Old Schooltruppen: Danmark
Efter att ha gått i mål med listan över de största matcherna så ger vi oss på nytt i kast med att presentera en retrospektiv Old School trupp. Denna gång är det Sveriges motståndare från häromkvällen,Danmark, som granskas. Det blir ett offensivt sorglöst gäng som vi skickar till det fiktiva "Old School-VM:et."
Lord Bendtner,Christian Eriksen och Kasper Schmeichel i all ära. Men det var under Old School-eran i allmänhet och 80-talet i synnerhet som dansk fotboll rockade. Här kommer en trupp som förmodligen kommer att få era nostalgiska känslor att väckas.
1. Peter Schmeichel 129 landskamper/1 mål, Bröndby,Manchester United,Sporting Lissabon,Aston Villa och Manchester City
Kanske den tydligaste och klaraste förstemålvakten i något land historiskt sett. Åren i Manchester United gjorde honom till en världsstjärna och en enorm karaktär. Med sin enorma vinnarskalle gav han vecka ut och vecka in okoncentrerade försvarare sina fiskar varma när de ej gjorde som de skulle.
Klubbkarriärens höjdpunkt är naturligtvis säsongen 1999 då United vann såväl ligan som FA cupen och Champions League. Det finns berömda bilder när Schmeichel hjular i straffområdet när Teddy Sheringham och Ole Gunnar Solskjaer vänder matchen.
Hans landslagskarriär tog fart efter det att den gyllene 80-talsgenerationen fått stryk mot Spanien i Mexiko. Från 1987 och femton säsonger framåt var han Danmarks obestridlige etta. Han hade i sista stund lämnats utanför Mexiko-truppen 86 men från denna stund lämnade ingen den karismatiske målvakten utanför. Sverige-EM 1992 och kvartsfinalen mot Brasilien 1998 är toppar. Dessutom tillhör Schmeichel den minoritet landslagsmålvakter som faktiskt gjort mål för sitt land. Detta skedde i en träningslandskamp mot Belgien när han satte en straff.
Schmeichel har efter sin karriär haft en ganska extensiv TV-karriär då han förekommit som expert på BBC och varit med i brittiska Let´s Dance. Ett av hans senaste projekt har blivit ganska kritiserat i Danmark. Projektet går ut på att han för statsägda Russia Todays räkning åker runt i de olika VM-städerna och följer förberedelserna.
22. Ole Qvist 39/0, Köpenhamns BK
Eftersom danskarna länge fört en tynande tillvaro i de internationella sammanhangen och möjligheten till proffskontrakt inte fanns i Danmark så var så att vissa spelare fortfarande hade ett vanligt jobb vid sidan av fotbollen. En av dem var trafikpolisen Ole Qvist. Målvakten trivdes helt enkelt för bra med sitt jobb samtidigt som målvaktsposten ju är den svåraste att slå sig fram på då det ju bara finns en plats i laget.
Qvist hade inte figurerat i landslaget under den tidigare förbundskaptenen Kurt Nielsen utan gjorde sin debut i Sepp Pionteks första match som förbundskapten 1979. Qvist var en mycket reaktionssnabb målvakt som hade blixtrande fotparader som en av sina specialiteter.
Trafikpolisens finaste stund i landslaget var när han 1984 stod i Danmarks fyra matcher i EM-slutspelet i Frankrike där Danmark gick till semifinal. Vissa har slentrianmässigt sagt att hade bara Peter Schmeichel varit tio år äldre så hade Danmark vunnit EM 1984. Detta tillbakavisas av de danska spelarna då de med rätta tyckte att Ole Qvist var en av turneringens absolut bästa målvakter.
23. Henry From 31/0, AGF
Ole Qvist debuterade alltså i det danska landslagsmålet som 29-åring. Detta är dock en notering som överträffas av den tredje målvakten i den danska Old School-truppen, Henry From. AGF-keepern From var nästan 31 år när han fick göra debut i den danska landslagströjan.
