Skandalen i Charity Shield 1974
Det var rörigt, irriterat och knappast läge för Charity Shield (dagens Community Shield). Nytillträdde Leeds-managern Brian Clough hade en hel spelartrupp emot sig medan motståndarna Liverpool FC skulle fira av den legendariske Bill Shankly.
Året var 1974 och för första gången spelades Charity Shield på Wembley samt direktsändes i tv. Två klubbar med helt olika utgångspunkter inför matchen. Regerande ligamästarna Leeds vars legendariske manager Don Revie avgått för att ta över engelska landslaget. Ett Leeds som med ungefär samma spelartrupp inte bara var ett av Englands bästa utan även ett av Europas vassaste lag de senaste tio åren. Att Brian Clough skulle ta över efter Revie kom som en blixt från klar himmel. Kan jämföras med att Margaret Thatcher plötsligt under hennes tid som konservativ premiärminister skulle dyka upp som Labours partiledare.
Clough inledde med att förolämpa hela Leeds framgångsrika spelartrupp, vilka var nästan som en sekt, med att förklara att de kunde kasta alla sina medaljer i en enda stor soptunna, då de tagits genom fusk. Dessutom försökte han sälja lagets store mittfältsgeneral (som Revie för styrelsen föreslagit till ny manager) Johnny Giles till Tottenham. London-laget var givetvis intresserade, men inte Giles som avböjde. Dessutom köpte Clough Duncan McKenzie, en lirare och bohem som definitivt inte passade in i Leeds-mentaliteten. Flera spelare kände sig hotade och torsdagen före Charity Shield hade flera spelare haft krismöte med Clough om deras framtid då det ideligen läckte till pressen om spelare på väg bort från klubben. Clough hade ärvt en ålderstigen trupp med flertalet spelare på utgående kontrakt. Läget var minst sagt pressat och stämningen lika munter som på en begravning av en illa omtyckt person.
Faktum var att Clough ringde Revie och erbjöd honom att leda sitt Leeds en sista gång just denna dag på Wembley. Tanken tycktes generös och empatisk. Revie och Shankly sida vid sida, för sista gången för deras respektive klubbar i en kröning av deras regeringstid. Nu var det dock inte så Clough tänkte, utan han ville helt enkelt inte leda ett lagbygge som inte var hans. Tanken var att rätt snabbt byta ut spelare för spelare, men innan Charity Shield var det ju omöjligt. Revie tackade nej.
I Liverpool rådde harmoni då Shanklys andra stora generation blommade framgångsrikt. Visserligen var alla chockade av Bill Shanklys plötsliga beslut att avgå, men det fanns ändå en stabilitet i ett lagbygge som skulle fortsätta att dominera i England och Europa. Charity Shield kändes därmed som en värdig avslutning för Shanks.
Johnny Giles kände sig inte alls i balans och ganska snart insåg den stora tv-publiken att matchen skulle präglas av dåligt humör. Tonen sattes av Liverpools hårding Tommy Smith som körde över Leeds center Allan Clarke, medan Leeds fotbollsbödel Norman ”Bites Yer Legs” Hunter kapade Steve Heighway.
Liverpool tog ledningen genom Phil Boersma. I andra halvlek kom Kevin Keegan i kontakt med Johny Giles.
”He was all over me with his arms and legs, which I hated”, förklarade Giles och i Leeds gav man alltid igen, så Giles vände sig om och fick in en näve i Keegans ansikte. En solklar utvisning, men det blev bara en varning. Keegan var ju dessutom känd för sin förmåga att brusa upp och ganska snart hamnade han i gurgel med en annan Leeds-spelare, nämligen Billy Bremner. Det hela slutade med att båda blev utvisade och kastade av ilska sina tröjor till marken.
Den tänkta stora fotbollsfesten blev en skandal och det skulle inte dröja länge förrän Brian Clough avgick som manager för Leeds United. Liverpool vann till slut, men först efter övertid och straffläggning. Leeds målvakt (som Clough ville sälja och istället köpa Peter Shilton) - David Harvey - missade den sjätte straffen och Liverpool fick lyfta skölden.
Njut av matchen och skandalen i ett sammandrag:
