Old Schooltruppen: Tyskland
Sverige är vidare till kvartsfinal. I detta VM staplar sig skrällarna på varandra och flera av de stora är redan hemma. Idag listar vi en tysk Old School-trupp som garanterat INTE missat en åttondelsfinal i ett Old School-VM.
Fördelen med att vara pappersförbundskapten även om det är moderna eller Old Schoolspelare är ju att man slipper ta ansvaret och att man helt frankt kan rata vem man vill. I teorin kan naturligtvis Janne Andersson,Gareth Southgate,Joachim Lööw med fler göra det också. Men att låta personliga åsikter grumla ens omdöme när man ska plocka med
de bästa spelarna är kanske inte att rekommendera. När jag har plockat ut mina 23 namn till ett Old School-VM så kommer vissa märka att här saknas namn. Namn som rent kvalitetsmässigt nog borde platsa men som jag helt enkelt inte gillar. Synnerligen ett namn saknas och det är för att den här spelaren är arrogans personifierad och i sin renaste form. Ni lär märka vem det är. Ytterligare ett par anfallare kommer säkert vissa tycka saknas, men jag gillade inte dem heller.
Här är min trupp:
Målvakter:
1. Sepp Maier 95 landskamper/0 mål, Bayern München
Den absolut mest meriterade tyske målvakten som utöver sina 95 landskamper även har VM-silver 1966,VM-brons 1970,VM guld på hemmaplan 1974,EM-guld 1972 och EM-silver 1966 på meritlistan.
Som klubbmålvakt har han över 500 matcher för Bayern München på CV:t och dessutom var han målvakt när Bayern vann motsvarigheten till dagens Champions League tre år i rad 1974-1976.
Hans smeknamn var “Die Katze”(katten) och syftade till hans smidighet, rörelsemönster och snabba rekationsförmåga. Trots alla titlar och vinster så är han kanske för många mest ihågkommen för EM-finalen 1976 när tjeckiske Antonin Panenka “drog ner brallorna” på honom med sin fräcka straff i EM-finalen.
Efter karriären övergick han till att vara målvaktstränare och under många år personlig mentor till Oliver Kahn. Han var först målvaktstränare i landslaget men fick sparken av Jürgen Klinsmann efter att ha uttalat stöd till Kahn som förstemålvakt före Jens Lehmann. Efter det så övergick Maier till att vara målvaktstränare endast i Bayern München.
12. Hans Tillkowski 39/0, Westfalia Herne,Borussia Dortmund och Eintracht Frankfurt
Att vara mest känd för att ha släppt in VM-historiens kanske mest berömda mål är kanske inget som känns så där fantastiskt kul. Men som Hans Tilkowski poängterat i ett otal intervjuer efter VM-finalen 1966 så är han mycket mer än mannen som släppte in “The Mystery Goal” på Wembley.
Tilkowski startade sin karriär i Westfalen och han gjorde faktiskt sin första landskamp redan innan VM i Sverige 1958 men han fick dock ingen plats i VM-truppen utan fick vänta till VM i Chile 1962. Där var han favorit till att ta förstaplatsen som keeper men fick stå tillbaka för en ung 20-åring vid namn Wolfgang Fahrian. I VM 1966 var det dock Tilkowskis tur och han var en stabil sista utpost ända fram till finalen då han fick släppa in fyra bollar. Huruvida den tredje bollen var inne kommer mest troligt aldrig att kunna klarläggas och hursomhelst så var det detta mål som fick vågskålen att väga över i engelsk favör.
Året efter VM-finalen avslutade Tilkowski sin landslagskarriär. Han fortsatte själv att spela fram till 1970 innan han gick över till en karriär som manager.
23. Bodo Illgner 54/0, Köln och Real Madrid
Det senaste decennierna har sett världsmålvakten Manuel Neuer samt de bägge extroverta rivalerna Oliver Kahn och Jens Lehmann i det tyska landslaget. Inklämd mellan dessa herrar samt Sepp Maier och Harald Schumacher har Bodo Illgner nästan glömts bort. Detta trots att han håller en hel del rekord inom VM-fotbollen.
På klubbnivå så kom Illgner fram i Kölns framgångsrika 80-talslag där han tog över förstavantarna efter landslagsmålvakten Harald Schumacher. Även i landslaget fick han chansen först efter att Schumacher lagt handskarna på hyllan efter VM 1986. Illgner skulle i alla fall på landslagsnivå vara snäppet vassare än Schumacher då denne var med och förlorade två raka VM-finaler. Ilgner behövde bara ett försök för att slå det.
När VM i Italien 1990 startade var Illgner bara 23 år. Några veckor senare var han fortfarande bara 23 år men innehavare av två VM-rekord. Han var den yngsta målvakten i historien i ett världsmästarlag. Han var dessutom den dittills ende som hållit nollan i en VM-final.
