Old Schooltruppen: Italien

Nu när VM är inne på andra omgången så är det inte utan att man börjar märka att vissa lag inte är med. Det tydligaste exemplet kanske är Italien. Dags att fundera hur en "Old School Gli Azurri"-trupp skulle ha sett ut.

Med dramatiska och romantiska begrepp som Catenaccio,Gli Azurri och Silenzio Stampa så har Italien sin givna plats i Old School-historien.
Här kommer de 23 namn som jag skulle plockat med till ett fiktivt “Old School-VM”

Målvakter:

1. Dino Zoff 112 landskamper/0 mål, Udinese,Mantova,Napoli och Juventus

En av de absolut bästa målvakterna och enligt många den bäste lagkaptenen i den italienska historien. En extrovert superstjärna som briljerade med akrobatik och fantastiska parader? Inte alls. Zoff var en ganska tystlåten man som var noga med detaljerna och ledde genom att vara en gentleman som föregick med gott exempel var han än befann sig.

Zoff var tystlåten även i sin ungdom och trots att han var fotbollsgalen så var hans två största idoler en cyklist(Fausto Coppi) och en gångare( Abdon Pamich). Den gemensamma nämnaren mellan dessa var att båda var introverta och tystlåtna men oerhört noggranna och läraktiga. Under sin uppväxt var unge Dino ganska kortvuxen och det ville hans mamma lösa genom att ge honom åtta ägg från den ena gården om dagen så att han skulle växa. Hans pappa trodde inte på fotbollsdrömmen och rådde unge Zoff att bli mekaniker.

Landslagskarriären startade med dunder och brak 1968. Hans första landskamp blev EM-matchen mot Bulgarien. Han hade petat den rutinerade Enrico Albertosi och var tre matcher senare europamästare. Dock var han petad igen till förmån för Albertosi i VM 1970. Men från 1972 och framåt var han etta. I VM 1978 höll han nollan i tre matcher men fick nöja sig med en fjärdeplats. I det som i praktiken blev en semifinal mot Holland släppte han in ett dunderskott från 40 meter avlossat av Arie Haan.

Det stora undret skulle förstås ske 1982. Som 40-åring skulle Zoff leda Italien och det skulle bli en månad i Spanien som fortfarande och för evigt kommer att vara italiensk fotbollshistoria. Efter tre oavgjorda matcher i gruppspelet var man, trots avancemang, oerhört utskällda i pressen. I andra gruppspelet tog både Italien och Zoff sig samman och genom ett lugnt och säkert spel utan stora åthävor så manövrerade Zoff, tillsammans med skytteligavinnaren Paolo Rossi, Italien till guldet. I det som av många anses vara en av VM-historiens bästa matcher mot Brasilien i mellanrundan så möttes Zoff och tränaren Enzo Bearzot i en kyss efter matchen. Det var av lycka och respekt för en stor man har Zoff sagt i intervjuer.

Zoff fortsatte i ytterligare ett år i landslaget och gjorde faktiskt sin sista landskamp i en EM-kvalmatch mot Sverige(svensk 2-0 vinst) 1983.

Efter karriären blev Zoff coach och ledde då genom att visa och föra vidare samma egenskaper som han spelat med. Lugn och metodisk och noggrann var Zoffs kännemärke såväl på planen som bredvid.


22. Walter Zenga, 58/0, Inter, Sampdoria,Padova och New England Revolution

Ögonblicksbild från en EM-kvalmatch på Råsunda 1987. En leende,tuggummituggande och solbränd målvakt tar tag i Glenn Strömbergs kalufs och drar till. När Strömberg försöker påkalla domarens uppmärksamhet ler målvakten och rättar till sin stora silverkedja som hänger runt halsen.

Om Dino Zoff var en spelare som var lugnet och noggrannheten personifierad så var Walter Zenga motsatsen. En extrovert och utåtriktad sprattelgubbe som tyckte om det goda livet. Både under och efter karriären hamnade Zenga i kontroversiella situationer. För många spelare med liknande karaktär så var den typen av beteende negativt, men för Zenga var det snarare så att dramatiken blev som ett drivmedel som bara gjorde honom ännu bättre.

En klubbikon i Inter där han spelade i 16 säsonger. Hans klubbkarriär fortsatte ända fram till 39 års ålder då han spelade för New England Revolution i USA. Efter ett gjort mål i en ligamatch så firade Zenga genom att springa ut och kyssa sin flickvän. Han höll dock på att släppa in ett mål då han missade att motståndarna hade slagit avsparken.

Landslagskarriären blev inte jättelång. Han blev ordinarie just säsongen 1987 och kunde med hjälp av sitt akrobatiska och reaktionssnabba målvaktsspel hålla ordinarie tröja under EM 1988 och VM 1990. Efter kvalmissen till EM 1992 så försvann Zenga från landslaget. EN av de största orsakerna ska den nya bakåtpassregeln ha varit. Om Zenga hade någon svaghet så var definitivt spelet med fötterna en av dem.

Efter karriären har han varit manager i en rad klubbar såväl i Italien som utomlands. Många av sejourerna av har varit mycket korta och säger en hel del om den person som Walter Zenga är och har varit.

23. Enrico Albertosi 34/0, Fiorentina,Cagliari, Milan och Elpidiense

Med karakteristika snarare liknande Zenga än Zoff så var Enrico Albertosi 1960-talets stora målvakt i Italien. Atletisk,akrobatisk och extrovert, men med en förmåga att tappa fokus och att kanske inte lägga ner det där lilla extra.