I Danmark är han för evigt ihågkommen för den psykning han utsatte den ungerske anfallaren Pál Várhidi för när denne skulle slå en straff på From i OS-semifinalen 1960. Precis när Várhidi skulle lägga straffen så lyfter From armen och går lugnt och stilla bort till stolpen och fäster sitt tuggummi. Han släntrar sedan tillbaka till sin plats och tar straffen. Danmark vinner matchen och slutar till sist två efter att ha förlorat finalen mot Jugoslavien.
Försvarare:
2. Johnny Hansen 45/3 , Vejle,Nürnberg och Bayern München
Att bli avstängd från landslaget pga att man har skrivit ett proffskontrakt låter ju naturligtvis helt befängt, men det var likafullt verkligheten för Vejles försvarare Johnny Hansen när han gick till tyska Nürnberg. Tre år fick han stå utanför innan han 1971 kunde återvända då DBU tillät proffsspelare i landslaget.
När Nürnberg relegerades till tyska andraligan så tog han så steget över till Bayern München. I den hårdaste av miljöer och i den tuffaste konkurrens tog han en ordinarie plats som högerback. Han spelade i två av de tre Europacupvinsterna som laget tog 1974-1976. Vid den tredje finalen 1975 mot Leeds hade han ådragit sig en blodpropp i benet och fick se den från sjuksängen.
Hansen var en snabb och hård ytterback som inte drog sig för att följa med upp i anfallet. Nu kom hans landslagskarriär innan danskarna hade fått fart på grejerna och därför så har han inga större meriter att skryta med. men att han var en högkvalitativ spelare råder det ingen tvekan om.
3. Sören Busk 61/2, Westfalia Herne,Maastricht,Gent,Monaco,Wiener SC och Herfölge
En rufsig,blond frisyr, en välansad mustasch och en forward vid skruvdobbarna. Ja, det är den bild som man tänker när man hör namnet Sören Busk.
Den Glostrupfödde spelaren var en av de första som Sepp Piontek bestämde sig för att ha med som en viktig byggsten i sitt lag. 1979, när Piontek tillträdde som förbundskapten, fick Busk göra sin debut.
Han blev en av två stenhårda markeringsspelare som Piontek använde sig av i sitt 3-5-2 system.
Privat var han en tystlåten och nästan tillbakadragen man. När Allan Simonsen slutade i landslaget fick Busk på sin lott att vara rumskamrat med Preben Elkjaer. Det passade Elkjaer bra då han gärna pratade länge och mycket.
Som spelare var han först och främst kompromisslös i defensiven. Men han var också bra med bollen då han hade startat sin karriär i Glostrup som forward. Hans första säsong som proffs i tyska andraligan slutade med 12 gjorda mål för Westfalia Herne.
Efter karriären blev Sören Busk försäljningschef på Select.
4. Morten Olsen 102/4, B1901,Brügge,Racing White,Anderlecht och Köln
När man drar sig till minnes Morten Olsens svalt kontrollerade och eleganta spelstil är det svårt att tänka sig att hans två största idoler och förebilder som fotbollsspelare var Garrincha och George Best.
Olsen kom fram som mittfältare, först som ytter och sedan central mittfältare. Det var egentligen inte förrän den danske landslagskaptenen Per Röntveds landslagskarriär tog slut 1982 som Morten Olsen började spela libero. Det var då han gick från att vara en stabil landslagsspelare till att vara en av Europas bästa på sin position.
Som lagkapten och pådrivare så var Olsen en av de bärande krafterna i det lag som i mästerskapen 1984 och 1986 bländade världen med en fantastisk fotboll. Danmark gick även till EM 1988 men då var Danmark och Olsen på väg neråt och man åkte ut direkt i gruppspelet. Året efter avslutade Olsen sin landslagskarriär efter 102 matcher.
Efter att Olsen lade skorna på hyllan så har han haft en lång och framgångsrik tränarkarriär. Utöver sejourer som manager i Bröndby, Köln och Ajax så var han förbundskapten för Danmark i hela 16 år. Han slutade efter Danmarks förlust mot Sverige i Play Off till EM 2016. Han var då en av mycket få i världen som uppnått 100 landskamper både som spelare och förbundskapten.
