Sheffield Wednesday – en sovande storhet väckt av nostalgins apostel
The Owls blommade ut under 60-talets början tack vare en ny ung manager vid namn Harry Catterick. Men begränsade resurser och olika viljor gjorde att klubben aldrig lyckades ta det sista steget mot en titel.
Sheffield Wednesday bildades som The Wednesday 1867 och är en av de äldsta klubbarna i världen, den tredje äldsta i England och en ärorik klubb med fyra ligatitlar och tre FA-cupsegrar. Framgångar som är tillräckliga för att göra de flesta klubbar i ligasystemet rätt avundsjuka. Den första titeln kom vid sekelskiftet i och med FA-cupen 1899/1900 och följdes upp av två ligatitlar (1902/03 samt 1903/04) och avslutningsvis en andra FA-cupbuckla 1906/1907.
Sedan dröjde det till 20-talet och första halvan av 30-talet till nästa storhetsperiod. Två ligasegrar 1928/29 samt 1929/30 samt en FA-cuptitel 1934/35 gjorde att Sheffield Wednesday var ett av de lag som utmanande Arsenal samt lag som Huddersfield, Newcastle, Aston Villa och Everton under 20- och 30-talet. Faktum är att Sheffield W från 1929 fram till 1936 aldrig slutade på sämre plats än trea i ligan.
Nytt hopp på 60-talet
Men Old School Football fokuserar mest på det som hände från 60-talet och fram till Premier Leagues bildande och det fanns en period då Sheffield W faktiskt utmanade och laget från södra Yorkshire var ett av de mer intressanta.
Under efterkrigstiden kännetecknades Sheffield W som ett riktigt yo yo-lag som åkte upp och ned mellan högsta och näst högsta divisionen. Man talade om en sovande storhet. Mot slutet av 50-talet leddes föreningen fortfarande av en viss Eric Taylor som inte bara var administrativt ansvarig för klubben, utan också manager. Pressen från supportrar och ägare drevs på av att The Owls hamnade sist i förstadivisionen 1957/58.
Något måste göras. Eric Taylor behöll sin makt över det administrativa och in togs en ung och ambitiös manager från Rochdale – Harry Catterick. Innan dess hade styrelsen försökt få över Bill Nicholson som bara några år senare skulle ta dubbeln med sitt Tottenham och bli den mest framgångsrike managern i klubbens historia. Försöken att få över Nicholson skedde i Sverige under VM 1958.
Catterick var dock en manager på uppgång (och som Nicholson en av Old School Footballs nostalgins apostlar, vilka vi kommer följa under vår och sommar) och gav sig genast i kast med arbetet hos Sheffield Wednesday. I början fanns även en annan av nostalgins apostlar – Joe Mercer – i stan som manager för Sheffield United, men han skulle snart bege sig mot Midlands och Aston villa 1958. Faktum är att Catterick och Mercer sammanstrålade även som spelare i Everton under en kort period 1946, innan Mercer såldes till Arsenal.
Gammal RAF officer ansvarig för taktisk analys
Det fanns en del att göra och ganska så snart skar det sig mellan Catterick och Eric Taylor. Visserligen hade man en imponerande arena i Hillsborough, vilken Taylor ville utveckla ytterligare, men det fanns inga träningsfaciliteter. Ja, eller ingen plan alls att träna på som tillhörde klubben, helt enkelt. Dessutom hade Taylor inte varit sådär överdrivet intresserad av det taktiska, vilket innebar att han använt sig av en gammal RAF officer att kartlägga varje spelare under säsongen och sedan föra bok på vad de gjorde och kunde i enlighet med vissa grundläggande parametrar som fastställts:
- Ju oftare bollen är på motståndarens sida och helst straffområde, desto troligare är det att Wednesday gör mål.
- Försvarsspelare skall inte hålla boll, utan i förstaläget skicka upp den på motståndarens planhalva och helst straffområde.
- Inga pass mellan försvarare på Wednesdays planhalva.
- Varje spelare kommer att konfronteras med sin statistik två till tre dagar efter match.
- Forwards instruerade att skjuta på mål närhelst det fanns en möjlighet och skulle dessutom göra det X antal gånger per match för att inte bli petade.
”I ´m going to shoot from the half-way line and get my quota in.”
Talangfull trupp
Catterick avböjde vidare tjänster från den gamle RAF officeren och började bygga ett spel som skulle känneteckna honom framöver. Stilfullt och skickligt, men också tufft och kraftfullt. Det fanns nämligen en hel del talang i truppen. Målvakten Ron Springett som även skulle spela för England och mittfältstrion med Tommy McAnerney, Peter Swan och Tony Kay. Särskilt Tony Kay var ett riktigt råämne som senare liknats vid Leeds Billy Bremner (som då inte slagit igenom ännu), fast bättre. Tyvärr skulle Kay och Swans spelarkarriärer sluta på tok för tidigt efter en spelskandal några år senare efter att Catterick lämnat. Den uppdagades dock när Catterick som manager för Everton vunnit ligan 1962/63 med Tony Kay som en av de stora stjärnorna.
Han sålde också forwarden Quixhal tämligen fort, eftersom det var en typisk spelare som Catterick hade svårt för. Lite av en lyxlirare som var favorit hos fansen, men inte hade det där modet och vinnarinstinkten Catterick krävde.
Seger i andradivisionen 1958/59 följt av en femteplacering i förstadivisionen och en semifinal i FA-cupen 1959/60 tydde på att Catterick var på väg att bygga något stort. Han blev senare döpt till Mr Success då han säsongen 1960/61 såg till att Sheffield W hamnade tvåa efter Bill Nicholsons ostoppbara Tottenham.
Tilltagande konflikter
Men där tog det stopp. Ideliga konflikter med styrelse och Eric Taylor om hans egna villkor tog till slut en ände med att Catterick sa upp sig. Under perioden konstaterade Catterick att han var den sämst betalde managern i förstadivisionen och använde förfrågningar från andra klubbar för att löneförhandla, utan någon större framgång. Dessutom anklagade han Taylor för att hellre satsa resurser på Hillsborough än på att förstärka truppen. Droppen var när den sista pusselbiten skulle läggas till i form av den skotske centern Joe Baker, men Catterick nekades medel, så han sa upp sig.
Sheffield W blev aldrig bättre än så, men fortsatte att under Vic Buckingham och Alan Browns ledning göra hyfsat ifrån sig i ligan och fick uppleva en höjdpunkt i och med FA-cupfinalen 1966. Motståndare var då inte mindre än Harry Cattericks nya klubb Everton som han tagit till ett ligaguld några år tidigare och där fanns de resurser han nekades i Sheffield. Matchen slutade med en Everton-seger med 3-2 efter att Sheffield W tagit ledningen med 2-0 och har gått till historien som en av de stora cupfinalerna.
Säsongen 1969/70 åkte så The Owls ur högstadivisionen samtidigt som Catterick tog ytterligare en ligatitel med Everton. Olika falla ödets lotter.
Källor: Soar, Phil, Tyler, Martin; Encyclopedia of British Football, Corbett, James; The Everton Encyclopedia, Wikipedia, Sawyer, Rob; Harry Catterick - The Untold Story of a Football Great.