Illgner avsutade sin landslagskarriär som 27-åring efter Tysklands överraskande kvartsfinalförlust mot Bulgarien i VM 1994. Per automatik gav han förmodligen bort en given förstamålvaktsplats i EM 1996 till Andreas Köpke. Tyskland vann ju ett guld då efter seger mot Tjeckien i finalen.
Två år efter landslagspensionen värvades Illgner till Real Madrid där han stannade i fem år och bl.a vann Champions League 1998.
Efter karriären har Illgner arbetat mycket som fotbollskommentator inom olika sorters media.
Försvarare:
2. Berti Vogts 96/1 , Borussia Mönchengladbach
Det vedertagna smeknamnet “Der Terrier” ger en ganska klar bild av vilken typ av spelare Berti Vogts var. Med en energisk spelstil som byggde på vilja och lojalitet snarare än teknisk briljans så blev Vogts en publikfavorit både hos Borussia Mönchengladbach och de tyska landslagssupportrarna.
Trots sin extremt uttalade defensiva spelstil så gjorde den tyske högerbacken förvånansvärt många mål under sina år i klubblaget Borussia Mönchengladbach. Under klubbens storhetstid på 70-talet blev det också 5 Bundesligatitlar och 2 UEFA-cuptitlar.
I tyska landslaget gjorde Vogts debut som 20-åring 1967. Han var en del av det tyska landslag som tog brons i VM 1970. Han blev efterhand en allt viktigare del i landslaget och i de lag som tog guld i EM 1972 och VM 1974 så hade “terriern” en huvudroll. En av hans individuellt mest ihågkomna prestationer var när han raderade ut Johan Cruyff ur finalen 1974.
Hans sista framträdande i landslaget blev mindre lyckat. Han gjorde självmål i den andra gruppspelsrundan mot Österrike. Det skulle bli ett mål som såg till att tyskarna inte fick spela om medaljerna för första gången sedan 1962.
Vogts har varit manager för ett flertal landslag, t.ex: Skottland,Tyskland,Nigeria och Kuwait. Hans största merit är såklart EM-guldet 1996.
3. Paul Breitner 48/10, Bayern München,Real Madrid och Eintracht Braunschweig
I ett strömlinjeformat Tyskland där man följde den uppgjorda modellen och där man visade att man var en man som spelade för laget så fanns det en spelare som gick sin egen väg, Paul Breitner.
Som uttalad maoist och med uttalade sympatier för Che Guevara så var Paul Breitner en spelare som inte bara sade ja och amen till allt. I intervjuer så har han berättat att han i kölvattnet av de stora studentprotesterna 1968 började ifrågasätta saker som fotbollsspelare också. Där de andra gjorde som tränaren eller managern sade så valde Breitner att fråga: “Varför då?” eller att helt sonika säga “nej”
Som spelare i den fantastiska 70-talsgenerationen i både det tyska landslaget och Bayern München skulle den afrokrulliga Breitner nå otroliga framgångar. Som en frejdig offensiv mittfältare eller till och med anfallare i vissa fall så skapade Breitner en offensiv grundtanke som han kunde utveckla när han senare kom att omskolas till ytterback. Det var som ytterback han blev både Europa och världsmästare med Tyskland. Han blev senare i karriären “tillbakaskolad” som mittfältare och det var i den rollen som han blev VM-silvermedaljör 1982. Han är för övrigt en i en mycket exklusiv skara som gjort mål i två VM-finaler. I Breitners fall 1-1 straffen i finalen 1974 samt den betydelselösa 1-3 reduceringen mot Italien 1982.
På klubbnivå gjorde Breitner lite avkall på sina tydliga vänsterideal när han 1974 skrev på för Real Madrid som var intimt förknippade med diktatorn Franco. Han stannade i Madrid i två år innan han vände hem till Tyskland där han efter en säsong i Eintracht Braunschweig bildade ett fruktat partnerskap i Bayern München med Karl Heinz Rummenigge.
Efter hans karriär kan det som blivit mest känt, eller ökänt, vara när Breitner 1998 utsågs till förbundskapten men avsattes 17 timmar senare.
4. Karl Heinz Förster 81/2 , Stuttgart och Marseille
En stenhård markeringsspelare som ändå var en gentleman såväl på som utanför planen. Även om han hade som uppgift att närmarkera och “skava” på motståndarnas bästa spelare så gjorde han det ändå alltid på ett betydligt mer civiliserat och trevligt sätt än exempelvis italienarnas Claudio Gentile.
På klubbnivå så blev det bara spel i den klubb som han kom fram i som 19-åring, nämligen Stuttgart. Han var med och tog upp klubben till Bundesliga och var även av de absoluta nyckelspelarna då man vann titeln 1984. En av Försters lagkamrater då var svenske Dan Corneliusson. En annan lagkamrat var hans egen bror Bernd Förster, som även han spelade i det tyska landslaget.
