Positiv insats av HBK i sista upplagan av Luciacupen
HBK gjorde sitt första framträdande i Luciacupen i vad som med all rimlighet måste vara dess sista upplaga. Och man gjorde det med viss klass. Med blott två fotbollspass i ryggen sedan serien slutade besegrade man Blåvitt och gick till semifinal.
HBK befinner sig mitt i sin tyngsta träningsfas för året, den där fysiken ska grundläggas inför nästa säsong. Man tränar på gym och man förebygger skador, men man tränar försvinnande lite fotboll. Med det i ryggen är det lätt att förstå varför HBK var ganska överlägsna IFK Göteborg i den första matchen (3-2). Samtliga spelare såg oerhört tända ut.
Nyförvärvet från Malmö, Markus Rosenberg, debuterade i HBK-tröjan och visade väldigt fina takter i sin första match. Markus var kvick, teknisk och högg som en kobra. Han svarade också för två snygga mål mot Blåvitt. Där har vi en kille det ska bli kul att följa under nästa säsong.
HBK saknade flera rutinerade spelare. Tomas Zvirgzdauskas, Magnus Svensson, Tommy Jönsson, Sharbel Touma och Torbjörn Arvidsson var alla frånvarande, p.g.a landslagsspel, småskador eller välbehövlig ledighet. Ende utpräglade mittbacken i truppen var unge Peter Larsson; förutom ordinarie defensivspelarna Emil och Texas spelade därför turneringens ende ordinarie svenska landslagsman, Mikael Nilsson, back. Med sitt säkra passningsspel och sin överblick var han dessutom HBK:s absolut bäste spelare i turneringen.
Inför turneringen var mina förväntningar väldigt högt ställda på Dusan Djuric. Färre långa löpningar, höga krav på teknik och dribblingsskicklighet borde passa honom utmärkt. Mina förväntningar motsvarades hyfsat. Dulle var duktig med bollen, men gjorde det ibland för svårt för sig. Kanske vägde det kreativa ansvaret på mittplan lite väl tungt, kanske var det bara den sparsamma fotbollsträningen som tog ut sin rätt.
Att IFK faktiskt gjorde två mål på HBK kan förklaras med två individuella misstag. På det första målet missade Peter Larsson att gå in i närkampen med "sin" gubbe i förstaläget, vilket innebar att han kunde ta sig runt via sargen (där Peter knappast kunde gå på honom utan att dra på sig en frispark, vilket i och för sig, med facit i hand, kanske hade varit bättre); på det andra gav sig Conny ut på en utflykt av samma slag som den vi fick hjärtsnörp över i hemmamatchen mot ÖSK tidigare i år (jag har försökt förtränga, men bilderna kommer ändå till mig ibland) och blev överspelad.
Matchen mot Frölunda blev i stort sett betydelselös, sedan Blåvitt slagits ut efter förlusten mot HBK (man skulle senare komma att förlora även i jumbomatchen mot Elfsborg och dessutom tilldelas det inofficiella men inte desto mindre tveksamt hedersamma priset "sämsta supportrar", helt baserat på de nollor som kastade in skräp på plan och eldade på läktarna, vilket gjorde att spelet måste avbrytas. I övrigt var Blåvitts klack lika röststark och välsynkad som vi är vana vid, men det båtar föga i ljuset av deras värsta avarter). Frölunda var piggast, och vann med 1-0 i en trist match.
Semifinalen mot GAIS blev Hasse Blomqvists show, tyvärr. HBK orkade inte riktigt med när GAIS pigga lirare fick fart under dojorna, och efter ett tidigt baklängesmål hjälpte inte Emil Jensens snabba kvittering, och HBK föll med dock onödigt stora 1-4, efter att Hasse Blomqvist satt en straff (anledningen till straffen gick mig antagligen helt förbi) i slutsekunden. Men vi ville ju heller inte vara ofina gäster, eller hur?
Sista Luciacupen?
Gäster kommer vi förhoppningsvis heller aldrig att bli igen i Luciacupen. Det är nämligen min förhoppning att tävlingsledningentar sitt förnuft till fånga och inser att Luciacupen bara blivit ytterligare en anledning för de våldsamma element som finns inom framför allt GAIS och IFK:s supportrar att gå lös på varandra. Luciacupen är givetvis av blott obskyr sportslig betydelse (ursäkta, GAIS, men så är det), dess viktigaste funktion är i stället att bereda lite nöje för oss fotbollssupportrar så här i vintermörkret, ett tag efter att serien tagit slut och en bra stund innan träningskamperna sätter i gång. Men när det nöje jag som både HBK- och fotbollssupporter beretts genom turneringen vida överskuggas av det obehag jag känner, både som fotbollssupporter och sedan länge boende i Göteborg, har dess existensberättigande blivit försvinnande litet.
Det är dags att tacka Luciacupen för de tre åren som gått, och i stället hitta på något annat. Visst, det är en kollektiv bestraffning för övergrepp som begåtts av ett fåtal, men som sagt, så viktigt är inte Luciacupen som fotbollsnöje att det blir värt att uthärda huligandåd som de i söndags, då "supportrar" till GAIS och IFK drabbade samman på en krog vid Järntorget (att jämföra med Allsvenskan, som vi, oftast utan att egentligen reflektera över det, anser om inte rättfärdiga så åtminstone skyla över det våld som kan härledas till konflikter mellan olika lags "supportrar").
Inte så liten blir jag förstås när ordföranden i Göteborgs fotbollsförbund Bert Andersson i GP kastar ur sig floskler som att "vi får inte låta de mörka krafterna segra" i stället för att inse att hans darling inte är annat än ett envist, om än småputtrigt, projekt som mer än något ger de "mörka krafterna" helt fritt spelrum. Och nej, det är inte jag, utan Bert Andersson, som är cynisk.