Albertosis klubbkarriär gick från Fiorentina till Cagliari till Milan. Med den förhållandevis lilla Sardinienklubben Cagliari var han direkt avgörande för att klubben tog sin första och enda Scudetto. Med Milan blev han återigen ligamästare 1979. Året därefter skulle han dock ertappas med att vara delaktig i Totoneroskandalen och blev avstängd i två år. När han efter VM 1982 kom tillbaka så blev det i serie C han kom att göra sina två största säsonger.

I landslagssammanhang så var Albertosi målvakt i tre av de mest uppmärksammade matcherna i VM-historien. I England 1966 så stod han i det Italien som förlorade mot Nordkorea och därmed fick vända hem till tomatkastande fans.

I Mexico 1970 så stod han i finalen mot Brasilien som Italien ju förlorade. Den mest omtalade matchen är nog snarare semifinalen mot Västtyskland som har fått epitetet århundradets match där Italien till slut kunde segra efter att ha vunnit med 4-3 efter förlängning. Albertosi visade hela registret och blandade bländande räddningar med att fullständigt skälla ut den offensiva stjärnan Gianni Rivera efter 3-3 målet. Det var sån han var helt enkelt.

Försvarare:
2. Tarcisio Burgnich 66/2 , Udinese,Juventus,Palermo,Inter och Napoli

Efter att ha haft svårt att få karriären att ta form under de tidiga åren i Udinese och Juventus så blev säsongen i Palermo 61/62 vändpunkten för Burgnich. Efter en fantastisk säsong så skrev han på för Inter och blev under 12 säsonger en av hörnpelarna i Helenio Herreras Catenacciospelande lag.

Kallad La Roccia för sin stenhårda spelstil och att han under åren i Inter mycket sällan missade några matcher. I Inter blev det stora framgångar både hemma och ute i Europa. Han bildade både i Inter och i landslaget ett av den tidens absolut bästa ytterbackspar ihop med Giacinto Facchetti. De kompletterade varandra utmärkt då Burgnich var defensivt inriktad medan Facchetti gärna följde med upp och byggde anfall.

På grund av hans mångsidighet och hans styrka både i närkampsspelet och i luften så kunde Burgnich användas även centralt, vilket skedde mest mot slutet av karriären.
I landslaget så blev det EM-guld 1968 och VM-silver 1970 som de absoluta topparna. Under denna tid tillhörde den starka italienaren en av Europas absolut bästa försvarare.
En gång sägs han ha sagt om det brasilianska fenomenet Pelé att “Jag sade till mig själv inför matchen att han är en människa gjord av skinn och ben som alla vi andra,men jag hade fel”   

3. Antonio Cabrini 73/9 , Cremonese,Atalanta,Juventus och Bologna

En snabb,teknisk och offensiv ytterback som skulle komma att räknas som en av Europas absolut bästa backar under 80-talet. Hans förmåga att läsa spelet i kombination med hans ständiga vilja att överlappa på kanterna blev ett signum för Cabrini och en oerhörd anfallsresurs både för Juventus och landslaget. Dessutom var Cabrini straffspecialist.

Som ung spelare gjorde han sig ett namn, först i moderklubben Cremonese i serie C och senare i Atalanta i serie B. 1976 var det dock dags att ta steget över till Juventus där han formades till att bli en av de finaste och bästa försvararna som tagit på sig den blåa landslagströjan.

Klubbkarriären kom att innehålla en mängd scudettos och titlar. Den finaste titeln av dem alla,Europacupen,vann Cabrini i den ödesmättade och tragiska Heyselfinalen mot Liverpool 1985.
I landslaget debuterade Cabrini i VM 1978 och blev utnämnd till bästa unga spelare i turneringen. Fyra år senare var han en etablerad storstjärna i det italienska lag som tog guld. Han gjorde det matchavgörande målet mot Argentina i mellanrundan. I finalen missade han faktiskt en straffspark men det skulle inte hindra italienarna att stå som världsmästare.

Efter karriären har Cabrini arbetat kvar inom fotbollen som manager, senast som förbundskapten för det italienska damlandslaget.

5. Paolo Maldini 126/7 , Milan

Det är få spelare vare sig i den italienska historien eller världshistorien i stort som haft ett mer komplett register än Paolo Maldini. Han hade förmågan att läsa spelet, att kunna följa med offensivt men på samma gång vara en urstark markeringsspelare och tacklare. Utöver att han hade i stort sett alla attribut som krävdes för att vara en världsspelare så var han även en lugn och sansad gentleman både på och utanför planen.

Sonen till den tidigare Milan-legenden Cesare Maldini gjorde debut i Milan 1985, endast 16 år gammal. Det var ingen mindre än den svenske Milan-legenden Nils Liedholm som lyfte fram honom i A-laget. Då Maldini är högerfotad så startade han sin Milan-karriär som högerback men på grund av att man ville få in både honom och Mauro Tassotti i laget så flyttades han till vänsterbacken.
Maldinis landslagskarriär var precis som klubbkarriären extremt lång och framgångsrik. När han gick i landslagspension efter VM 2002 så innehöll han en mängd rekord för bl.a flest landskamper som kapten, flest landskamper totalt och mest speltid i VM. Ett flertal av de rekorden har slagits av bl.a Fabio Cannavaro och Gianluigi Buffon. Detta förringar ju emellertid inte den store försvararens insatser.

Det blev aldrig något guld för Maldini i landslagssammanhang. En VM-final 1994 och en EM-dito år 2000 var så nära som han kom.

I Milan har hans tröja nummer 3 pensionerats och ingen kommer någonsin att bära den igen såvida inte någon av hans söner tar plats i laget.