Sin första landskamp gjorde Förster, redan som 19-åring, 1978. Han skulle bli en av de riktiga stöttepelarna under lång tid och EM-guld 1980 är, tillsammans med två raka VM-finaler 1982 och 1986, backens största meriter. I VM 1982 spelade han tillsammans med sin bror Bernd.
Han avslutade sin klubbkarriär i Frankrike och Olympique Marseille. Där blev det en dubbel när man vann både ligan och cupen 1989.
Den oömme och tuffe försvararen avslutade sin karriär 1990 och övergick då till att bli agent.
5. Franz Beckenbauer 103/14, Bayern München,New York Cosmos och Hamburg
“Der Kaiser” Franz Beckenbauer har varit en maktfaktor i tysk och europeisk fotboll i över 50 år. Han är en av blott två som vunnit VM i fotboll både som spelare och förbundskapten. Han har även arbetat som manager och president i Bayern München och anses dessutom vara den viktigaste pusselbiten i Tysklands lyckade VM-kampanj för att få arrangera mästerskapet 2006.
Som spelare så är han naturligtvis känd för sina år i Bayern München. Det var dock nära att han faktiskt hamnade i stadsrivalen 1860 München som var hans favoritlag som barn. Efter en konflikt i samband med en ungdomsturnering blev det istället Bayern.
Under ungdomsåren var Beckenbauer en offensiv spelare antingen som mittfältare eller till och med i anfallet. Han hade tidigt en naturlig talang med bollkontroll, driv i steget med och utan boll samt spelförståelse som utmärkande drag. Detta var egenskaper som han under ungdomsåren i Bayern förädlade innan han debuterade som 19-åring 1964.
Vid VM 1966 var Beckenbauer endast 20 år gammal men skulle visa sig vara en av Tysklands absoluta nyckelspelare. Han blev som debuterande 20-årig mittfältare trea i skytteligan och en av de starkaste anledningarna till att Tyskland knep silver.
Efter ett brons i VM 1970, där han spelade stora delarna av semifinalen i mitella efter att axeln hade gått ur led, så blev det äntligen guld 1974. Beckenbauer hade då flyttats bak i banan och spelade som libero bakom den övriga backlinjen. Med Beckenbauers överblick och driv med boll så startades de flesta anfall genom att Beckenbauer drev upp bollen i mittfältsposition och fördelade vidare därifrån.
Parallellt med VM-framgångarna så lekte tyskarna, med Beckenbauer som härförare, hem EM 1972. Man kom dessutom tvåa i EM 1976.
Beckenbauers landslagskarriär slutade 1977 i samband med att tysken tog steget över till USA och New York Cosmos.
Efter karriären har Beckenbauer på många olika sätt och i många olika funktioner fortsatt inom fotbollen. 1990 blev han den andre i historien, efter Brasiliens Mario Zagallo, att vinna VM både som spelare och förbundskapten.
Han har fungerat som ambassadör för fotbollen för olika sätt även om han hamnade i blåsväder när han vägrade att delta i en utredning angående eventuell korruption i samband med Ryssland och Qatars VM-värdskap 2018 och 2022. Eftersom Beckenbauer vägrade delta i detta så har även frågor höjts kring Tysklands-VM 2006 som ju Beckenbauer var en av de drivande krafterna bakom.
12. Karl Heinz Schnellinger 47/1, Köln,Mantova,Roma,Milan,Tennis Borussia Berlin
Det enda mål som Karl Heinz Schnellinger gjorde i landslaget var otroligt viktigt när det gjordes, men skulle att komma att betyda absolut ingenting i slutändan. Hans kvitteringsmål i VM-semifinalens slutskede 1970 såg till att västtyskarna tvingade fram en förlängning. Denna skulle man dock till sist förlora i något som skulle att komma att beskrivas som århundradets match.
Schnellinger var en snabb,mångsidig och hårdtacklande försvarare. Hans kontinuitet och jämnhet gav honom smeknamnet “Volkswagen”
Efter att ha kommit fram i FC Köln flyttade Schnellinger till Italien 1963 som 23-åring. Han skulle komma att stanna i Italien i 12 år och då som representant för Mantova,AS Roma och AC Milan. I Milan stannade han i nio säsonger och vann bl.a serie A 1968 och Europacupen påföljande år.
I landslaget kom debuten redan 1958 och Schnellinger deltog i hela fyra VM. Hans debut kom redan 1958 i Sverige och hans sista VM gjorde han 1970 i Mexico.
Han avslutade sin karriär med en säsong i Tennis Borussia Berlin där han avslutade karriären 1975.