5. Ivan Nielsen 51/0, Fremad Amager,PSV,Feyenoord,B 1903,FC Köpenhamn och Naestved
Hur många rörmokare som har en Europacuptitel och 51 landskamper på meritlistan är jag lite osäker på. Men att den långe gänglige försvararen Ivan Nielsen inte tänkte sig en framtid inom fotbollen efter avslutad karriär stod klart tidigt.
Tillsammans med sin parhäst Sören Busk så har han närmarkerat en mängd världsanfallare under 80-talet. Han fick ett rykte om sig att vara hårdför och ibland på gränsen till brutal. Detta stämmer inte alls då han och Busk under sin landslagskarriär tillsammans drog på sig endast tre gula kort. Detta som markeringsspelare.
Inte heller Ivan Nielsen var oäven med bollen och från en utgångspunkt till vänster i sina klubblag följde han gärna med upp i anfall. I straffsparksläggningen i Europacupfinalen 1988 tog Nielsen en av PSV:s straffar med den äran.
Att Nielsen var professionell råder det inget tvivel om. Men trots detta så tog han gärna något gott att dricka och en cigg när tillfälle gavs. Hans sista stora mästerskap blev EM 1988. Danmark åkte ut med buller och bång men Nielsen var en av få som ansågs ha gjort en bra turnering. Ett år därefter 1989 avslutade Nielsen en framgångsrik karriär i det danska landslaget.
12. John Sivebaek 87/1, Vejle,Manchester United,Saint Etienne,Monaco,Pescara och AGF
En stabil och skicklig ytterback som har hamnat lite i skymundan efter den gyllene 80-talseran. Trots detta så har han inte mindre än 87 landskamper på meritlistan och blev Europamästare i Sverige 1992.
En bedrift som gjort Vejleförsvararen ganska känd är att han gjorde det första målet under Alex Fergusons 26 år långa managersejour i Manchester United. Sivebaek hade värvats av Ron Atkinson och efter den första säsongen med Ferguson så lämnade han United eftersom han fick veta att han inte ansågs som förstavalet på positionen.
Han avslutade en 10 år lång landslagskarriär efter EM-guldet och efter två säsonger i italienska Pescara så avrundade han karriären hemma i Danmark.
16. Lars Olsen 84/4, Köge,Bröndby,Trabzonspor,FC Seraing och Basel
“Olsen den andre” tog över såväl libero som kaptensrollen i Danmark efter legenden Morten Olsen. I EM 1988 så startade Morten Olsen den första matchen men efter att han blivit avslöjad med en bristfällig snabbhet så byttes Lars Olsen in och spelade sedan de två andra matcherna. Morten Olsen fick spela sina sista landskamper som defensiv mittfältare.
Undan för undan blev Olsen en riktig förgrundsfigur i det danska landslaget och han var lagkapten i det Danmark som vann EM 1992. Som spelare hade Olsen placerings och bollsäkerhet som främsta kännetecken. Det som var Olsens svaghet var att han inte var speciellt snabb men allt som oftast så hade han lagkamrater som kunde täcka upp.
På klubbnivå så samlade han danska mästerskap på hög innan han som 30-åring 1991 flyttade till turkiska Trabzonspor. Han hann även med spel i Belgien och Schweiz innan han återvände till Danmark. 1996 avslutade han sin landslagskarriär.
Som så många andra så har Olsen övergått till en managerkarriär där han bland annat varit coach för Randers,Odense och Färöarnas landslag.
17. Thomas Helveg 108/2, OB,Udinese,Milan,Inter,Norwich och Borussia Mönchengladbach
108 landskamper och fem säsonger i Milan är ett tydligt kvitto på att du är en riktig kvalitetsspelare. Trots detta är även Helveg en av de där spelarna som kanske inte fått det där riktigt stora erkännandet. Med ett hårt och stabilt närkampsspel och en frejdig offensiv så blev han en riktig nyckelfigur i Danmark i nästan ett och ett halvt decennium. Den stora toppen i de fem mästerskap som Helveg deltog i var ju kvartsfinalen i VM 1998.