6. Franco Baresi, 81/1, Milan

En av de där riktigt stora försvararna både i den italienska fotbollshistorien såväl som i den internationella. Såsom många andra stora på den här tiden så var Baresi en klubb trogen,Milan, under hela sin karriär. Med lysande attribut i form av mångsidighet,snabbhet,styrka och ett utomordentligt passningsspel skulle Baresi bli en klippa både i Milan och i landslaget under en mängd år. I Milan kom han med så pass tidigt att han,som 17-åring i mitten på 70-talet spelade i samma lag som Fabio Capello.

I landslaget hade Baresi initialt svårare att slå igenom. Han var uttagen i truppen både till EM 1980 och 1982 utan att spela en enda minut.
Efter att Italien missade EM 1984 så blev Baresi inte uttagen i landslaget till VM 1986 och det var först till EM-turneringen 1988 som Baresi slagit sig in som ordinarie libero.

Med sin förmåga att läsa spelet och att ta fram bollen på mittfältet så fungerade han som en typ av playmaker både i klubb och landslag. Den professionella backen visade med sin inställning och attityd vägen  för de yngre spelarna i hemma-VM 1990. Efter en superbt genomförd turnering där man fick ge sig mot Argentina i semifinalen, så blev han uttagen till All-star team.

VM 1994 skulle bli liberons sista turnering. Han skadade knäet tidigt i turneringen men var tillbaka till finalen mot Italien. Efter en svag finalmatch så vann Brasilien straffsparksavgörandet efter att Baresi varit en av syndabockarna som missade för Italien.

Efter karriären blev det en mycket kort och inte särskilt lyckad sejour som manager. 2002 anställdes han som sportchef för Fulham men efter en konflikt med dåvarande tränaren Jean Tigana så avgick han.

7. Gaetano Scirea 78/2, Atalanta och Juventus

Elegant är ett ord som kanske ibland överdoseras när det gäller att beskriva tekniska fotbollsspelare. Men att kalla liberon Gaetano Scirea för elegant är allt annat än en överdosering.
Med en exceptionell bollkontroll och en närmast majestätisk överblick över spelfältet så var Scirea den ultimata fältherren. Från de bakre regionerna kunde han antingen ta fram bollen i mittfältsläge,vända spel på motsatta kantens ytterback eller helt sonika slå en crossboll som landade mitt framför fötterna på någon av de framrusande yttrarna.

Men en stil och klass över allt han gjorde så ledde han både det italienska landslaget och Juventus som lagkapten under större delen av sin karriär. Den naturliga toppen i Scireas karriär är såklart VM-guldet 1982. Med ett säkert spel turneringen igenom kunde den snabba liberon kröna sin insats med en assist till Marco Tardellis 2-0 mål i finalen.

På klubbnivå blev det inte mindre än sju scudettos och bland de övriga tyngre meriterna märks såklart Europacuptiteln 1985 även om den ju vanns under mindre trevliga omständigheter efter Heyselkatastrofen.

Gaetano Scirea landslagspensionerade sig efter VM 1986 där Italien åkte ut i åttondelsfinalen mot Frankrike. I klubblaget spelade Scirea fram till 1988.

Efter karriären blev Scirea scout och det var på en scoutresa till Polen som den tragiska olyckan skedde som kostade Scirea livet. Bilen han färdades i kolliderade med en lastbil och döden ska ha varit ögonblicklig.

Arvet efter Scirea är idag tydligt i italiensk fotboll. Den elegante gentlemannen, som aldrig blev vare sig utvisad eller avstängd under sin karriär, har fått flera ungdomsturneringar och priser uppkallade efter sig. Dessutom så har den södra läktaren på Juventus Stadium namnet “Curva Scirea”


12. Claudio Gentile 71/1, Arona,Varese,Juventus,Fiorentina och Piacenza

Det finns spelare som man absolut skulle vilja ha i sitt lag och så finns det spelare som man absolut inte vill möta. Claudio Gentile var faktiskt båda två. Hans förmåga att markera och radera ut motspelare var så effektivt och på gränsen till brutalt att man inte visste om man skulle älska eller hata spelaren.

Född i Libyen men flyttade tidigt till Italien och hamnade redan som 19-åring i Juventus. Där imponerade den hårdföre försvararen så mycket att han tidigt tog en ordinarie tröja.

Vid 22 års ålder var det dags för nästa kliv, Gli Azzurri! 1975 så tog han på sig den blåa tröjan för första gången och han skulle så göra vid ytterligare 70 tillfällen. Naturligtvis är det
även för Gentile VM 1982 som är kronan i verket.

Om många av de andra försvararna i den här truppen har tecken som elegans och sportsmanship som framstående karakteristika så sticker Gentile ut på den punkten. Med metoder som alltid gränsade till det tillåtna spelade försvararen sin fotboll. Hårda tacklingar,tröjdragningar och en hel del fult spel utanför domarens synhåll var specialiteter.

Efter att han i en match mot Argentina i VM 1982 gjort sitt bästa för att sparka Diego Maradona hela vägen tillbaka till Buenos Aires ska han ha yttrat att “Fotboll är inte för ballerinor”. Mannen vars eget namn som lite slarvigt,fritt översatt kan sägas vara besläktat med engelskans “gentle” var allt annat än gentle i sitt fotbollsutövande.

En annan som fick känna på Gentiles “varma servetter” var den brasilianska storstjärnan Zico. I en tuff tillställning så fick Zico smaka på Gentiles dobbar plus att han fick sin tröja sönderriven.

Efter karriären blev Gentile förbundskapten för Italiens U21-landslag som han ledde till guld i EM 2004.

13. Giacinto Facchetti 94/3, Inter

Begreppet “modern ytterback” är något som alla vi som är mer än lovligt fotbollstokiga känner väl till. Vi vet precis hur en sådan rör sig, vad som kännetecknar den och hur man ska känna igen den. I början på 60-talet var det inte alls det begrepp det är idag, men om man ville få en bild av hur en sådan såg ut gick det bra att titta på Inters långe försvarare Giacinto Facchetti.

