Panini-En medelålders mans bekännelse
Jag har ju en gång i tiden skrivit en deklaration kring hur och varför jag brinner för Old School-perspektivet. Här kommer en ny och lite uppdaterad historia kring hur jag kom att bli en Old School-nörd. Det började tidigt.
Jag är beroende! Ja, det är ju kanske inte den roligaste av saker att erkänna för sig själv och i detta fall omvärlden. Men jag skyller allt på Panini och Giancarlo Antognoni.
Vid mycket tidig ålder påbörjades tipsextramarineringen. Jag tror att jag var fem eller sex och min far, som varken var speciellt fotbollsintresserad eller kunnig, tippade stryktips och med lördagsgroggen förberedd så skulle det tittas på Tipsextra. Eftersom jag sedan tidig ålder haft en fotboll som min bästa och ,eftersom vi bodde på landet, oftast enda kompis så satt jag trollbunden och fascinerad. Min far tippade ett sextonraders eller ibland något reducerat system han hade hittat i tipsboken. Han svor över nya tipsmissar medan jag fortsatte att storögt titta på det fantastiska skådespel som visades. Snart utkristalliserade sig ett favoritlag. De hade röda tröjor och spelade fantastisk fotboll och så hade de Kevin Keegan. Han blev min första idol.
En vacker maj-dag 1977 så skulle finalen i FA-cupen gå av stapeln. Jag hade tittat på den året innan men den enda jag kommer ihåg var att det var högtidligt och att de spelade musik på planen innan. Sen kommer jag även ihåg att lagen vandrade in sida vid sida och att det kom ner nån tant i konstig hatt som hälsade på alla spelarna. Att Southampton vann över Manchester United med 1-0 efter mål av den numer framlidne Bobby Stokes förstod jag inte förrän senare.
Men nu var det dags för en ny final. Den här gången med mitt favoritlag Liverpool FC som ett av lagen. Jag såg som sexåring fram emot detta som ett barn på julafton. Jag vet att detta kan låta fullständigt absurt, men jag var ett barn som tidigt var utrustad med en stark perceptionsförmåga. Jag kunde alfabetet när jag var två och lärde mig läsa när jag var fem. Minna minnesbilder av vissa saker från den åldern är också väldigt starka och den här dagen var alltså en av dessa. Jag hade alltså längtat att få se mitt favoritlag Liverpool spela FA-cupfinal mot Manchester United. Det är då, lördagen den 21 maj 1977, som katastrofen träffar mig med full kraft. Mina föräldrar har bestämt sig för att vi ska åka till IKEA! Fullständigt förkrossad placeras jag i baksätet tillsammans med min knappt två år gamla lillasyster. När jag drömde mig bort till att få uppleva musiken,färgerna och spelet från Wembley så skulle vi alltså åka till Ingvar Kamprad-land i Älmhult. Där kan vi tala kontraster. Som för att strö lite extrasalt i såren så stod det faktiskt en TV-apparat på i ingångshallen på IKEA och den visade matchen. Jag kommer så väl ihåg att jag dröjde på stegen för att få se matchen och i nån naiv fantasivärld så tänkte jag ju att mina föräldrar kunde gå in och handla på IKEA så kunde jag ju bli där och titta på matchen. Av det blev det naturligtvis inget och den lilla lilla trösten som jag i efterhand kunde se var att Liverpool oväntat hade förlorat med 2-1.
Första mästerskapet jag har klara minnesbilder ifrån är VM i Argentina 1978. Jag minns att en hel del av matcherna gick på eländiga tider men att jag tjatade mig till att få ställa klockan och gå upp och titta. Som många nog kan känna igen sig i så slutar det allt som oftast med att man i den åldern sover så djupt så att man inte vaknar eller att man ser en kort stund och sedan somnar. Jag hade också tjatat mig till ett Panini-album med stickers som jag tänkte fylla med bilder. Jag kommer såväl ihåg det första paketet och den första spelaren som fångade mitt intresse. Hans namn var Giancarlo Antognoni och han var en hårfager italienare som spelade som ”regista”, dvs en kreativ spelfördelare på mitten. Han hade nummer 9 och jag förstod såklart inte då att detta var helt tokigt. Han skulle självfallet haft nummer 10. Detta nummer hade istället den hårdföre defensive mittfältaren Romeo Benetti, obegripligt!
Jag lyckades såklart aldrig fylla det där albumet som sjuåring. Efter ett tag så började det ju dyka upp bilder som jag redan hade i paketen som jag köpte. Detta var något som var mycket irriterad över och som jag inte alls förstod. Detta album var dock grogrunden till ett beroende som jag lever med än idag. Jag är en samlare! Jag har i mitt liv samlat allt mellan himmel och jord som har med sport i allmänhet och fotboll i synnerhet att göra. Det kan variera vad jag fokuserar mest på men matchtröjor,halsdukar,vimplar,böcker,glas och samlarkort är väl de vanligaste objekten i min samling. Min fru har ett stort tålamod och överseende med mitt samlande. Eftersom vi inte har några barn och har hyfsad inkomst så finns det utrymme. Eftersom vi har ganska mycket plats så har jag även fått möjligheten att inreda två stycken mancaves där jag kan odla mina intressen. I direkt anslutning till huset så hade den förre ägaren en separalt lokal till sin revisionsbyrå. Den är numera en fullt inredd sportpub med allt vad en sån kan behöva. Dessutom har jag ett rum på ovanvåningen som filmrum då det är en annan samlarmani som jag har. Men som sagt så är det Panini och Giancarlo Antognonis fel!
De senaste åren har mitt intresse för fotbollshistoria blivit allt större då jag tycker att historierna kring spelet och spelarna var mycket mer intressant då. Jag känner mig ibland nedstämd över att jag tycker att det är FÖR MYCKET fotboll runt omkring mig. Jag får aldrig längta till att få se en fotbollsmatch på samma vis längre. Jag får aldrig mer uppleva att majoriteten av spelarna i ett lag är egna produkter eller ens kommer från samma land som klubben själv. Jag får inte samma känsla av Ola Wenström,Rit-Ola och Bojan som jag fick från Tipsextra.
Det här är ju sorgeämnen som jag måste förhålla mig till eftersom den tiden som jag så hett längtar till aldrig kommer tillbaka. Det här behandlar och bearbetar jag sedan ett par år tillbaka med att vältra mig i fotbollshistoria både i litteratur och på film. Youtube är en fantastisk källa och just nu så finns det på de stora playtjänsterna Cmore,Viaplay och Netflix en uppsjö av fotbollshistoriska dokumentärer. Jag handlar också ganska stora kvantiteter fotbollsbiografier och annan litteratur från Amazon.
Mycket av det jag läser och lär mig omsätter jag i skrift här på Old School Football. Här får jag möjligheten att uttrycka mig i text på ett sätt som helt enkelt blir terapi för själen. Det är något jag kommer att fortsätta med men på sistone har även tanken väckts på att ha något eget. Den stora drömmen är att någon gång i framtiden skriva en bok. Hur det blir med den saken återstår att se, men jag kommer aldrig att sluta älska fotboll. Sedan om det är i form av en självbiografi, en gammal FA-cupfinal på dvd eller att köpa fler Paninibilder kan ju egentligen kvitta.
Jag som nu har terroriserat er en god stund med gammal individuell nostalgisk fotbollsglädje heter Jon Lidberg. Tanken är att hålla Old School-sidan levande med strukturerade och ibland ostrukturerade tankar kring fotbollen som den var förr och mina tankar kring detta. Välkomna att haka på.