I klubbkarriären så gick han från Udinese till Milan där han var ordinarie i tre och ett halvt år av sin femåriga sejour. Hans tid på San Siro fick sig en extra skjuts när hans gamle Udinesetränare Alberto Zaccheroni tog över.
Helveg blev utnämnd till kapten för landslaget efter EM 2004 men knappt tre år senare blev han petad av förbundskaptenen Morten Olsen. Försvararen hade då gjort 108 landskamper vilket var näst mest i Danmarks historia.
21. Per Röntved 75/11, Brönshöj,Werder Bremen,Randers och Hvidovre
Att vara den näst bäste liberon i världen efter Franz Beckenbauer är inget blygsamt epitet. Werder Bremens tränare Otto Rehagel var mannen som påstod detta om Röntved och även om det naturligtvis inte går att mäta någon sanningshalt i det hela så var Röntved en exceptionellt skicklig libero. Det var faktiskt till och med på gång att Röntved skulle ersätta nämnde Beckenbauer när denne 1977 flyttade från Bayern München. Dansken valde dock att stanna i Bremen.
I landslaget spelade han först på mittfältet men snart hittade han sin naturliga plats längst bak i försvaret. Han spelade i en tid på Danmarks förmåga och resultat var ytterst blygsamma och i sin emellanåt till fotbollen ganska kritiska självbiografi berättar han om att de flesta landslaget mest längtade till “tredje halvlek” vid hemmamatcherna. Det var när förbundskaptenen efter slutsignal beordrade ut spelarna på nattklubb i centrala Köpenhamn.
Liberon var extremt målfarlig för att vara försvarare. bland annat gjorde han 40 mål på sju säsonger i Werder Bremen och i landslaget blev det 11 mål på 75 landskamper. Röntved blev en av de bärande krafterna bakom att Danmark anställde Sepp Piontek som förbundskapten då denne tränade Röntved i Bremen.
Efter karriären så drabbades Röntved av en hjärnblödning med partiell förlamning i vänstra delen av kroppen. Det lyckades han återhämta sig ifrån och har utöver en del föreläsningsarbete varit teknisk rådgivare åt Swazilands fotbollsförbund.
Mittfältare:
6. Sören Lerby 67/10, Fremad Amager,Ajax,Bayern München,Monaco och PSV
Med en överjordisk lungkapacitet och en vinnarskalle av stora mått tog sig den endast 17-årige Sören Lerby ut i Europa och hamnade i Ajax. Där tog han snabbt en ordinarie plats på mittfältet. Efter några bra år i Ajax var det så dags att göra landslagsdebut 1978 och han skulle bli navet i det danska mittfältsspelet i över ett decennium.
Med sin granithårda kropp och otroliga kondition så kunde han mala på konstant i 90 minuter och ibland till och med mer. I november 1985 skulle Danmark spela en avgörande kvalmatch på Irland och det var avspark tidigt. Efter 24 minuter av andra halvlek byts Lerby ut bara för att direkt sätta sig på ett plan hem till Tyskland för att spela kvällsmatch med Bayern München. Det säger en del om vilken kapacitet han besatte.
Han var en given och viktig del i EM 84 och VM 86 där han delade innermittfältet med arbetshundarna Jens Jörn Bertelsen och Klaus Berggren. Han deltog även i det misslyckade Europamästerskapet 1988 och som flera andra så avslutade han sin landslagskarriär året därpå.
Efter en mycket kort och ganska misslyckad sejour som coach i Bayern München så blev Lerby spelaragent.
8. Jan Mölby 33/2, Kolding,Ajax,Liverpool,Barnsley,Norwich och Swansea
Med ett magiskt spelsinne och en fantastisk bollträff så var Mölby förmodligen tillsammans med Michael Laudrup den mest kreativa spelaren Danmark förfogade över under den här tiden. Trots detta hade han svårt att göra något riktigt avtryck i landslaget. Sepp Piontek placerade oftast den eleganta mittfältaren på bänken till förmån för spelare som Klaus Berggren och Jens Jörn Bertelsen. Det var spelare som inte alls hade Mölbys känsla men som å andra sidan bidrog med defensiva egenskaper som laget var i bättre behov av.