14. Uli Stielike 42/3, Borussia Mönchengladbach,Real Madrid,Neuchatel Xamax
En karriär som innehåller finalspel i VM,EM,Europacupen,Cupvinnarcupen och UEFA-cupen måste väl vara en legend och en av världens absolut bästa spelare. Inte i fallet Uli Stielike.
En något annorlunda fotbollstyp med ett professorsutseende, som hade spelförståelse,teknik och ett bra positionsspel som adelsmärke.
Efter att ha spelat i Borussia Mönchengladbachs framgångsrika 70-talslag så tog Stielike 1977 steget över till Real Madrid. Det var ett fotbollsmässigt och personligt lyckodrag. Mellan åren 1977-1981 utsågs Stielike vid inte mindre än fyra tillfällen till bästa utländska spelare i den spanska ligan.
Flytten till Madrid gjorde att Stielike missade VM 1978 eftersom det tyska förbundet under en period förbjöd utlandsproffs att spela VM. 1982 var han dock med och spelade libero i det lag som tog VM-silver. I semifinalen mot Frankrike missade Stielike en straff i straffsparksläggningen.
Stielikes karriär avslutades i Schweiz och Neuchatel Xamax och det var också som Schweizisk förbundskapten som Stielike fick sitt första tränarjobb.
15. Klaus Augenthaler 27/0 Bayern München
En drömspelare ur den traditionella tyska skolan. En stenhårt arbetande spelare med hög moral och förmåga att inordna sig i ett systemtänk. Inte den mest talangfulla av spelare men med en oerhörd träningsvilja och en vilja av stål blev Augenthaler en försvarare av finaste märke. Han blandade lagom dos elakhet med en god spelförståelse och såväl ett distinkt passningsspel som närkampsdito.
På klubbnivå så var han Bayern München “through and through”. Det blev hela 16 säsonger för de tyska giganterna där han vann hela sju bundesligatitlar och dessutom blev det två finaler i Europacupen. Bägge slutade dock med förlust.
I landslaget blev det endast 27 landskamper. På dessa få matcher kammade han dock hem två VM-medaljer. Det blev silver i VM 1986 och 1990 så startade Augenthaler finalen mot Argentina som libero och då blev det guldmedalj.
Efter karriären så var Augenthaler länge assisterande till flera olika managers i Bayern München. Senare provade han att stå på egna ben och var då manager i bl.a Nürnberg, Bayer Leverkusen och Wolfsburg.
15. Andreas Brehme 86/8, Barmbek-Uhlenhorst,Saarbrücken,Kaiserslautern,Bayern München,Inter och Real Zaragoza
Om ett mått på kyla är att slå en straff i den 89:e minuten av en VM-final med fel fot så är Andreas Brehme urtypen för iskyla. Det var i VM-finalen 1990 som vänsterbacken Andreas Brehme valde att slå straffen med höger fot och göra mål trots att han till exempel i VM 1986 slog en straff med vänsterfot. Nu var nog sanningen i och för sig att Brehme var så nära dubbelfotad som man kan komma och han var dessutom en försvarare som gärna löpte med upp för att avsluta oavsett vilken fot det gällde.
Den oförutsägbare och löpstarke Brehme hade en extremt framgångsrik klubbkarriär som tog vägen via Kaiserslautern och Bayern München till italienska Inter. I Milanoklubben så bildade han en fruktad och framgångsrik tysk trio tillsammans med Lothar Matthäus och Jürgen Klinsmann. Säsongen 1988-89 slutade med ligaguld och Brehme blev dessutom utsedd till säsongens spelare.
Under en tioårsperiod abonnerade Brehme på vänsterbacksplatsen i landslaget och förutom VM-guldet 1990 så har han även VM-silver 1986 och EM-silver 1992 på meritlistan.
Managerkarriären innehåller uppdrag i Kaiserslautern och andradivisionsklubben Unterhaching.
Mittfältare:
6. Rainer Bonhof 53/9, Borussia Mönchengladbach,Valencia,Köln och Hertha Berlin
En mångsidig dynamisk innermittfältare med oerhörda framgångar både på nationell och internationell nivå. Låter som att en mängd olika tyska spelare under den här eran skulle kunna passa in på den här beskrivningen. Men den som kniper tröja nummer sex och en av innermittfältsplatserna i min tyska trupp är den hårdskjutande Rainer Bonhof.
Bonhof var en vital del av det oerhört framgångsrika Borussia Mönchengladbach på 70-talet. Hans tunga skott och arbetskapacitet i kombination med ett oerhört säkert passningsspel gjorde honom både till en förgrundsfigur i klubblaget men också i det tyska landslag som skulle vara så framgångsrikt på 70-talet.
Han flyttade 1978 till spanska Valencia där han spenderade två säsonger innan han återvände till Tyskland.
