Waddington, cuperna och ödet
När 60- går över till 70-tal var Tony Waddingtons lagbygge redo för framgång och under några år blev Stoke City en kraft att räkna med.
I juni 1960 anländer Tony Waddington till Stoke City, ett lag i andradivisionen med ett stadigt sjunkande publiksnitt som under 1960/61 bottnade på under 10 000 åskådare. Det lägsta sedan 1908.
Tony Waddington - känd för sin list på spelarmarknaden - riktade blicken mot Blackpool och den gamle Stoke-legendaren Stanley Matthews. Inför BBCs kameror skrev den gamle hjälten – då 46 år – på för The Potters och hans come back i en match mot Huddersfield den 28 oktober 1961 sågs av 35 974 förväntansfulla på Victoria Ground. Visserligen hade Waddington betalat en dyr slant för den åldrade gentlemannen, men det övertrumfades med råge av betydligt högre publiksiffror och 1962/63 vann Stoke andradivisionen. Stanley Matthews pensionerade sig som 50-åring 1965. En av de främsta spelarna i engelsk fotboll någonsin. Kanske den allra främsta.
Smarta värvningar och allt högre förväntningar
Stoke tog sig även till en ligacupfinal (1963/64) och Waddington fortsatte utmärka sig genom sluga spelarköp, främst äldre spelare som lockades med bra villkor. Stoke betalade bra på den tiden och lyckades under 60-talet locka till sig storheter som Dennis Viollett (Manchester U), George Eastham (Arsenal), Roy Vernon (Everton) och eleganten Jimmy McIlroy (Burnley FC). Av dessa skulle George Eastham göra störst avtryck. Men det fanns också ett antal unga lovande spelare på väg fram, såsom John Ritchie, Alan Bloor och Denis Smith. De två senare skulle bilda ett solitt mittbackslås.
Och med samma finnes som Stanley Matthews-affären sköttes, lyckades Waddington 1967 värva världens kanske bäste målvakt - Gordon Banks. Hjälten från VM 1966 hade fått tung konkurrens av en ung Peter Shilton i Leicester, vilket var en öppning Waddington såg och slog till.
Mot decennieskiftet fanns där också två relativt moderna speltyper till ytterbackar i Jackie Marsh och Mike Pejic, som ofta gick framåt på överlappningar, vilket var lite av en kontrast mot den tidens mode med ganska så hårdföra och spelmässigt svaga ytterbackar.
På mittfältet fanns arbetskapacitet i form av John Mahoney och Mike Bernard. Waddington var tidig med att praktisera taktiken med två sittande mittfältare, vilket också gick under benämningen ”Waddington Wall”. Framåt fanns krafter som veteranerna George Eastham och Peter Dobing samt John Ritchie och Terry Conroy. Bäst av alla var dock Jimmy Greenhoff som kom från Birmingham City 1969 för rekordsumman 100 000 pund. I laget fanns även spelare som mittfältsveteranen Willie Stevenson samt Sean Haslegrave, Erik Skeels och yttern Harry Burrows, för att nämna några.
När Stoke gick in i det nya decenniet var det som nia i högstadivisionen 1969/70, men på en våg av optimism. Förväntan var att Stoke skulle slåss om en plats i Europa.
Förväntningarna infriades. Delvis.
Cupseger och semifinaler
Stoke skulle spela UEFA-cup, dock utan större framgång och lyckas med några framskjutna ligaplaceringar, men för få. Av två femteplaceringar 1973/74 samt 1974/75 var det den senare säsongen där Stoke faktiskt inte var så långt bort från titeln. Ständiga skador och en svag ligaform blev istället ett återkommande gissel och för det mesta dansade laget rätt nära nedflyttningsplatsen. Cupformen manifesterades under två magiska säsonger 1970/71 samt 1971/72.
Två FA-cupsemifinaler på raken. Båda fick ett grymt slut och konsekvenser, men så var det den där ligacupfinalen 1972, då Chelsea besegrades med 2-1 efter mål av Terry Conroy och George Eastham. The Potters enda stora pokal. En historisk höjdpunkt. Tony Waddingtons bygge visade att de hade kapaciteten, trots den usla ligaformen. Efter finalen skrevs en sång – We´ll Be With You av de lokala förmågorna Tony Hatch och Jackie Trent. Låten nådde faktiskt en 34:e plats på topplistorna på den tiden. Än idag är det lite av en signaturmelodi för Stoke City.
Firandet i Stokes Town Hall måste ha varit en skön bekräftelse för Tony Waddington, som på en modest budget lyckats få ihop ett lag med rutinerade och yngre stjärnor. Jimmy Greenhoff, Terry Conroy, George Eastham med flera är idag legendarer. Och störst av dem alla var förstås Gordon Banks, som det året blev Player of the Year i hela ligan. George Eastham hamnade på tredje plats.
Bara två månader senare kom punkteringen i och med FA-cupsemifinalen mot Arsenal. Med föregående års semifinal i färskt minne, blev summan av alla omständigheter förödande för Stoke. Rent mentalt sattes nog punkten för laget som säkerligen hade fler titlar i sig. Redan i slutet av samma säsong såldes Mike Bernard till Everton. Waddington menade att Bernard inte hållit måttet i de stora matcherna, men samtidigt var det en signal att man nu sålde sina bästa spelare. Dessutom började Gordon Banks få problem med syn och form efter en bilolycka i oktober 1972. Senare under 70-talet hamnade Stoke i en ekonomisk kris, mycket på grund av att taket på Butler Street Stand blåst av i en storm i januari 1976 och räkningen för reparationen blev på 250 000 pund.
Slutar femma och ekonomisk kris
Säsongen 1974/75 ersatte Geoff Salmons den pensionerade George Eastham och Alan Hudson tycktes sväva över leråkrarna till planer och det sas att han kunde gå på vatten. Tyvärr drack han aldrig vatten, utan en hel del annat, vilket gjorde att jämnheten inte alltid var den bästa. Även en viss målvakt vid namn Peter Shilton anlände. Denne Shilton som inte bara pressat Banks från Leicester utan även tagit landslagsplatsen i England… Stoke knep åter en femteplats, såsom man gjort säsongen före, men den skillnaden att denna gång var man inte alltför långt från titeln i en av de jämnaste ligorna på länge.
Stokes femteplats visade sig vara den sista gnistan för Waddingtons mannar. Säsongen 1976/77 hade laget löpande under en tid tömts på kompetens. Bara den säsongen lämnade Ian Moores och Sean Haslegrave tidigt, till Waddingtons stora missnöje, men ekonomin var fortsatt ansträngd. Allt lägre publiksiffror gjorde inte saken bättre och till slut tvingades klubben att sälja juvelen i kronan Jimmy Greenhoff till Manchester United, bakom Waddingtons rygg. Sedan försvann Alan Hudson till Arsenal och som inte detta vore nog – Mike Pejic gick till Everton. Stoke åkte ur högstadivisionen.
Efter sjutton år som manager lämnade Tony Waddington klubben på ett sätt som inte var värdigt hans stora insatser. Sådan är fotbollen ibland.
Stokes ligacupfinal 1972
Njut av We´ll Be With You samt spelarkavalkaden på hjältar från 60- och 70-talet
Källor: Wikipedia, You Tube, Encyclopedia og British Football; Soar, Phil, Tyler, Martin (Book of Football, 1984), Stoke City - the Modern Era 1970-2009; Lowe, Simon (Desert Island, 2012)