Många förundrades under hela Mölbys karriär över hans uppenbara problem med att hålla en vettig matchvikt. I EM 1984 och VM 1986 så fick den elegante mittfältaren allt som oftast sitta på bänken och han fick bara ihop till 33 landskamper.
Det var i klubblagskarriären som Mölby hade sina största framgångar och då framförallt i Liverpool. Han kom till Merseyside från Ajax 1984 och han skulle komma att stanna i 12 år. Han blev en stor publikfavorit och blev bl.a en stensäker straffskytt under sina år i klubben.
På senare år har han med blygsamt resultat försökt sig på en managerkarriär. 2009 förärades han titeln “Honorary Scouser” av Liverpools borgmästare.
9. Klaus Berggren, 46/5, Lyngby,Pisa,Torino och Roma
En taktiskt slipad räv med lungkapacitet fullt i klass med Sören Lerby. Inofficiell dansk mästare i terränglöpning som 14-åring känns ju som en stabil grund att stå på för att kunna bli en framtida dansk landslagsmittfältare.
Tillsammans med Jens Jörn Bertelsen så blev han Pionteks patrullerande vakter framför backlinjen. Med en spelförståelse som gjorde att han kunde se och avvärja händelser innan de blev farliga gjorde honom oumbärlig under många år. Arbetsfördelningen mellan honom och Bertelsen var att Berggren löpte oavbrutet medan Bertelsen låg mer statiskt som defensiv mittfältare. Det fungerade till perfektion.
Under sin framgångsrika klubbkarriär i Italien skaffade sig Berggreen intresset och kontakterna för att efter sin karriär starta ett klädmärke för kvinnor. Märket heter Piro efter Berggreens två klubbar Pisa och Roma.
13. Jan Heintze 86/4, Kastrup BK,PSV, Bayer Uerdingen och Bayer Leverkusen
Heintze spelade den absoluta majoriteten av sina 86 landskamper som vänsterback. Men eftersom han från början värvades till PSV som ytter så får han en plats som mittfältare i den här truppen. Redan två år innan han värvades till PSV så hade han anbud från utlandet. Men eftersom han då bara var 17 år så blev han beordrad att stanna hemma-av sin mamma!
Vid ett tillfälle så stängdes Heintze av från landslagsspel i ett helt år efter att han lämnat truppen för att spela en viktig match för PSV. Anledningen att han lämnade truppen var att han inte skulle starta landskampen.
Med sina blygsamma 1,70 så var inte närkampsspelet hans främsta egenskap. Han var istället en väldigt placeringssäker ytterback och han hade stora förtjänster i offensiven.
Han missade EM i Sverige 1992 pga skada men kom tillbaka till landslaget där han spelade i ytterligare 10 år.
14. Jesper Olsen 43/5, Naestved,Ajax,Manchester United,Bordeaux och Caen
För alltid ihågkommen för den indianpassning som gav spanjoren Emilio Butragueno möjligheten att kvittera Danmarks ledning i åttondelsfinalen i VM 1986. Loppan som han hade kallats under sina år i Ajax hade haft en fantastisk turnering men nu kom det misstag som faktiskt givit namn till begreppet att “göra en Jesper Olsen”. Föga smickrande.
Han hade under flertalet år fått samma skolning som Lerby och Arnesen i Ajax, men 1984 tog han steget över till Manchester United. Hans tekniska och lekfulla spelstil skolades nu ytterligare och han fick lära sig att bli tuffare i närkamperna. Efter ett slagsmål på träningen satte Ron Atkinson honom på transferlistan. När sen Alex Ferguson tog över så plockades dansken bort från transferlistan och fortsatte i United ytterligare två år.
