Traditioner, öl och allt som gör en bra matchdag
Fotboll kan vara väldigt komplicerat. Och då menar jag inte taktiken, utan hur man ser på fotboll. Och då menar jag inte rent filosofiskt, utan de facto hur man tittar på tv eller besöker en arena. Har man som jag sett några matcher i sina dagar, har en tendens att vilja ruta in och paketera saker och ting, göra enkla saker svåra samt älskar nostalgi, ja, då är det fan i mig inte enkelt att se på fotboll.
Jag har en tendens att relativt snabbt etablera ritualer som blir till traditioner som sedan inte går att förändra med mindre än att jag blir rätt sur och känner mig illa till mods. Jag är medveten om att det säkert finns någon diagnos för detta, men också säker på att jag inte är ensam. Vi är många därute med tvångsmässiga ritualer inför match.
Jag ska ge er några exempel:
Fallstudie 1: när jag en lördag sitter ensam hemma framför tv:n och ser på fotboll.
Handlar det om en lördagsmatch med avspark på den enda vettiga tiden, det vill säga klockan 15 i England och klockan 16 i Sverige, ja då ska det inte vara något kladd med mat framför tv:n. Jag bör ha satt i mig en bra lunch, helst brunchen på det vårt lokala fik Laxrosetten. Sannolikt har jag även förberett tillräckligt inför kvällens middag, så att det bara är de sista momenten kvar efter matchen. Till matchen vill jag därmed ha en lager, gärna någon form av pilsner, som dock inte får smaka för lite, men inte för mycket heller. Det ska vara läskande. Lite som en belöning för att jag stått och slavat i köket och nu får lyssna till det underbara publiksuset från tv:n, såsom min pappa gjorde när jag var liten. Två öl ska det också vara. En till första och en till andra halvlek. Och om jag har kommit ihåg att lämna in tipset bifogas också kupong samt penna. Sänds inte Everton-matchen på tv, lyssnar jag givetvis på Evertons radiosändning med den alltid i kommentaren lika reptilsnabbe Darren "Daz" Griffiths och någon av bisittarna Ian "Snods" Snodin, Graeme "Sharpy" Sharp eller Graham "Diamond" Stuart samtidigt som en annan härlig match utspelar sig på tv:n. För mig är detta vad som skulle kunna benämnas som ett idealtillstånd, där jag knyter samman gamla fina Tipsextra-traditioner med ett mer modernt familjeliv (ja, eller nåt...). När slutsignalen går är det dags att slutföra matlagningen och kroppen befinner sig i ett tillstånd av stort välbefinnande, nästan meditativt där ljuset och alltings klarhet kan skådas (nu snackar jag givetvis skit, men jag mår rätt bra, det gör jag sannerligen).
Fallstudie 2: när jag är på match i England och ser mitt eget lag.
Måste jag lämna soffan och bege mig till England åker jag helst till Goodison Park, där mina intrampade revir finns. Här finns två scenarios, dels om jag är själv med andra vuxna, dels när jag är på besök med min äldsta son (också Evertonian). I de fall jag är själv med andra vuxna vill jag anlända till puben Thomas Frost vid 12-snåret (obs utgår här från avspark en lördag klockan 15 (16 svensk tid), tyvärr är det inte alltid fallet). Snacka lite, ta några öl på fat (sort kan variera, dock inte de där extra kalla som inte smakar något) och äta deras rätt mediokra hamburgare. Efter någon timme beger jag mig till klubbshopen och finner jag inga nya bra böcker försöker jag snabbt ta mig därifrån, då det alltid är nästan olidligt med folk. Därefter går jag (oftast själv, eftersom få tycker detta moment är särskilt roligt) runt arenan och suger in atmosfären. Kollar in hur mycket folk det är på The Winslow (mittemot arenan på samma gata), ser vad för jippo som pågår utanför Park End, säger hej till Dixie Dean-statyn, kollar in vad som händer vid kyrkan St Lukes som ligger alldeles invid Goodison, ställer mig och suger in luften utanför Gwlayds Street End, där Evertons allra trognaste fans sitter och doften av njurpaj sprider sig så behagligt. En doft som följer mig längs hela Goodison Road. Funderar lite över ryktet om att det i något av husen finns en svartklubb, där forne managern och nyligen avlidne Howard Kendall tog sig ett järn innan match. Har ännu inte lyckats utreda om det är ett rykte eller ej. Just detta moment har jag svårt att slita mig ifrån, men går man på "vuxenfotboll", måste man hinna med dricka öl på The Royal Oak och The Winslow, så då gäller det att pinna på för att hinna in till arenan för att lyssna till Z-Cars (låten Everton-spelarna sprungit ut till sedan 60-talet) och The Goodison Roar.
I huvudsak är det en likartad ritual när jag har sonen med mig, förutom att istället för pubarna lägger vi ned betydligt längre tid på att traska runt Goodison och försöker få i oss Fish and Chips. Vi brukar även försöka titta förbi Thomas Frost (dvs går tillbaka bort från Goodison) för att se om någon finns kvar att snacka med. De flesta brukar dock redan tagit sig förbi The Royal Oak och höjer en pint på The Winslow. Thomas Frost är lite familjevänligare än de övriga pubarna. Ibland tar vi oss en burgare om Fish and Chips-kön varit för lång. Men helst Fish and Chips. Inte för att vi gillar det, utanför att det är så det ska vara. Sedan gäller det att sträcka på benen, då det brukar bli lite bråttom för att hinna tillbaka till Goodison.
Fallstudie 3: när jag besöker en ny arena i England.
Alltid mer känsligt när man gör något för första gången, men innan en tradition kan etableras, måste det ju göras både en första och andra gång. Använder Newcastle och St James´Park som exempel, då jag nyss var där. Vill också lämna en gigantisk brasklapp till mer rutinerade Newcastle-fans att jag kanske har missuppfattat allt och att uppladdning bör ske på annat vis och på andra ställen, men det är ungefär så här jag brukar agera då jag är på nya ställen, endast ledd av mitt eget ringa förnuft. Det centrala är att först äta i närheten, därefter vill jag se vad det finns för spännande saker att köpa eller titta på. I Newcastle var det enkelt, då där fanns en magisk affär för "Football Perverts" med böcker, Subbuteo och egentligen allt en vanligt fotbollsidiot som jag behöver för att överleva i dagens samhälle. När väl någon tvingat en ut (med diverse mer eller mindre våldsamma påtryckningar), är det dags för en öl. Det ska vara en lite sunkig, lokal variant där klientelet är blandat mellan gammalt och ungt. Rutiga kepsar och huvudsvålstatueringar på samma plats. I Newcastle fann jag utmärkta The Rosies Bar snett mittemot affären. Sedan bör man undersöka omgivningarna runt arenan, fixa ett matchprogram, kolla om det säljs Fanzines och om det finns några statyer och så vidare. Till slut tar man sig in på arenan och njuter av lite kylig blåst och en kaffe som inte smakar särskilt bra. Dags för avspark.