I en tid med makalösa tyska landslagsframgångar så var Bonhof som störst. Med två EM-guld, ett EM-silver samt VM-guld 1974 så är han en av de mest framgångsrika spelarna genom tiderna.
Han verkade som assisterande förbundskapten under Berti Vogts och valde att flytta med denne till Skottland för att ta över deras U21-landslag. Efter att han 2005 var tvungen att kliva av så har han bland annat innehaft posten som vicepresident i Borussia Mönchengladbach.
7. Pierre Littbarski 73/18, Köln,RC Paris,Ichihara,Brummell Sendai
En annan av de där spelarna som var med och formade min barndom. Efter att den lille hjulbente yttern snurrade upp backar i parti och minut och dessutom bombade in ett och annat mål i VM 1982 så var det Littbarski man försökte efterlikna på idrottsplatsen hemmavid.
I ett Tyskland som hade fysik i överflöd i form av spelare som Horst Hrubesch,Manfred Kaltz och Hans Peter Briegel så var Littbarski minst sagt en spelare som stack ut. Hans låga tyngdpunkt och fria sinne gjorde att han hittade lösningar på planen som hans lagkamrater inte kunde. Han utmanade mycket och gärna och hade dessutom en fin känsla i högerfoten.
Som 18-åring kom den lille yttern till FC Köln där tränaren Hennes Weisweiler uppmanade och uppmuntrade honom att inte bara storma ner längs kanten och slå inlägg utan även att utmana inåt och vandra fritt bakom anfallarna när laget hade bollen.
I landslaget så gjorde han en kometkarriär. Han hade inte ens hunnit spela färdigt U21-EM 1982 innan han blev uttagen i den tyska truppen till stora EM. Där briljerade han med moget och kreativt spel och i den legendariska och episka semifinalen mot Frankrike var han en av de absolut bästa spelarna på planen.
Hans landslagskarriär gick därefter lite upp och ner. Bland annat så var han ute ur startelvan när västtyskarna tog ett nytt silver 1986. Han fick dock avsluta landslagskarriären på topp när han startade VM-finalen 1990 som Västtyskland vann med 1-0 mot Argentina.
Efter karriären har Littbarski haft flertalet manageruppdrag och då oftast i Japan eller Australien.
8. Wolfgang Overath, 81/17, Köln
Idag är konceptet med “A one Club man” nästan i princip utdött. Wolfgang Overath var däremot på sin tid just en sådan. Frågar man de äldre generationerna supportrar till klubben FC Köln vem som är deras hjälte är det ganska troligt att du får Wolfgang Overath som svar.
Overath var en offensiv playmaker som hade en fantastisk passningsförmåga, oöverträffad teknik och en mjukt smekande och känslig vänsterfot. Med sitt fantastiska skott så var han oförutsägbar och svår att läsa. Täckte försvararen skott så släppte han vidare på en anfallare i bättre läge. Var försvararna däremot för passiva gick han på avslut själv. Han gjorde många mål framförallt i Köln. Men också respektabla 17 mål på 81 landskamper.
I landslaget gick han under en period en kamp mot den flärdfulle Günter Netzer om rollen som playmaker. Med undantag för EM 1972, när Overath blev skadad, så var det han som oftast vann den duellen.
I landslagssammanhang så har Overath både VM-guld,VM-silver och VM-brons i prisskåpet.
Mellan 2004 och 2011 var Overath president i Köln.
10. Günter Netzer 37/6, Borussia Mönchengladbach,Real Madrid och Grasshoppers
Ytterligare en spelare som aldrig riktigt passade in i den maskinmässiga tyska fotbollsmallen. En individualist som gick sina egna vägar och som med en man av långt hår dominerade mittens rike lite som han ville, om han nu ville vill säga. Som många andra med de fotbollskarakteristika som Netzer bar så var han väldigt lustdriven och ville Netzer inte så blev det inget bra.
I Borussia Mönchengladbach så kom den hårfagre ynglingen fram som 19-åring och visade snart att han hade potential att bli något stort. Med andra storspelare i laget som Berti Vogts,Jupp Heynckes och Rainer Bonhof så tog laget ett flertal titlar i hård konkurrens med Bayern München.
1973 värvades Netzer tillsammans med landsmannen Breitner till Real Madrid. Barcelona hade tidigare under året värvat Johan Cruyff så då ville Real kontra med en liknande stjärnvärvning.
I landslaget blev EM-vinsten 1972 Netzers stora stund. Han var helt formidabel under hela slutspelet och var planens stora stjärna i finalen mot Sovjet.