Som ung fotbollsspelare så kom Facchetti fram som målfarlig striker. Just hans stora offensiva kvalitéer var något som Inters historiske “Catenaccio”-tränare Helenio Herrera skulle använda sig av och förädla intill perfektion, fast då i en roll som vänsterback.

Facchetti står bokförd för mer än respektabla 59 mål fördelat på 18 säsonger i Inters tröja. Under en enskild säsong gjorde ytterbacken hela 12 mål. Utöver att han var en modern ytterback med allt vad det innebär så var han även en snabb och huvudstark spelare. Han besatt goda ledarförmågor och även om hans enda utvisning i karriären kom efter att han sarkastiskt applåderat en domare så anses han allmänt ha varit en fotbollens gentleman.

I landslaget så kan en av ytterbackens mest kända och framgångsrika aktioner faktiskt skett utanför planen. I EM-semifinalen 1968 mot Sovjetunionen skulle Facchetti komma att avgöra tillställningen genom att välja rätt sida av myntet. Efter att lagen inte gått att skilja åt så fick matchen avgöras i det ena av omklädningsrummen. Lagens kaptener,domaren och representanter från båda lagen fick ta del av den mest surrealistiska upplösning man kan tänka sig. Man singlade slant och Facchetti valde rätt. Därefter kunde inget stoppa italienarna från att ta guldet.

Efter sin karriär så höll Facchetti i princip alla positioner som överhuvudtaget är möjliga inom Inters administration. Hans tröja nummer 3 pensionerades kort efter den gamle hjältens död 2006.   

15. Ciro Ferrara 49/0, Napoli och Juventus

Det var lockande att komplettera truppen med Fulvio Collovati, som var den fjärde och sista länken i 82-försvaret. Han höll nog i och för sig jämna steg med Ciro Ferrara men om Collovati var en tydlig rollspelare ihop med Scirea och Cabrini så hade Ferrara lite övrigt att erbjuda.

Efter att ha kommit fram från Napolis ungdomslag så tog hans snart en plats i det framgångsrika 80-talslag som under Diego Maradonas magiska trollspö lyckades vinna mästerskapet två gånger. Med egenskaper som stenhårt närkampsspel, tät markering och fantastiskt huvudspel blev Ferrara en av de absolut viktigaste kuggarna i detta lag.

Om han var framgångsrik i Napoli var det inget mot vad som skulle komma i Juventus. Efter VM i USA 1994 tog den framgångsrike stoppern steget över och blev snabbt en av dem som Marcelo Lippi byggde sitt försvar kring. Med enastående ledarförmåga och ett solitt försvarsspel så tog Ferrara i Juventuströjan hela fem scudettos och krönte sin karriär med vinsten i Champions League 1996.

På 49 landskamper samlade Ferrara ihop till ett EM-silver 2000 och ett nesligt VM-brons på hemmaplan 1990. Inte i någon av turneringarna var Ferrara riktigt ordinarie. Som man kan se när man tittar på försvarsuppställningen i den här truppen var konkurrensen minst sagt mördande.


Mittfältare:
4. Romeo Benetti  55/2, Bolzano,Siena,Taranto,Palermo,Juventus,Sampdoria,Milan och Roma

“Stridsvagnen”, `”Tigern” eller “Klippan”, kärt barn har onekligen många namn och Romeo Benetti var en italiensk fotbollsspelare som lämnade få oberörda. Med en rågblond kalufs, välansad mustasch och med en kropp som huggen ur granit så var den defensive mittfältaren inte den vanlige italienske fotbollsspelaren.

Benetti kom fram på 60-talet och erbjöd en kompromisslös spelstil med bollvinnande, tufft närkampsspel och mycket djupledslöpningar som specialitet. Detta drog uppmärksamheten till sig och efter några säsonger i Serie B så var det Juventus som först drog nytta av Veronesarens tjänster. Sedan följde en lång och framgångsrik klubbkarriär som även innehöll klubbar som Sampdoria,Milan och Roma.

I landslaget så gjorde Benetti tre mästerskap, VM 1974 och 1978 samt EM 1980, med en fjärdeplats som bästa placering. I VM 1978 fick Benetti bära tröja nummer 10. Han var kanske inte modellen för en vanlig “trequartista/regista” men han lyckades göra ett mål i gruppspelsmatchen mot Ungern. Efter EM 1980 avslutade den hårdföre slitvargen landslagskarriären och hade då hunnit med 55 landskamper och 2 mål.

10. Giancarlo Antognoni 73/7, Asti.Ma.Co.Bi, Fiorentina och Lausanne

En av mina allra första idoler. En sån där härlig spelare som fick en att hela dagen vilja slå smörpassningar över ytterbackar för framrusande mittfältare/forwards att löpa på.

Det som tyvärr är det mest anmärkningsvärda med den elegante mittfältarens karriär är den oändliga mängd skador han drogs med. Den allvarligaste incidenten av alla skedde i en match mot Genoa 1981. I en kraftig kollision med målvakten Silvio Martina så ådrog sig Antognoni dubbla skallfrakturer och hans hjärta slutade faktiskt slå i en halv minut innan lagläkaren och massören kunde återuppliva honom.

Många i Italien är övertygade om att Antognoni hade nått långt över 100 landskamper om han hade fått vara frisk. Nu blev det “bara” 73 st.

Utöver sitt eminenta passningsspel så hade han ett bra skott och kunde flyta fram med höjd blick när han drev fram bollen på mittfältet. Den överblicken, att alltid veta var både motståndare och medspelare befann sig, var en av Antognonis allra största styrkor.

