Peter Barnes – en ytter ur led med tiden
Under ett antal år lyckades West Bromwich trollbinda och fascinera med offensivt spel och en av huvudfigurerna som tog över stafettpinnen som ytter efter den briljanta Laurie Cunningham var Peter Barnes, vars hjärta dock fanns i Manchester City.
Kan tänka mig att många glömt bort Peter Barnes, men när jag växte upp i början av 80-talet var det en vänsterytter som väckte beundran, men framförallt en spelartyp som kanske inte alltid var på modet på den tiden, men som var desto mer underhållande.
Summerbee drog ned byxorna
Peter Barnes föddes in i fotbollen då hans pappa spelat för Manchester City på 50-talet tillsammans med bland andra Don Revie, som sedermera skulle bli mästarmanager i Leeds och engelsk förbundskapten. Idolen var dock Manchester Uniteds George Best. Redan 1972 blev unge Peter ungdomsspelare i Manchester City efter att ha varit nära att gå till Revies Leeds, men City var på något sätt hans förutbestämda öde. A-lagsdebuten kom 1974, som kunde slutat i dundersuccé. Tyvärr missade han en nick i bra läge efter inlägg från City-legendaren Mike Summerbee. Den senare som också stått för ett av Barnes roligaste minnen från sin tid som fotbollsspelare.
Summerbee var känd för två saker (förutom sitt fotbollskunnande), han var en skämtare och hade en stor näsa. I ett derby på Maine Road skulle Summerbee ta en hörna samtidigt som Manchester United-fansen – i sedvanlig ordning - skrek Pinocchio. Summerbee plockade upp en plastmugg som låg vid sidan av plan och satte den på näsan och drog sedan ned byxorna för en traditionell mooning åt United-fansen, för att sedan gå och slå hörnan.
Framgångar med Manchester City
Under 1974-79 var visserligen Manchester City inte lika bra som åren innan. Gamle managern Joe Mercer hade lämnat. En person som Barnes beskriver som den sanne gentlemannen som aldrig behövde höja rösten. Men Peter Barnes var dock delaktig i en ljusning under ett par säsonger.
1975/76 vann laget ligacupen i final mot Newcastle och Barnes gjorde första målet i en match som slutade 2-1 till City. Barnes blev utnämnd till PFA Young Player of the Year samma säsong tillsammans med Pat Jennings som blev utnämnd som Player of the Year. Barnes var nog inte en favorit hos stormålvakten, då han i en 5-1 match mot Spurs förnedrat nordirländaren med en lättsam chip, vilket resulterade i ett mål som Barnes själv ansåg som ett av hans finaste. Några säsonger senare skulle han göra om samma sak en gång till, då Jennings var burväktare i Arsenal.
Säsongen 1976/77 kom Manchester City tvåa i ligan. Inte alls långt ifrån titeln. Därefter gick det dock utför och när Malcolm Allison återvände som manager 1979 sålde han Barnes till West Bromwich för det facila priset av 748 000 pund, vilket i arton år var den högsta transfersumma WBA betalat för en spelare.
Ron Atkinson och WBA
WBA leddes på den tiden av den jovialiske managern Ron Atkinson och säsongen 1978/79 hade laget slutat trea i ligan med spelare som Tony Godden, Tony ”Bomber” Brown, John Wile, Bryan Robson, Brendan Batson, Laurie Cunningham och Cyrille Regis. Cunningham fick dock kontrakt med Real Madrid och Barnes var den perfekte ersättaren.
Atkinson föredrog att spela med två utpräglade yttrar, vilket var en offensiv strategi som var på väg att bli helt omodern. Den utpräglade yttern förde en tynande tillvaro, vilket Barnes fick erfara när Atkinson gick vidare till Manchester United. Barnes drog istället vidare till Leeds, Real Betis och Leeds igen samt Coventry City, men succén uteblev. Hoppet väcktes dock när Ron Atkinson 1985 köpte över honom till United, där han kunde förenas med gamla lagkamrater från WBA, såsom Bryan Robson och Remi Moses.
