott och en makalös teknik så blev Puskas den spelare som kom att bli symbol för ett på många sätt fantastiskt ungerskt lag.

Efter revolutionen och hans succé i Madrid så blev Puskas spansk landslagsspelare och han spelade fyra landskamper varav tre var i VM 1962.
Efter sin karriär var Puskas manager för ett flertal klubbar. År 2000 diagnostiserades han med Alzeheimers sjukdom och år 2006 dog han, 79 år gammal.


20. Eusebio, 64/41, Sporting Lourenco,Benfica,Boston Minutemen,Monterrey,Toronto Metros,Bei Mar,Las Vegas Quicksilvers,Uniao de Tomar och New Jersey Americans

Den svarta pärlan, som egentligen inte alls var portugis utan var född och uppväxt i Mocambique, flyttade till Portugal 1961 och skulle komma att bli en av världens absolut vassaste målskyttar någonsin.

Med snabbheten som sin kanske absolut största tillgång, han sprang 100 m på 11 sekunder som 16-åring, så gjorde Eusebio 473 mål på 440 tävlingsmatcher i sin karriär. Detta ger ett målsnitt på över 1 mål per match. Detta ska sättas i relation till att det i dagens fotboll är oerhört ovanligt med ett målsnitt över 0,5(1 mål varannan match).

‘Karriären startade eftersom att en coach från Sao Paulo som varit på turné i Mocambique inne på en frisörsalong i Lissabon berättade för sin gamle vän Bela Guttman om den unge strikern i Mocambique. Guttman tog ett flyg till Mocambique och övertalade hela Eusebios familj att flytta till Portugal.

Redan 1961 debuterade Eusebio för Portugal. Han var då endast 19 år gammal. Han kom att spela 64 gånger för Portugal och göra 41 mål. VM 1966 var hans stora show då han nästan ensam bar Portugal till ett brons. Efter att man i kvartsfinalen hamnat i underläge med 3-0 mot Nordkorea så bidrog Eusebio med ett hattrick när Portugal vände till vinst med 5-3. Efter en knapp förlust mot England i semifinalen säkrade Portugal bronset efter vinst mot Sovjet.

Efter att ha avslutat sin aktiva karriär i Portugal gjorde Eusebio som många andra världsspelare under den här tiden. Han provade lyckan i USA och NASL. 1979 avslutade Eusebio sin aktiva karriär och övergick till administrativa roller både inom Benfica och inom det portugisiska fotbollsförbundet.

En av de snabbaste och vassaste målskyttar som världen skådat gick bort i januari 2014 efter en hjärtattack. En hel fotbollsvärld sörjde och gör det fortfarande.

Kommentar:

Om det varit snudd på omöjligt att plocka ut de olika ländernas Old School-trupper så blir ju en All-Startrupp snudd på en löjlig uppgift. Här är det världsspelare och legender som inte ens är i närheten av att få vara med och man blir nästan helt yr av alla namn. Utöver detta faktum så finns här ett visst mått av ”favoritspelarstämpel” över truppen. Detta innebär att vissa av de jag tagit ut är mina egna favoritspelare när jag växte upp med VM. Dessa är utan tvekan skickliga spelare men jag förstår att vissa namn kan ifrågasättas mer än andra.

På målvaktssidan känner jag mig ganska nöjd. Det är tre absoluta världsmålvakter även om man kanske hade kunnat tänka sig en annan tredjemålvakt istället för Dino Zoff. Jag hade velat ha med Peter Schmeichel men han föll bort pga att Danmark inte haft de framgångarna i ett VM som jag satt upp som kriterier.

Åtta backar har tagits ut och det är en mix mellan hårdföra och tuffa försvarare men också habila spelbyggare. Ruud Krol är en gammal barndomshjälte och då speciellt när han flyttades in som libero, fantastisk spelare. På ytterbacken var det den italienske Giacinto Facchetti som fanns med längst i mina tankar. Lilian Thuram är ju en annan av mina absoluta favoritspelare och även om han precis klarar kriteriegränsen så känns han kanske inte helt Old School.