Landslagskarriären varade fram till 1990 men den allmänna känslan var att Olsen efter debaclet mot Spanien i VM 1986 aldrig kom tillbaka till den bländande form han hade haft innan.
Efter karriären flyttade Olsen till Australien där han öppnade en fotbollsskola för barn.
15. Frank Arnesen 52/14, Fremad Amager,Ajax,Anderlecht,Valencia och PSV
En bländande och fantasifull dribbler som oftast hade sin utgångspunkt på högerkanten men därifrån kunde vandra ganska fritt på planen.
Arnesen kom fram redan i slutet på 70-talet, i skarven mellan den lättsammare inställning som hade rått under tidigare förbundskapten Kurt Nilsen och den disciplinäre Sepp Piontek. Arnesen berättar i boken Danish Dynamite att han, tillsammans Sören Lerby och Per Röntved hade blivit inkallade för specialträning. Det visade sig snabbt att denna “specialträning”. Kurt Nilsen hade dukat upp smörrebröd,öl och snaps.
Landslaget var som för många andra under denna generation det finaste uppdrag man kunde få och även om smörrebröd och snaps säkert var gott så trivdes Arnesen bättre under Pionteks ledning när det fanns en annan målbild och disciplin.
I det framgångsrika Europamästerskapet 1984 så blev Arnesen uttagen i All-Star Team och i VM i Mexiko 1986 så var han också en av de absolut mest framträdande spelarna. Mästerskapet slutade dock olyckligt för honom då han lite onödigt blev utvisad efter en eftersläng mot Lothar Matthäus. Därför var Arnesen avstängd i åttondelen mot Spanien.
Frank Arnesen har både under och efter karriären varit något av en globetrotter eller journeyman. Under karriären spelade han i Holland,Belgien och SPanien medan han efter karriären varit sportchef i PSV,Tottenham,Chelsea,Hamburg,Metalist Kharkiv och Paok Saloniki.
18. Henrik Andersen 30/2, Fremad Amager,Anderlecht och Köln
Det finns skador som är hemska utan att se sådär skräckinjagande ut och så finns det de där skadorna som får det att vända sig i magen på en. Det senare var det som hände när Henrik Andersen i EM-semifinalen 1992 mot Holland kolliderade med Marco Van Basten och spräckte knäskålen. Andersen hade så långt varit en av Danmarks bästa spelare i turneringen men fick alltså bli europamästare på kryckor.
Andersen var en snabb och teknisk spelare som användes både som ytterback och yttermittfältare. Som många andra danska storspelare så hade han fått sin fotbollsuppfostran i Fremad Amager. Därifrån gick han 1982 till Anderlecht där han tillbringade åtta år, innan han fortsatte till Köln där han stannade lika länge.
Även om proffskarriären varade i sex år efter den hemska knäskadan i Sverige så spelade Andersen bara en enda landskamp till efter det.
20. Brian Laudrup 82/21, Bröndby,Bayer Uerdingen,Bayern München,Fiorentina,Milan,Rangers,Chelsea,FC Köpenhamn och Ajax
Om man tänkte att Michael Laudrup hade fått all elegans, allt spelsinne och all kreativitet i familjen Laudrup så tänkte man definitivt fel. Lillebror Brian som var fem år yngre hade fått alla de egenskaper som Michael hade och skulle även han komma att bli en fenomenal landslagsspelare.
Det som kan och bör framföras för att separera de båda bröderna åt är att om det faktiskt var så att Brian kanske hade ännu mer förspänt rent fotbollsmässigt så hade han inte alls samma psyke och jämnhet som sin storebror. Detta är något som ofta framförs när man ska sätta in brödernas insatser i ett större perspektiv.
Brian kom med i landslaget redan 1987 men kom inte att spela någon jätteroll i det danska landslaget förrän det berömda EM-guldet 1992. Då hade han för övrigt hunnit med att bojkotta landslaget ett par år efter en konflikt med förbundskapten Richard Möller Nielsen.
