Spelskandalen som skakade England
Den 12 april 1964 briserade en spelskandal inom engelsk fotboll som skulle få svåra konsekvenser för de inblandade, men också chocka en hel nation.
The Sunday People hade fått nys om ett riktigt scoop. Under en längre period hade tidningen försökt ta sig allt närmare det spelsyndikat som kretsade runt en herre vid namn Jimmy Gauld. Under flera år hade de pysslat med att ”fixa” matcher. Gauld själv var en gammal fotbollsspelare med förflutet i en rad klubbar såsom Swindon, Plymouth Argyle, St Johnstone, Everton och Mansfield Town. Det blev ingen större karriär och istället gav han sig in i en mer lukrativ verksamhet att muta spelare till att fixa resultat.
Sunday People hade i april 1963 fått reda på att Gauld försökt fixa ett resultat i en match mellan Bradford City och Bristol Rovers. Två Rovers-spelare, målvakten Esmond Million och innern Keith Williams, nämndes vid namn i tidningen där det framgick att de tagit emot pengar från Gauld. Båda blev bötfällda och avstängda från fotboll för resten av livet, vilket också skedde för Mansfield Towns Brian Phillips som genomfört den första kontakten med Million.
Snaran dras åt runt Gauld
I augusti samma år erkände Hartlepool Uniteds Ken Thomson för Sunday People att han hade ett vad med Gaulds syndikat på att Hartlepool skulle förlora mot Exeter. Även han blev avstängd för livet. Snaran stramades åt runt Gauld som en vecka senare namngavs som hjärnan bakom härvan. Gauld insåg vartåt det barkade och tänkte se till att kräma ur det sista han kunde och sålde därmed sin story till Sunday People för 7 000 pund (motsvarande 127 000 pund idag). Och han hade något riktigt smaskigt att avslöja.
Hittills hade det rört sig om spelare och lag i de lägre divisionerna, men så avslöjade han att tre spelare i Sheffield Wednesday hade fått pengar för att tappa en match mot Ipswich i december 1962. Och det var inte vilka spelare som helst.
Landslagsmän och Englands dyraste spelare avslöjades
Centerhalven Peter Swan med sin långa karriär i Sheffield W och 19 landskamper för England var en blivande legendar i Yorkshire-klubben, tyvärr av fel orsak.
David Layne - eller Bronco som han kallades - gjorde mellan 1962-64 hela 58 mål på 81 matcher för Sheffield W, vilket är lysande statistik, men där tog det slut.
Men den största stjärnan var Wednesdays dåvarande lagkapten Tony Kay. Senare även hyllad ligasegrare i Everton och en spelare som det förväntades stordåd av. Det hann bara bli en landskamp 1963, men mål i debuten. Vänsterhalven kostade Everton 60 000 pund 1962, vilket då var brittiskt rekord. För Evertons manager Harry Catterick skulle det bli ett hårt slag, då Kay var en nyckelperson i hans lagbygge. Dessutom var det ju pengar i sjön med tanke på den höga övergångssumman. Den 12 april fanns hela storyn i Sunday People och Kay kunde läsa det hela samma morgon.
Jimmy Gauld var nog den som tjänat mest på alltihop, eftersom han dragit in runt 3 275 pund genom sitt syndikat och 7 420 pund på att sälja sin story. En story han förberett väl då han hade bandinspelningar och det skulle bli första gången som bandad bevisning godkändes i en engelsk rättegång.
Hårda straff
Gauld fick fyra års fängelse. Ytterligare nio personer av drygt trettio som ansågs inblandade fick fängelsestraff från fyra till femton månader. Men det värsta var nog bannlysningen från fotboll på livstid, även om flera benådades efter överklagan.
Efter benådningen blev det för Peter Swan en säsong för Bury 1973-74, varefter han övergick till spelande manager för Matlock Town, där även David Layne avslutade sin karriär, som dock direkt efter benådningen försökte ta sig tillbaka till helprofessionell fotboll, men det blev bara fyra matcher utan mål som utlånad till Hereford U säsongen 1972-73 innan han varvade ned Matlock Town.
Tony Kay var 28 år när han släpptes ut från fängelset och återvände aldrig mer till professionell fotboll. Idag är han dock en uppskattad hjälte på Merseyside och var en av hundra legendarer som under Evertons firande av 100 säsonger i högstadivisionen 2002/03 fick en stående ovation.
Skandalen har dramatiserats av BBC som radioteater, men även på tv, där Tony Kay spelas av Jason Isaacs och Jimmy Gauld av Christopher Fulford. Det görs dessutom ett porträtt av Evertons manager Harry Catterick som framstår som en kraftig, bullrig och grov person med en ruskig dialekt från norr. Catterick var en stel man med pressad kostym som lagt sig till med Queens English och knappt vara kapabel, än mindre bekväm, med att visa känslor och stora gester. Han drack vin med måtta, tog danslektioner och drevs av en mer teoretisk utgångspunkt till allt i livet.
Men det mest ironiska av allt var nog att i den där ödesdigra matchen mot Ipswich 1962 blev Tony Kay Man of the Match.
The Fix
Hela dramadokumentären finns i fyra delar på You Tube. Om ni har någon timme över i helgen, ta fram en öl, chips och kanske lite charkutterier eller varför inte en liten njurpaj?! Njut sedan av ett stycke historia. Personligen fascinerades jag lika mycket av miljön och historien som jag upprördes av några felaktigheter, såsom tolkningen av Harry Catterick. För er som inte är lika nostalgiskadade, kanske upplevelsen inte kan överträffa en dag i Skärgården eller ett magiskt restaurangbesök, men för oss svårt skadade slår den ut allt detta med råge. Lägger ut första delen, sedan är det bara att fortsätta.