Barnes hade dock svårt att ta plats i ett United med Jesper Olsen på vänsterkanten och när Atkinson fick sparken 1986 och Alex Ferguson tog över så var det början till slutet.
Irrationell, underhållande, men kanske inte alltid så bra på att lyssna. Vid ett tillfälle i WBA samlade Ron Atkinson laget på hans hotellrum inför en match mot Arsenal.
”Let Barnsey have a go at Pat Rice today as he´s not that great at defending.”
Atkinson lät sedan blicken glida över rummets alla deltagare.
”Where´s Barnsey?”
Barnes rumskamrat Gary Owen, svarade:
”He´s not here boss. He´s in his room.”
Atkinson svarade:
“Well he never listens to me anyway.”
Barnes hade inte lyssnat och låg på rummet i godan ro och kollade på tv. Den matchen gjorde Barnes ett mål och en assist.
Efteråt skämtade Atkinson:
”Barnsey, in future, don´t come to any more team meetings. Just play your own simple game. Don´t come to my room!”
Hårtorken av Ferguson och en kringflackande slut
Att inte lyssna och strunta i det managern sa, fungerade dock väldigt dåligt med Alex Ferguson. Vid ett tillfälle ska Barnes ha gömt sig i de gemensamma badkaren i omklädningsrummet för att undvika en så kallad ”hårtorksutskällning” av Ferguson.
Efter tiden i United försökte Barnes i otaliga klubbar, ofta blev det bara några få matcher i varje klubb, utan att lyckas. Efterfrågan på den yttertyp Barnes representerade var borta.
Det blev tjugotvå landskamper för England, vilket sannolikt är i underkant med vad han egentligen vara kapabel till, men den utpräglade yttern var inte så vanlig i Three Lions på den tiden. Oftast satsades det på mer allroundkunniga mittfältare och när sedan Barnes var på väg nedåt och yttrar blev något mer intressanta igen, fanns där lirare som John Barnes och Chris Waddle.
Peter Barnes var en produkt av en tid då kost och andra förutsättningar inte var lika goda som idag. På den tiden åt de flesta spelare i ligan en rejäl köttbit med bönor, ägg och så mycket vitt bröd man orkade äta. Ofta tre timmar före avspark. Barnes och många med honom korrigerade kosten något på eget initiativ när de blev äldre. Planerna var inte heller vad de borde vara för en snabb och teknisk lirare. Barnes hatarena var Derby Countys Baseball Ground. Efter november var det nämligen en veritabel leråker och fansen var rätt nära, så var man tvungen att ta en hörna kändes det som om fansen var över en och dessutom regnade det saker av olika storlek och hårdhet. En gång var det en sådan lervälling att när Derby fick straff blev domaren tvungen att ta fram ett snöre för att mäta var straffpunkten borde vara, därefter hämtades en burk med färg för att måla upp punkten innan straffen kunde slås.
Peter Barnes var en Tipsextra-profil och lirare, som kanske inte timade sin karriär helt rätt, men likafullt en legendar.
Peter Barnes i WBA och möter sitt Manchester City, 1979-80. Gör dessutom två mål.
Peter Barnes gör mål för England i en match mot Skottland från 1979.
Epilog
England låg under med 0-1, men vände och vann med 3-1. Matchen förtjänar ett omnämnande och för er som vuxit upp med Tipsextra finns det nästan bara godbitar i laguppställningarna.
England: 1. Ray Clemence, 2. Phil Neal, 3. Mick Mills, 4. Phil Thompson, 5. Dave Watson, 6. Ray Wilkins, 7. Kevin Keegan (kapt), 8. Steve Coppell, 9. Bob Latchford, 10. Trevor Brooking och 11. Peter Barnes.
Skottland: 1. George Wood, 2. George Burley, 3. Frank Gray, 4. John Wark, 5. Gordon McQueen, 6. Paul Hegarty, 7. Kenny Dalglish (kapt), 8. Graeme Souness, 9. Joe Jordan, 10. Asa Hartford och 11. Arthur Graham.
Källor: You Tube, Wikipedia, Mytimeinfootball.com