Sagan Laudrup i landslaget fick ett vackert slut då bröderna spelade tillsammans i VM 1998. Man pressade då Brasilien i kvartsfinalen men fick till slut ge sig. Brian Laudrup spelade därefter inte vidare i landslaget.
På klubbnivå hade Brian en mängd tillhörigheter och även om han höll en hög och jämn nivå så slog han aldrig igenom på samma nivå som sin storebror.
Efter karriären drabbades Brian Laudrup av cancer, något han är helt återhämtad från idag.
Anfallare:
7. Allan Simonsen 55/20, Vejle,Borussia Mönchengladbach,Barcelona och Charlton
Som Danmarks absolut störst lysande stjärna innan Piontek-eran så skulle han också bli den som var bryggan mellan det nya och det gamla. Tyvärr så fick han EM 1984 spolierat då han bröt benet i öppningsmatchen mot Frankrike efter en tuff tackling av Yvon Le Roux. Han kom dock tillbaka till landslaget och fick komma in i danskarnas gruppmatch mot Tyskland 1986.
Som spelare var Simonsen en liten tekniker med näsa för målet. Dessa egenskaper gjorde att Borussia Mönchengladbach fick upp ögonen för honom. Under en framgångsrik karriär i Tyskland så blev han utsedd till “European footballer of the year” 1977 och fick två år senare ett guldkantat kontrakt med Barcelona. Efter tre framgångsrika säsonger fick Simonsen flytta på sig när Barcelona värvade en viss Diego Maradona. Simonsen valde då att flytta till Charlton Athletic i England. Han avslutade sin karriär i moderklubben Vejle.
Efter karriären har Simonsen bland annat varit förbundskapten för Färöarna och Luxemburg.
10. Preben Elkjaer 69/38, Vanlöse,Köln,Lokeren,Verona och Vejle
Bilden av Preben Elkjaer är för många att han var en sorglös själ som hellre tog en cigarett och en öl än förberedde sig väl inför matcherna. Detta är också delvis sant då t.ex hans tränare i Köln Hannes Wesweiler sålde honom till belgiska Lokeren då det var lite för mycket nattliga övningar i Kölns nöjeskvarter.
Som spelare och centertank var Elkjaer emellertid en urkraft. Hans frustande och ursinniga löpningar kunde dra sönder vilket försvar som helst och efter sex år i Lokeren och 98 mål såldes han till italienska Verona. Väl där så lyckades han under sitt debutår att vinna scudetton och åren därefter hamnade han på topp tre när Europas bäste spelare skulle utses.
I landslaget så kommer säkert många ihåg när han i semifinalen mot Spanien missade en avgörande straffspark och bilden av Elkjaer med en stor reva i sina shorts kablades ut över världen. Hursomhelst en stor karaktär och en stor spelare som är en av Danmarks absolut skickligaste fotbollsspelare någonsin.
11. Michael Laudrup 104/37, KB,Bröndby,Lazio,Juventus,Barcelona,Real Madrid,Vissel Kobe och Ajax
Av många experter ansedd som Danmarks och, i konkurrens med Zlatan Ibrahimovic, Nordens bästa fotbollsspelare någonsin.
Laudrup besatt egenskaper som teknik,balans,kroppskontroll och en fantastiskt passningsspel. Precis som andra som innehar dessa unika egenskaper så var en av Laudrups största styrkor att han med sitt fantastiska spelsinne kunde välja och sortera mellan flera olika spelalternativ innan han ens fått bollen. Hade det hänt något i spelarnas inbördes positioneringar och rörelser under tiden bollen var på väg till honom så valde han bara en ny strategi.
I landslaget så är det naturligtvis som medlem av den gyllene 80-talsgenerationen som han är mest känd. Men efter att ha varit frånvarande under närmare tre år på grund av en konflikt med dåvarande förbundskapten Richard Möller Nielsen så återkom Laudrup till landslaget 1993 och spelade fram till den berömda kvartsfinalen mot Brasilien i VM 1998.