Naturligtvis så är VM-guldet från 1982 Antognonis största merit i karriären. Lite symptomatiskt för hela Antognonis karriär var dock att han skadades i semifinalen och därmed inte kunde medverka i finalen.
 
14. Marco Tardelli 81/6 , Pisa,Como,Inter,Juventus och St Gallen

Om man ska ranka ikoniska finalmålsfiranden så är Marco Tardelli i en klass för sig. Den euforiska och snudd på galna löpningen som den dynamiske innermittfältaren tog efter sitt 2-0 mål i VM-finalen 1982 är ju fotbollshistoria i sig.

I landslaget kan man grovt förenklat säga att han ärvde, eller tog över, Romeo Benettis plats som defensiv mittfältare. Med många liknande egenskaper så gjorde Tardelli mittens rike till sitt. Energin och ledarskapet var där. Även om Benetti nog var ännu lite tuffare i sitt närkampsspel så kompenserade Tardelli med en bättre teknik och bollbehandling och dessutom så var Tardelli något mer benägen att komma med djupledslöpningar och framförallt komma till avslut.

På klubbnivå så är det naturligtvis åren i Juventus som är Tardellis stora arv till eftervärlden. Med samma tydliga uppgifter som dynamisk innermittfältare så var han med och tog fem scudettos. I Europeiska klubbsammanhang så vann Tardelli, som många andra Juventusspelare, titlar i samtliga europeiska cupturneringar.

Mellan 1976 och 1986 gjorde Tardelli 81 landskamper, ingen av dem mer framgångsrik eller minnesvärd än just finalen 1982. “Det var ett skrik som jag hade haft inom mig sedan barnsben” förklarade Tardelli sitt speciella målfirande. Det blev vid en sammanställning av brittiska BBC utsett till det fjärde största VM-ögonblicket i historien.

Efter karriären har han haft varierande manageruppdrag med bl.a förbundskaptensjobb på ungdomssidan, en kort och stormig period som tränare för Inter samt ett uppdrag som assisterande förbundskapten till Giovanni Trappatoni i Irland. I en intervju något år efter att han hade avslutat sitt uppdrag så ifrågasatte han de irländska spelarnas fotbollsintellekt och fick motta en del kritik pga detta.

16. Bruno Conti 47/5 , Roma och Genoa

"Var lugn, spela som du kan och vet att om du gör något misstag så kommer ingenting att hända." Orden var från den svenske tränaren Nisse Liedholm till den unge yttern Bruno Conti innan denne skulle göra debut för Roma blott 17 år gammal.

En legend i Roma, en spelare och man med hjärtat utanpå tröjan för Roma men som ibland kunde ha svårt att reflektera över att hans aktioner kunde få konsekvenser.
Många år efter avslutad karriär, närmare bestämt för en månad sedan i samband med semifinalen i Champions League mot Liverpool blev Conti fotograferad i Anfield Roads innandöme räckandes långfingret åt Liverpools klubbmärke. Conti bad om ursäkt enligt konstens alla regler men händelsen symboliserar på något sätt Contis kynne. Handla först och tänka sedan. Under karriären och på planen som kreativ ytter så var det ovan redovisade kynnet och uppsättningen av egenskaper till Contis fördel. Han handlade ofta rent instinktivt och många gånger var det precis vad som behövdes för att spela byxorna av den ytterback som för dagen mötte den tekniske yttern.

Som en av de allra största i Romas historia så har han fått smeknamnet “Borgmästaren av Rom”. Hans långa och framgångsrika klubbkarriär kröntes med en scudettoseger 1983. Han gjorde över 300 matcher under en lång rad med år.

VM 1982 var Contis stora stund på den internationella scenen. I VM så imponerade han så stort att han fick smeknamnet “Mara-Zico” som kom från två av de absolut bästa spelarna i världen vid tidpunkten, Maradona och Zico. I finalen mot Västtyskland var Conti direkt delaktig i uppbyggnaden av två av de tre italienska målen. Dessutom skaffade han fram en straff som Cabrini i och för sig missade. Han ansågs allmänt ha tillhört en av turneringens absolut bästa spelare.

Även efter avslutad karriär har Conti varit Roma trogen och innehaft många poster inom administrationen och dessutom fungerat som caretaker-manager under en kort period.

17. Roberto Donadoni 63/5, Atalanta,Milan,Metrostars och Ittihad

En av de mest talangfulla och kompletta yttrar som Italien någonsin skådat. Michel Platini beskrev honom som “den bästa spelaren i Serie A på 90-talet.

Milan är naturligtvis klubben som Donadoni för evigt kommer att vara förknippad med. Hade det velat sig riktigt illa så hade Milan-tröjan varit den sista tröja Donadoni någonsin hade burit. Efter en otäck foul i en Europacupmatch mot Röda Stjärnan svalde yttern sin tunga. Donadonis liv var på väg att rinna ur honom när Röda Stjärnans fysioterapeut bröt Donadonis käke för att frigöra italienarens luftvägar.

Den snabbe och tekniske yttern hade förmågan både att utmana och komma runt ytterbacken, samtidigt som han kunde bryta in i banan och skjuta eller väggspela med forward. De egenskaperna gjorde att han, förutom att vinna sex ligatitlar och tre Europacuptitlar, även blev ordinarie högerytter i “Gli Azurri”.

I landslaget blev det aldrig de fantastiska framgångar som Milan-karriären bjöd på. Hans största merit är silvermedaljen i VM 1994. Han var även en stor del i det italienska landslag som i hemma-VM 1990 vann brons.