Hans landslagskarriär blev dock inte alls vad hans potential lovade. Eftersom att han hade en något rebellisk sida så ansågs han som något av en säkerhetsrisk av tränaren Helmut Schön. Det ansågs även att han och Beckenbauer inte kunde spela tillsammans trots att de inte spelade i samma lagdel. De tog helt enkelt väldigt mycket plats på planen och Schön var rädd att det skulle sluta med att de tog ut varandra. Med anledning av detta fick Netzer bara 20 minuters speltid under VM 1974. Playmakerrollen gick istället till Wolfgang Overath. Det blev Netzers före detta klubbkamrat Bonhof som kompletterade Overath i mitten.
1975 gjorde den tekniske mittfältaren sin sista landskamp. Efter att han något år senare avslutat även sin klubbkarriär blev han klubbdirektör i Hamburg SV. Under åren Netzer var i klubben så vann man tre Bundesligatitlar och Europacupen 1983.
17. Andreas Möller 85/29, Eintracht Frankfurt,Borussia Dortmund,Juventus och Schalke 04
Ett kontroversiellt spelgeni som inte lämnade någon oberörd under sin karriär. En mångsidig playmaker som kunde variera det långa och korta passningsspelet. Dessutom så hade han ett fruktat skott med båda fötterna.
Den ofta kontroversielle Möller hade en förmåga att bedyra sin kärlek och lojalitet för klubbar för att i nästa ögonblick lämna dem. Detta hände både när han lämnade Eintracht Frankfurt för Borussia Dortmund och när han efter att ha återvänt till Frankfurt lämnade för Juventus. Han återvände sedan till Dortmund ytterligare en gång där han gjorde 153 matcher och 47 mål.
Exempel på att Möller inte var någon spelare som gick hem i alla läger kom när han i en match mot Karlsruhe utförde den kanske mest ökända filmningen i den tyska fotbollshistorien. Filmningen, i underläge 0-1, gav en straff som gav 1-1. Senare kunde Dortmund avgöra matchen. Möller blev senare straffad av det tyska förbundet för sin filmning. En annan incident kom i EM-semifinalen 1996 mot England. Efter att ha slagit in den avgörande straffen så lade Möller all kraft på att håna den engelska publiken istället för att fira med lagkamraterna.
Hans kreativa förmågor var dock odiskutabla och hans goda fysik och målsinne gjorde att han kunde spela såväl i anfallet som på ett offensivt mittfält.
Efter karriären har Möller bland annat under en period varit assisterande förbundskapten för Ungern.
18. Thomas Hässler 101/11, Köln,Juventus,Roma,Karlsruhe,Borussia Dortmund,1860 München och Salzburg
Om du är värvningsansvarig i en europeisk storklubb och vill vinna ligatiteln, hur ska du gå tillväga? Ja, ett bra sätt är att undvika att värva Thomas Hässler. Den lille mittfältsgiganten lyckades med att spela för klubbar som bl.a Köln,Juventus,Roma och Borussia Dortmund och aldrig vinna en ligatitel.
Nu var ju Hässlers kvalité som spelare oomtvistad trots avsaknaden av ligatitlar. Med en fantastisk uthållighet, ett lysande passningsspel och spektakulära frisparkar så innebar Hässler en underhållningsgaranti varje gång han ställde sig på banan.
Den lille teknikern spelade till sig en bronsmedalj i OS 1988 och samma år blev det debut i A-landslaget. Tre VM och tre EM blev det med guldmedaljer i VM 1990 och EM 1996 som största meriter. En av de stora pusslen för de tyska förbundskaptenerna under 90-talet var att hitta plats till både Hässler och Andreas Möller. De var inte ovänner, men de hade samma spelstil och konkurrerade om samma utrymme så det kunde i vissa matcher hämma det tyska spelet. Med anledning av detta var det ganska överraskande att Hässler 1998 skrev på för Dortmund där ju Möller redan fanns. I Dortmund var Möller förstavalet och Hässler lämnade klubben efter endast 18 matcher.
Hässler har efter avslutad karriär bland annat varit assistent till Berti Vogts i Nigerias landslag.
20. Bernd Hölzenbein 40/5, Eintracht Frankfurt och Fort Lauderdale Strikers
En liten, teknisk och snabb ytter som aldrig fick de där stora rubrikerna i konkurrens med de stora stjärnorna som 70-talets västtyska lag innehöll. Trots detta så var Hölzenbein en extremt kompetent spelare som var den spelare som tvingade fram straffen som Paul Breitner kvitterade på i finalen mot Holland 1974.
I Eintracht Frankfurt är den lojale och målfarlige lagspelaren för alltid en legend efter att han gjort hela 160 mål på 420 matcher under 15 år i klubben. Eintracht Frankfurt tillhörde inte de stora drakarna i Bundesliga under Hölzenbeins karriär men en vinst i UEFA-cupen 1980 har yttern på CV:t.