På klubbnivå innehåller hans CV klubbnamn som Lazio,Juventus,Barcelona och Real Madrid. Han var en superstjärna vara han än kom och många av hans före detta klubbkamrater som t.ex Romario och Michel Platini har vittnat om att han var den bästa de hade spelat med.
Efter karriären har Laudrup varit aktiv som manager och efter en kort tid som assisterande förbundskapten i Danmark har han tränat klubbar som bl.a Getafe,Spartak Moskva och Swansea.
19. Flemming Povlsen 62/21, AGF,Castilla,Köln,PSV,Dortmund och Brabrand IF
Om man efter att Preben Elkjaer avslutat sin landslagskarriär ville hitta en spelare med samma karaktär och spelstil så fanns det ingen som passade bättre in än Flemming Povlsen. Med en obändig och sprudlande vilja samt en spelstil som var hänsynslös både mot motståndarna men också många gånger mot sig själv så var Povlsen idealisk.
Efter en fin säsong i AGF 1984 så flyttade han till Real Madrids B-lag Castilla och det blev en språngbräda vidare ut i Europa. Han blev snabbt en stor fansfavorit var han än spelade och detta var mycket beroende på hans självuppoffrande spelstil. Denna tuffa och fräna spelstil kan till sist ha varit det som gjorde att han fick avsluta sin karriär lite i förtid. 1990 hade han kommit till Borussia Dortmund där han trivdes ypperligt men efter att han två säsonger i följd 1993 och 94 råkade ut för korsbandsskada så fick han 1995 lägga proffskarriären på hyllan.
I landslaget så spelade han med hjärtat utanpå tröjan. Det var det finaste han visste, känslan av att dra på sig den rödvita dressen. Europamästare 1992 är naturligtvis den klarast lysande meriten och mycket respektabla 21 mål på 62 landskamper visar att han är en man för denna Old School-trupp
Kommentar:
Att ta ut den danska truppen är självklart och lätt när det gäller de 16-17 första namnen. Det är spelare ur den fantastiska 80-talsgenerationen som man själv delvis är uppväxt med. När det gäller de 6-7 sista namnen så var det lite research som fick till.
På målvaktssidan känns det som tre bra val och det var väl Troels Rasmussen som var närmast.
Försvararna kände jag gav sig självt. Jag flyttade upp Jan Heintze som ytter och plockade in Thomas Helveg på slutet.
Mittfältet är ju otroligt starkt och gav sig mycket självt. Jens Jörn Bertelsen som var en given spelare på defensivt mittfält under 80-talet var den siste som fick ge sig.
Fyra fantastiska anfallare tycker jag att jag har fått med. Man kan alltid diskutera fjärdeanfallaren Flemming Povlsen. När jag kände att alternativet var att plocka in någon från tidigt 70-tal så kände jag att jag hade bättre koll på Povlsen.
Startelvan:
Hur skulle man då formerat laget? Ja, det hade naturligtvis berott på motstånd och andra parametrar samt vilket spelsystem man hade tänkt sig. Danmark under Sepp Piontek handlade mycket om 3-5-2 med libero och två markeringsspelare. Det är också det jag fastnar för till sist även om jag ett tag funderade på 4-4-2 för att få med den fantastiske Per Röntved.
3-5-2
Schmeichel
Busk-Olsen-Nielsen
Arnesen-Mölby-Lerby-B.Laudrup-Olsen
M.Laudrup-Elkjaer
Kommentar:
Framför givne Schmeichel så huserar den trebackslinje som Piontek byggde sitt 80-talsunder på. Olsen som libero bakom Busk och Nielsen som markeringsspelare.
På mitten så tar Frank Arnesen och Jesper Olsen varsin kant. Offensivt så det förslår och då jag valt att sidsteppa Jens Jörn Bertelsen och Klaus Berggreen för Jan Mölby och Brian Laudrup så krävs det att Sören Lerby sätter på turbon på högsta effekt för att dammsuga mitten.
Framåt så krävs inga motiveringar när det gäller Laudrup den äldre och Elkjaer. Man förstår deras slagstyrka när de petar 1977 års “European Footballer” Allan Simonsen.