Efter att Donadoni lagt skorna på hyllan inledde han en oerhört omfattande managerkarriär där han utöver att ha varit tränare för en mängd olika klubblag även under en tvåårsperiod ledde det italienska landslaget. Donadonis resultat som manager är inte i närheten av de som hans otroligt framgångsrika spelarkarriär frambringade.

19. Franco Causio 63/6, Lecce,Sambenedettese,Juventus,Reggina,Palermo,Udinese,Inter,Lecce,Triestina

En i raden av italienska spelare som kombinerade teknik, elegans och spelförståelse med att dessutom vara en lagspelare som arbetade hårt under 90 minuter.
Causio representerade en rad klubbar under sin karriär men det var under sina 12 säsonger i Juventus som han formades till att bli en Italiens och Europas bästa yttrar. Sex scudettos och en Uefa-cuptitel finns som bevis i prisskåpet.

I landslaget så kom Causio fram efter att Italien förlorat VM-finalen mot Brasilien 1970. Han fanns med i diskussionerna runt omkring och efter en del speltidslösa landskamper så kom ytterns debut 1972. Under denna period hade Italien en kraftig generationsväxling. Med anledning av detta så blev VM 1974 i Västtyskland ett misslyckande. Det var först till VM 1978 som Italien åter hade ett slagkraftigt lag. I det lag som tog sig till semifinal och till slut slutade på fjärde plats var Causio en viktig del. Han gjorde dessutom målet i bronsmatchen som man förlorade.

I VM 1982 var då 33-årige Causio med som truppspelare. Han fick komma in i den 89:e minuten i VM-finalen då Italien ledde med 3-1 mot Västtyskland.

20. Gianni Rivera 60/14, Alessandria och Milan

Det finns en kategori av absoluta toppspelare som av olika orsaker anses “bortglömda” i historien. Anledningarna kan vara många, som t.ex att man är en introvert personlighet, landslaget har haft en mindre lyckad period eller att det helt enkelt funnits en mängd karismatiska och lysande världsstjärnor vid samma tidpunkt. I den briljanta playmakern Gianni Riveras fall kan det ha varit det faktum att hans storhetsperiod sammanföll med spelare som Pelé,Franz Beckenbauer,Johan Cruyff och Bobby Moore.

Bolltrollaren gjorde serie A debut mot Inter för sin klubb Alessandria vid endast 15 års ålder. Han blev snart så uppmärksammad att Milan värvade honom och han hade precis hunnit fylla 17 år när han gjorde debut på San Siro.

Han var tänkt att ersätta storstjärnan Juan Schiaffino som spelfördelare. I början var Milan-ledningen orolig för hans klena fysik men han skulle snart visa att han var mogen och det med råge. Som 20-åring var han den avgörande faktorn att Milan vann Europacuptiteln efter två assists i finalen mot Benfica.

Med ytterligare en europacuptitel, två cupvinnarcuper och fyra scudettos så kan Riveras långa karriär inte anses vara annat än en succé. Hans elegans,ledarskap och sportsmanship på planen var omvittnat och han omsatte sina ledarförmågor i handling på ett historiskt sätt då han var en av de som skapade Italian Footballers association. Hans extroverta egenskaper var dock inte uppskattat hos alla och många var de fotbollsdignitärer och journalister som han kom i konflikt med. Rivera backade aldrig för att säga vad han tyckte och fanns det något att ifrågasätta så var Rivera alltid först även på den bollen.

I landslaget blev det EM-guld 1968 efter finalvinst mot Jugoslavien. VM 197o slutade med final även om Rivera själv inte var helt nöjd med mästerskapet då förbundskaptenen inte kunde hitta en plats både åt honom och Interstjärnan Mazzola. Detta slutade med att den italienska förbundskaptenen använde en stafettaktik där Mazzola startade matcherna för att bereda plats åt Rivera när motståndarna tröttnat. Det var inte något som Rivera uppskattade.

Efter karriären har Rivera föga överraskande satsat på en karriär inom politiken. Inom detta gebit var inte heller något annat än full satsning ett alternativ. Han har haft en roll i regeringen under Roman Prodi och har dessutom figurerat i EU-parlamentet.  

20. Sandro Mazzola 70/22, Inter

Som en “one-clubman” gjorde sig Sandro Mazzola under 60 och 70-talen sig känd som en offensiv urkraft i såväl Inter som det italienska landslaget.

Utöver en förmåga att spela på mer eller mindre alla de offensiva platserna i ett lag så visade Mazzola prov på karaktär,mental styrka,vilja och ledarskap.
Mazzola var son till Valentino Mazzola, en av de omkomna i den tragiska “Supergaolyckan” 1949 när hela Torinos lag förintades efter att deras plan träffat en bergvägg. Arvet han skulle föra vidare var inte det sämsta. I ett Inter som, med Helenio Herrera vid styret, blev Europas bästa lag under ett par år i mitten på 60-talet så briljerade Mazzola med ett snabbt,tekniskt och kreativt spel. Inte sällan kryddade han sina färdigheter med att själv gå på genombrott eller skjuta.

1971 var han otroligt nära att vinna Ballon D´Or men slutade tvåa efter Johan Cruyff.

I landslaget nådde Mazzola stora framgångar. EM 1968 slutade med guld för Italien och Mazzola togs ut i all star team. I VM 1970 uppstod problem då förbundskaptenen Valcareggi ansåg att Mazzola och hans motsvarighet som regista i Milan, Gianni Rivera, inte kunde spela samtidigt. Det blev Mazzola som i gruppspelet drog nytta av detta då Valcareggi föredrog Mazzolas något mer lagorienterade och uppoffrande spelstil. I slutspelet ändrade dock Valcareggi taktik och införde det som kallades en “Stafetta”-taktik. Mazzola skulle helt sonika spela i första halvlek och med sitt konstanta löpande och uppoffrande spelstil trötta ut motståndarna så att Rivera skulle komma in i halvlek och skörda frukterna. Detta räckte som bekant till en silvermedalj.