På karriärens höst blev det som för så många andra spel i USA. Han blev där lagkamrat med den gamle landslagspolaren Gerd Müller i Fort Lauderdale Strikers.
Efter karriären var han en vital del i uppbyggandet av Eintracht Frankfurt till en klubb som kunde hota de stora i Tyskland.
21. Jürgen Sparwasser 49/14, FC Magdeburg
På rent kvalitetsmässiga grunder är detta naturligtvis en högst tveksam uttagning. Men för en förbundskapten som älskar symbolspelare och när det geopolitiska skeendet får ta plats i fotbollen så är detta ett enkelt beslut.
Vissa fotbollsspelare är mer kända för ett individuellt mål än för hela sin karriär i övrigt. Sparwasser är just en sådan. Skådeplatsen var Hamburg och matchen mellan Västtyskland och Östtyskland. I den 77:e minuten snappade Jürgen Sparwasser upp en långboll och kunde glida förbi inte mindre än tre tyska backar innan han satte upp bollen i nättaket bakom Sepp Maier i det tyska målet. Målet exploaterades politiskt men även om det ryktades om att Sparwasser själv blev rik så har Sparwasser emellertid i intervjuer bedyrat att han vare sig fick bil,hus eller pengar som ryktena gjorde gällande.
Man ska veta att Sparwasser var en skicklig fotbollsspelare och hade en karriär som stod för sig själv utan det där berömda målet. 49 landskamper för Östtyskland blev det.
Yttern hoppade av till väst två år före murens fall. Han har angående målet i mot Västtyskland sagt att om texten på hans gravsten bara skulle vara “Hamburg 1974” så skulle alla veta vem som låg i graven.
Anfallare:
9. Uwe Seeler 72/43, Hamburg
Den kraftfulle ledargestalten och centertanken Uwe Seeler kommer för alltid att ha en framskjuten position i den tyska fotbollshistorien. Trots oerhörda framgångar som landslagsspelare så är hans karriär i “Der Mannschaft” inringat av att Västtyskland tog VM-guld i mästerskapet innan Seeler gjorde debut(1954) och i mästerskapet efter Seeler avslutat landslagskarriären(1974). Däremellan hann Seeler med att delta i fyra VM och ta tre medaljer(brons 1958,silver 1966 och brons 1970)
Trots att han inte var någon jätte så hade Seeler en enorm spänst och var känd för sitt fantastiska huvudspel. I övrigt var han en oerhört jämn spelare med en hög lägstanivå som också var känd som en gentleman och ledare.
I Hamburg gjorde han fenomenala 404 mål på 476 matcher och var utan tvekan en av världens absolut bästa strikers på 60-talet.
Under en period höll Seeler en mängd VM-rekord, bl.a flest slutspelsmatcher, mål i flest VM-slutspel m.m och han är för alltid en riktig VM-legend ur såväl ett tyskt som ett internationellt perspektiv.
På grund av sitt sportmanship och ledarförmåga så har Seeler fått en mängd erkännande efter sin karriär. Bland annat finns ett monument av hans högra fot utanför Volkparksstadion i Hamburg.
11. Karl Heinz Rummenigge 95/45, Bayern München,Inter och Servette
En från början ganska enkelspårig ytter, som hade dribblandet som sin stora spetskompetens, utvecklade under mitten av 70-talet andra förmågor såsom fysiken,skottet och spelförståelsen i en sån omfattning att han skulle komma att bli en av Västtyskland bästa forwards genom tiderna.
Rummenigge skulle bli den naturliga bryggan i Bayern mellan den generation som vann tre Europacuptitlar i rad 1974-76(Rummenigge deltog i den sista) och den generation som i början av 80-talet skulle initiera en ny storhetstid. Rummenigge skulle då komma att skapa ett magnifikt partnership med den förra storstjärnan Paul Breitner som hade återvänt från Real Madrid.
I landslaget huserade Rummenigge i ett helt decennium och han vara bara 5 landskamper ifrån att nå drömgränsen på 100 landskamper. Emellanåt hade han skadeproblem och bland annat i VM 1982 kunde han inte göra sig rättvisa. Trots detta så kom han in och gjorde ett av tyskarnas viktigaste mål i turneringen när han reducerade Frankrikes 3-1 ledning i semifinalen. Det blev dock aldrig något VM-guld för den kraftfulle forwarden utan han fick nöja sig med två silver 1982 och 1986. I EM blev det däremot ett guld 1980.
Efter att ha arbetat som TV-expert i början på 90-talet så har Rummenigge haft framskjutna positioner i Bayern München tillsammans med andra gamla storspelare som Uli Hoeness och Franz Beckenbauer.