När jag ska plocka ut mittfältare så slås jag av att det under Old School-perioden inte fanns så många yttrar av yppersta världsklass i de länder som gått bra i VM. Vissa av periodens bästa yttrar som Nordirlands George Best och Jugoslaviens Dragan Dzajic har ju inte de VM-meriterna att skryta med. En av yttrarna som är uttagen är därför en annan barndomshjälte, nämligen Pierre Littbarski. Finns säkert fler yttrar som kunde konkurrerat med honom. Zico är en annan som man kanske kan sätta frågetecken för men för mig är han helt gjuten.

I anfallet så känns det som att jag har hittat creme de la creme. Invändningar kan göras mot Puskas då han ju faktiskt spelade merparten av sin landslagskarriär innan 1960 och att han faktiskt nådde sin finalplats 1954. Han gjorde dock VM-matcher för Spanien 1962 och då får han vara med här.

Spelare som föll på att de inte hade VM-meriter är alltså t.ex Peter Schmeichel,George Best,Dragan Dzajic och Alfredo di Stefano. Spelare med VM-meriterna men som hamnar strax utanför är t.ex Giacinto Facchetti,Gianni Rivera,Gerson och Bobby Charlton. Det finns många fler men jag kan inte räkna upp alla här.

Startelvan:

Formera en sån här elva är naturligtvis ännu svårare än de nationella elvorna. Hur man än vrider och vänder på det så hamnar 12 världsspelare och legender utanför laget. Här kommer min elva:

Yashin

C.Alberto-Beckenbauer-Passarella-Krol

Garrincha-Neeskens-Maradona-Cruyff

Pelé-Müller

Kommentar:

På målvaktssidan är det ganska jämnt mellan Yashin och Banks. Den svarta katten Yashin får platsen för sin moderna spelstil långt ut. Zoff är tredjemålvakt.
Försvarets högersida tas av Carlos Alberto då han är en VM-legend och en äkta Old School-gigant. Thuram kan nog matcha framförallt defensivt men är som sagt mindre Old School. Till vänster så får Ruud Krol platsen. Jag tycker egentligen han var bättre som mittback men här får han vänsterbacksplatsen hårfint före Nilton Santos.

I mitten är Beckenbauer given. Som komplement till honom vill jag se den hårdföre, offensive och snudd på cyniske Passarella. Bobby Moore och Paolo Maldini är trevliga alternativ.

På mittfältet kan man självfallet hävda att Platini eller för all del Zico var minst lika bra fotbollsspelare som Johan Neeskens. Jag tror emellertid inte att ett mittfält med Garrincha-Platini-Maradona-Cruyff hade varit en bra idé. Någon form av balans måste finnas. Cruyff är given i laget men får en otacksam plats till vänster, dock med full frihet att vandra inåt.

Pelé och Müller har tillsammans gjort 145 mål på 154 landskamper. Det blir bra. På bänken väntar Eusebio och Puskas på att få ersätta.

Här följer min Allstar-trupp från sommarens VM med korta motiveringar.

1. Thibaut Courtois,Belgien
Även om det inte blev guld så finns det ju mycket som tyder på att Courtois är världens bästa burväktare för tillfället.

13. Jordan Pickford,England
Imponerade stort efter att ha haft en relativt svag säsong i Everton.

23. Kasper Schmeichel,Danmark
Efter många år som en stabil målvakt så tog Kasper ett steg mot pappans nivå.

Försvarare:

2.Benjamin Pavard,Frankrike
Ett av VM:s vackraste mål var kryddan på ett internationellt genombrott.

3.Lucas Hernandez,Frankrike
Snabb,modig och företagsam.

4.Raphael Varane,Frankrike
Världens näst bäste mittback.