Under ett antal år efter karriären så ägnade sig Mazzola åt styrelsearbete i Inter. Han var även under en period sportchef. Han har också varit en omtyckt expertkommentator på RAI, den italienska TV:n.

Anfallare:

8. Roberto Baggio 56/27, Vicenza,Fiorentina,Juventus,Milan,Bologna,Inter och Brescia

En av de bästa ishockeyspelarna genom alla tider är Sovjetunionens Sergej Makarov, En sagolik målskytt som hade små och snabba riktningsförändringar som sin specialitet. När jag såg Roberto Baggio göra mål på Tjeckoslovakien i VM 1990 var Sergej Makarov den första jag tänkte på. Med hög fart och total kontroll över bollen kunde Baggio med en serie av små nätta tillslag och ett par höftvrickningar få de tjeckiska försvararna att bli yra i mössan innan han gjorde mål.

Roberto Baggio kombinerade målskyttens egenskaper med playmakerns. Om han inte dribblade av motspelare eller skruvade in frisparkar så spelade han fram andra. Området mellan motståndarnas backlinje och mittfält var Baggios område. Det var därifrån han drev upp djupa sår i motståndarnas backlinje antingen med giftiga avslut eller mästerliga framspelningar.

På klubbnivå tillhörde Baggio de flesta storklubbar. Med sejourer i såväl Fiorentina,Milan,Juventus och Inter så skulle Baggio sätta sin prägel på den italienska fotbollen i Serie A under närmare två decennier. Nu ska sägas att det var inte bara guld och gröna skogar utan den tekniske spelfördelaren fick ta sig igenom mer än en motgång. Faktum är att det vid klubbyte oftast var så att det sammanföll med ett tränarbyte eller att det kommit fram någon ny stjärna som tränaren ville bygga laget kring. Detta gjorde att två av de klubbar där Baggio lyckades bäst var i Bologna och i Brescia.

I landslaget så spelade Baggio 56 matcher under en sextonårsperiod. Det ger ett snitt på tre-fyra matcher per säsong vilket talar sitt tydliga språk gällande att det inte var helt enkelt att hitta en tydlig roll för Baggio. Vid ett flertal tillfällen så hölls Baggio utanför mästerskapstrupper pga att den som var förbundskapten för tillfället inte tyckte att han skulle passa in.

Baggios bästa period i landslaget och i klubblaget torde ha varit mellan 1993-1995. Han blev 1993 belönad med Ballon D`Or och utsågs till Fifa World player of the year.

Redan under karriären så konverterade den djupt troende katoliken Baggio till buddhismen. Baggio är även känd för att vara en mycket engagerad filantrop som ofta ställer upp med sitt namn och sin tid för välgörande ändamål.


9. Paolo Rossi 48/20, Como,Vicenza,Perugia,Juventus,Milan och Verona

Även om Paolo Rossi var en spelare som på många sätt var begränsad i sin kompetens så är han för alltid en man för den italienska fotbollshistorien. Efter sin skytteligavinst i VM 1982 så är han en given man i den italienska Old School-truppen.

Karriären började dock i moll för Rossi. Med ideliga knäskador,tre operationer och få mål såg det inte ut som att Rossi skulle lyckas som proffs. Det var i Vicenza allt vände när han flyttades från kanten i mitten. Då började han vräka in mål och han fick plats i landslagstruppen till VM i Argentina där han gjorde tre mål.

Skadorna skulle dock komma tillbaka och han lånades ut till Perugia och det var under tiden i den klubben som bettingskandalen Totonero uppdagades, och för sin del i den fick Rossi två års avstängning. Trots avstängningen köptes han av Juventus och lagom till mästerskapet i Spanien 1982 var Rossi tillbaka i landslaget.

Själva mästerskapet började lika segt för Rossi som hela det italienska landslaget och han gick mållös i gruppspelet. Första gruppspelsmatchen i andra rundan slutade med seger mot Argentina, dock utan Rossi-mål. Det var i nästa match mot Brasilien som den tunne anfallaren gjorde ett av historiens mest berömda hattrick. Italien vann med 3-2 och Brasilien var ute. Det blev ytterligare tre mål i turneringen som kröntes med skytteligavinst och guld. En plats i All-star team för andra turneringen i rad finns också på kontot.

Som tidigare nämnts så var Rossi till stora delar en ganska begränsad spelare och hans roll var målgörarens och då som en distinkt straffområdesspelare. Under åren i Juventus kom dessa förmågor extra till sin rätt då han blev servad av två av världens vid tidpunkten absolut bästa spelare i Polens Zbigniew Boniek och fransmannen Michel Platini.

Rossi spelade sin sista landskamp 1986 och efter att han avslutat sin karriär 1987 satsade han på en karriär inom fastighetsbranschen.


11. Luigi Riva 42/35, Legnano och Cagliari

Med fantastiska 35 mål på 42 matcher så är Luigi “Gigi” Riva fortfarande den italienska landslagsman som gjort flest mål för “Gli Azurri”

Med en enastående fysik, en lysande nickförmåga och en vass vänsterfot så hade Riva alla förutsättningar att bli en målskytt av rang. I början av Rivas karriär placerades han allt som oftast på vänsterkanten men efter som han ideligen drog sig inåt i planen och dessutom gjorde mål så blev till sist centern hans naturliga plats.