13. Gerd Muller 62/68, Nördlingen, Bayern München och Fort Lauderdale Strikers
Kort, osmidig och inte speciellt snabb. Det var ett av många omdöme om den spelare som skulle komma att bli en av de farligaste målskyttarna i världshistorien. Att Gerd Müller inte skulle vara snabb var dock en sanning med modifikation. Eftersom han var en utpräglad straffområdesspelare så syntes aldrig Müllers snabbhet på annat än 2-3 meter. Där var det dock ingen som slog honom på fingrarna.
Med det utomjordiska målsnittet 1,097 i landslaget så visade sig Müller ha en ofattbar känsla för var målet är beläget. Även hans målsnitt i klubblaget höll högsta klass.
Med en känsla för var han skulle befinna sig och att vända där det inte fanns något utrymme så blev han den spjutspets som skulle komma att dominera både i Västtyskland och Bayern München under lång tid.
I landslaget så har Müller enorma framgångar med bl.a VM-guld 1970 0ch VM-brons 1974 på meritlistan. Under många år så var han rekordhållare gällande antal mål i VM med 14 stycken. Där har han nu blivit passerad av Ronaldo(den riktiga) och landsmannen Miroslav Klose.
Med bland annat fyra Bundesligatitlar och tre Europacuptitlar har “Der Bomber” en makalös klubbkarriär bakom sig.
Efter några år i USA och Fort Lauderdale Strikers utvecklade Müller alkoholism som han sedan bekämpade innan han fick möjlighet att arbeta som ungdomscoach i Bayern München.
16. Klaus Fischer 45/32, 1860 München,Köln,Schalke 04 och Bochum
En kraftfull och förhållandevis kort striker som byggde sitt spel på sin placeringsförmåga där han ofta arbetade med att göra avledande löpningar för att kunna komma i läget för att nicka eller sätta dit den på volley.
Ett av mina tydligaste minne av Fischer är när han gör kvitteringsmålet mot Frankrike i VM-semifinalförlängningen mot Frankrike 1982. Frankrike har haft ledningen med 3-1 när Fischer till sist kvitterar ledningen med en inte alltför graciös och smidig cykelspark som tvingar fram den straffsparksläggning som ska komma att skicka Västtyskland till semifinal.
Det kunde dock ha blivit en kort elitkarriär för Fischer. Redan 1971 åkte han fast i en muthärva och blev först avstängd på livstid innan straffet omvandlades till att bara gälla ett år.
Med 268 matcher i tysk fotboll så tillhör han fortfarande en av de bästa målskyttarna genom tiderna.
Kommentar
Efter att ha bevistat Tyskland på många sätt ofattbara uttåg ur VM så var det extremt intressant att knåpa ihop den här truppen.
De bägge trätobröderna Jens Lehmann och Oliver Kahn gjorde inte landskamper inom Old School-åren och inga andra målvakter kan konkurrera. Närmast stod Andreas Köpke.
När det gäller mittförsvaret så kittlade en spelare som Guido Buchwald. Franz Beckenbauers gamle parhäst Hans Georg Schwarzenbeck var alldeles för långsam. Närmast av alla var trots detta den gamle östtyske liberon Matthias Sammer.
På ytterbackssidan så känner jag att jag har tagit ut de fyra bästa under perioden.
På innermittfältet så kan man naturligtvis med rätta hävda att Lothar Matthäus borde vara med. För mig som är en stor fan av Janne Andersson och som faktiskt tror att gruppdynamik är av yttersta vikt så är spelaren som är arrogans och problem personifierat och förkroppsligat inte aktuell.
En mängd tyska forwards kan naturligtvis göra anspråk på plats i den här truppen. Två namn som kanske direkt dyker upp är Rudi Völler och Jürgen Klinsmann men då de inte var några favoriter så är jag nöjd med de fyra jag tagit ut.
Startelvan
Hur skulle man då formerat laget? Ja, det hade naturligtvis berott på motstånd och andra parametrar samt vilket spelsystem man hade tänkt sig. Jag hade formerat laget så här:
4-4-2
Sepp Maier
Berti Vogts-Karl Heinz Förster-Franz Beckenbauer-Paul Breitner
Pierre Littbarski-Rainer Bonhof-Wolfgang Overath-Andreas Möller
Karl Heinz Rummenigge-Gerd Müller
Kommentar:
Sepp Maier är ohotad etta i den uttagna trion och dessutom samtrimmad med försvaret.
Försvaret bygger jag kring VM-laget 1974, där den stenhårde Förster blir den som kompletterar.
På innermittfältet huserar duon från VM 1974, nämligen Wolfgang Overath och Rainer Bonhof. Då yttermittfältsbesättningen är lite svag så omskolar vi Andreas Möller till att spela på vänsterkanten. Han kompletterar den givna Littbarski på högerkanten.
I anfallet så är Gerd Müller given. Bredvid honom så väljer jag Rummenigge knappt före Seeler då jag tror att han är ett bättre komplement.