5.Diego Godin,Uruguay
Världens bäste mittback.

12.Kieran Trippier,England
Englands bäste spelare och en av turneringens största överraskningar.

14.Thiago Silva,Brasilien
Rutin varar länge. En spelare som såg till att hålla kollen i Brasiliens försvar.

15.Sime Vrsaljko,Kroatien
Såg efter några tuffa törnar ut att få kasta in handduken. Spelade dock vidare och var en av VM:s bästa ytterbackar.

16.Samuel Umtiti,Frankrike
En stöttepelare i Barcelona och skicklig försvarare men ändå tydlig tvåa i det franska mittbacksparet.

Mittfältare

6. Ivan Perisic,Kroatien
Hysterisk toppnivå under VM. Fantastisk ytter.

7.Ivan Rakitic,Kroatien
En av världens mest underskattade spelare. En bollsäker strateg med kalla nerver.

8.Eden Hazard,Belgien
När Hazard sätter fart och vill utmana så har ingen en chans. Lite för mycket humörstyrd för att kunna bli den allra störste.

10.Luka Modric,Kroatien
År 2018 så har vi här förmodligen världens största och bästa spelare. En förmåga att styra och bestämma tempot i en match oavsett nivå.

13.Ngolo Kante,Frankrike
På 90-talet och det tidiga 2000-talet så fanns Claude Makelele. Nu finns N´golo Kanté. När 70 % av jorden täcks av vatten så täcks resten av Kanté, eller isåfall sägs det.

20.Philippe Coutinho,Brasilien
När man förväntade sig storverk av Neymar så var det stället Coutinho som klev fram.

Anfallare:

17. Mario Mandzukic,Kroatien
Efter att ha varit mer eller mindre uträknad i semin så kom Mandzukic tillbaka och han gjorde även mål i finalen. En slitvarg som alltid gör sitt för laget.

18.Antoine Griezmann,Frankrike
En helt makalös målskytt som visar att han tillhör en av världens bästa fotbollsspelare. Säker exekutör av straffsparkar.

19.Kylian Mbappe,Frankrike
Världens kommande storstjärna. Har tagit steget i fransk fotboll men skulle nu för att kunna komma maximalt behöva visa sig även internationellt. Med en fantastisk snabbhet,dribblingsförmåga och bollkontroll så tog unge Mbappe tag i det franska anfallsspelet.

21.Denis Cheryshev,Ryssland
Med en huvudsaklig karriär i Spanien så har Denis Cheryshev fått möjligheten att redan innan visa upp sig för den lite bredare fotbollspubliken. Nu blev han, nästan, helgonförklarad på hemmaplan.

Startelvan:

Courtois

Pavard-Godin-Varane-Vrsaljko

Perisic-Modric-Kanté-Hazard

Mandzukic-Mbappé

Kommentarer:

Truppen domineras av semifinallagens spelare och det känns ju på det stora hela som ganska naturligt. Vissa namn kan man säkert sakna. Mest iögonfallande är ju att Harry Kane saknas. För mig handlar det om att man kan inte vara så osynlig i ett slutspel mot de bättre lagen och få en plats. Mot Panama hade jag gjort mål.

Startelvan innehåller åtta spelare från de båda finallagen och det känns också helt i sin ordning. Vrsaljko får byta plats till vänsterbacken där han konkurrerar ut Frankrikes Hernandez. Till höger går Pavard knappt före Trippier och i mitten huserar världens två bästa mittbackar, inga konstigheter!

På mitten är Kanté den defensiva balanspunkten bakom två yttrar som båda gjorde ett fantastiskt VM. Spelet styrs framför dem av den som i mina ögon är 2018 års bästa spelare.

Framåt kompletterar Mandzukic kraft och Mbappes fart varandra ypperligt. Griezmann närmast på bänken.

2 kommentarer

Jon Lidberg2018-08-20 22:16:01