Om man kan ha den största respekt för spelare som spenderat hela sin karriär i Juventus,Milan eller Inter så växer respekten ännu mer för en internationell superstar som spelade hela sin karriär i Cagliari.

När Riva anlände till Cagliari så var man ett serie B-lag. Redan första säsongen kunde Riva emellertid hjälpa Cagliari upp i Serie A. Med Riva i laget så blev Cagliari snart ett attraktivt lag att spela för och landslagsstjärnor som målvakten Albertosi, yttern Domengnini och anfallaren Boninsegna var exempel på spelare som gjorde Riva sällskap på Sardinien.

1969-70 kom så höjdpunkten då klubben under ledning på planen av Riva tog sin första och enda scudetto.

I landslaget blev det för Riva precis som för de andra i denna generation ett EM-guld 68 och ett VM-silver 70 som största framgångar. Även Riva gjorde sina sista landskamper i det misslyckade VM-slutspelet i Västtyskland 1974.


18. Roberto Bettega 42/19, Juventus,Varese och Toronto Blizzard

Om flertalet av de italienska storstjärnorna under den här perioden byggde sitt spel på teknisk elegans,dribblingsförmåga och spelförståelse så var Roberto Bettega en lite udda fågel. Han hade för all del en fotbollshjärna som var av exceptionell karaktär. Men då han inte hade den där flytande tekniken som många av sina medspelare så fick han lita till en mer funktionell teknik bestående av en enastående fysik, snabbhet, bra huvudspel och en osviklig tajming.

I klubblaget Juventus så var Bettega en legend mycket tack vare sin karaktär med vilken han visade mod,vilja och hjärta i allt han företog sig. Han var oerhört sällan skadad även om han i början av sin karriär missade stora delar av 1972 pga en elak lunginflammation.

Landslagskarriären blev kanske inte så lång och framgångsrik som många hade förväntat sig. 42 landskamper och 19 mål fördelat på åtta år hade kunnat bli mer. Den mörkaste stunden i Bettagas karriär var när det stod klart att han pga skada tvingades lämna återbud till VM 1982. I VM 1978 var han dock given i startelvan och bland annat så avgjorde han matchen mot blivande världsmästarna Argentina med sin nick som gav slutresultatet 1-0.

Efter att ha pensionerat sig från Juventus så spelade Bettega två säsonger för Toronto Blizzard i NASL med två andraplaceringar som resultat.

Hjärtat förblev hos Juventus även efter karriären då han bland annat fungerat som Vice President under en period.

Kommentar

Jag tyckte först att den italienska truppen kändes ganska enkel att ta ut. När jag i efterhand tittar på vilka spelare som jag utelämnat finns det dock ett par tveksamheter som jag redovisar här nedan.

Tittar man på målvaktssidan så är det bara att tillstå att Walter Zenga är en “loose cannon” som kanske inte är idealisk att ha med i en trupp. Speciellt som han i detta fall hade varit tredjemålvakt. Den något mer stabile Gianluca Pagliuca kanske hade varit att föredra.

Såhär i efterhand kan jag nog tillstå att Inters granithårde Giuseppe Bergomi borde fått den sista backplatsen istället för Ciro Ferrara. Hursomhelst hade ingen av dem varit aktuell för startelvan

På mittfältet trängs dynamiska och briljanta innermittfältare med tekniska virtuoser till yttrar. Möjligtvis kunde en gammal Milan-favorit, Demetrio Albertini, konkurrerat ut Romeo Benetti.

Framåt så ser jag Alessandro Altobelli som ett alternativ. Det hade i så fall varit på Paolo Rossis bekostnad och han ska bara med i truppen efter sitt 82-VM

Någon som kvalitetsmässigt nog borde ha fått en plats men som faller på att han är för “lite” Old-Schoolspelare är den fantastiska Gianfranco Zola. Men hans tid kommer!

Startelvan

Hur skulle man då formerat laget? Ja, det hade naturligtvis berott på motstånd och andra parametrar samt vilket spelsystem man hade tänkt sig. Jag hade formerat laget så här:

4-4-2
Dino Zoff

Cabrini-Scirea-Maldini-Facchetti

Conti-Tardelli-Rivera-Antognoni

Riva-Baggio


Kommentar:

I princip bara angenäma problem även om jag tvingas spela med ett par spelare “out of position” för att få med alla.

I mål är Dino Zoff given. Säkerheten personifierad.

I backlinjen har jag med tre spelare som har har haft vänsterbacken som sin främsta plats. Maldini har hursomhelst spelat en hel del mittback och är med i denna truppen som sådan och han är dessutom given. Den svåra frågan var liberopositionen. Två av, i mitt tycke, världshistoriens bästa på positionen konkurrerar. Jag går på min magkänsla och min favorit av de bägge var Gatetano Scirea, därför spelar han och Baresi sitter på bänken.

Återstår då ytterbackarna där Facchetti är given i min värld. Då jag gärna vill ha Cabrini med och dessutom inte gärna släpper in Gentile på planen om jag inte måste så omskolar jag honom mitt framför näsan på Burgnich.

På mittfältet så blir Conte given till höger där han kan bryta in och skjuta eller vägga. I mitten vill jag ha en mer defensiv dynamo och där går Tardelli hårfint före Benetti. Rivera är given som regista och eftersom han då tar min gamle idol Antognonis plats så omskolar vi honom till en vänsterytter med fritt att vandra inåt. På så sätt skapas plats för Facchetti som kommer att komma som ett ånglok längs med kanten.

Framåt så är saken ganska given. 1982-VM i all ära men de två bästa anfallarna i den här truppen är Baggio och Riva och då ska de också spela. Juventusduon Rossi och Bettega täcker upp.

1 kommentarer

Jon Lidberg2018-06-22 12:51:00