After Work: Tre övergångar mot storhet
Till fredagsölen kan det väl passa med lite förhandlingsunderhållning med Brian Clough? Managern som tillsammans med assistenten Peter Taylor var extremt ambitiösa och nej var inte ett alternativ när de hade bestämt sig för att kontraktera en spelare. Old School Football har läst på om tre övergångar, vilka var nödvändiga för att Derby County skulle bli ligamästare.
Roy McFarland
Fredag kväll i slutet av The summer of love 1967. Inte bara världen var på väg att förändras, utan också en 19-årig mittback i Tranmere Rovers. Roy McFarlane bodde fortfarande hemma hos föräldrarna och låg och sov efter att ha spelat två matcher inom 48 timmar. Han blir väckt av mamma Majorie som säger:
”There´s two men downstairs to see you, Roy, and one of them is Brian Clough.”
Med sömn i ögonen och iförd blårandig pyjamas möter McFarland den redan berömde men unge Brian Clough.
”Ah, here he is, the very man”, utbrister Clough och nedervåningen fylls med Cloughs assisterande Peter Taylor såväl som Tranmeres manager Dave Russel och en fotograf. Det är dock Clough som styr showen, vilket han markerar med ett ilsket ögonkast mot Russel när han försöker säga något.
Clough pekar på karakteristiskt vis med fingret mot McFarland, en ovana exempelvis Stan Bowles hatade mer än något annat under sin korta tid med Clough i Nottingham flera år senare.
”You young man, are signing for Derby County and not only that, you will be playing for England within 12 months.”
Clough märker att McFarland tvekar och fortsätter:
”You´re not going to play for England if you stay at Tranmere now, are you, young man? But we three, you, me and Peter here, are going to win promotion to the
First Division where we will be extremely successful and you will be playing Liverpool, Everton, Manchester United, Leeds, Arsenal, Tottenham and Chelsea every week.”
McFarland känner sig inklämd i ett hörn. I hela sitt liv har drömmen varit att spela för Liverpool FC och han vill nog egentligen vänta på den chansen. Och de fina orden är för stora. De lovar för mycket, för tidigt. McFarland får ur sig:
”I´m not sure." I need time to think, Mr Clough.”
“Sensible lad, you´ve got here Les and Majorie. Take all the time you need, Roy, but we´ll still be here in the morning and we´re not shifting until you make a decision.”
Det dröjde inte särskilt länge förrän Roy McFarland satt med en penna i handen och skrev under alla papper. Han noterade övergångsumman på 24 000 pund, vilket kändes som rätt mycket för en nittonåring. Dave Russel och Derby var nöjda, Clough och Taylor var nöjda, McFarland var överrumplad.
Inte vid något tillfälle nämndes lön eller dylika saker, förrän kontraktet skrevs på. Clough sa dock att han kommer ta hand om McFarland, som också blev landslagsman för England lite senare. Tog över tröja nummer fem efter legendarer som Jackie Charlton (Leeds) och Brian Labone (Everton) och spelade ihop med Bobby Moore (West Ham). Dessutom blev han lagkapten för Derby County och en av de bästa spelare som burit en County-tröja.
Archie Gemmill
En sen höstkväll 1970 ringer telefonen hos The Suns reporter Mike Ellis. Det är Preston North Ends manager Alan Ball senior som ringer från Pack Horse Hotel. För övrigt fadern till Alan Ball junior, en hyllad lirare i Everton och England. Dessutom regerande ligamästare i Everton-managern Harry Cattericks lag, vars höstsäsong dock var på väg att gå åt skogen, bland annat tack vare spelare som Alan Ball junior, vilka under sommaren deltagit i Mexiko-VM och formen var puts väck. Catterick hade tappat tålamodet och kommit överens med Preston för ett köp av Archie Gemmill. Ett gentlemens agreement. Allt var så gott som klart, fast inte riktigt…
Alan Ball senior viskar i telefonen till Mike Ellis:
”I can´t speak, Brian Clough is here for Gemmill, but I have promised him to Harry Catterick and I don´t have his number.”
Ellis gav Ball senior Cattericks telefonnummer. Brian Clough var en ung kaxig manager för Derby Co som visste vad han ville ha, medan Harry Catterick var en kylig, mäktig och hämndlysten manager för rika Everton. Alan Ball seniors samtal var säkerligen inte roligt och han var klämd mellan två herrar som var mästare i manipulation.
Det var Clough som vann denna gång och Catterick har i efterhand bittert konstaterat:
”It was an agreement between two clubs and that sort of thing is never broken.”
Gemmill var dock svårare att övertyga. Skälet var enkelt, Derby Co och Clough hade aldrig vunnit något, medan Everton var regerande ligamästare. Men då tog Clough bilen hem till Gemmill och meddelade helt frankt att han skulle sova i bilen i väntan på att Gemmill skulle släppa in honom. Efter ett tag mjuknade Gemmills fru, för stackaren skulle väl inte behöva sova i bilen. Clough sov över hemma hos familjen Gemmill och vid frukostbordet över stekta ägg blev Archie övertalad och skrev på övergångspapperen.
Colin Todd
Dave Mackay hade dragit vidare och Roy McFarland behövde en värdig partner i mittförsvaret. Clough och Taylor hade redan utsett en ersättare: Colin Todd, en framtida engelsk landslagsman. Problemet var bara att Sunderlands manager Alan Brown inte hade en tanke på att släppa sin juvel. Men det är ju Brian Clough vi talar om…
Enligt honom själv så gav han sig iväg för att träffa Alan Brown med den inledande frågan:
”Colin Todd?”
”Yeah, he´s not for sale”, svarade Brown.
“Well, would you consider 100 000 pounds?”
Då en oerhört hög summa.
Alan Brown skakade på huvudet och började tala, enligt Clough höll han på i evigheter och allt byggde på att läxa upp den unge och naive managern från Derby. Clough försökte sig på en något mer gråtmild variant:
”I´m having trouble at Derby.”
Brown ville avrunda:
“Anyway, you couldn´t get him for all the money in the world.”
Clough envisades med att alla har sitt pris och ökade på det redan sockrade budet. Brown vek sig inte, men Clough kände på sig att han var på väg att lyckas. När priset var uppe i 150 000 pund och mötet hade pågått i två timmar, reste sig Clough upp för att gå, men avslutade – halvvägs ut:
”I´ll still have to say that every man has got his price.”
Brown hade släppt garden och svarade:
”It would take 175 000 pounds to get him.”
Clough svarade:
“Done.”
Enligt Clough själv så var Brown inte en person som ville tappa ansiktet med att säga något i stil med att jag skojade bara eller helt enkelt tacka nej. Affären var i hamn och nu handlade det bara om att meddela ordföranden Sam Longson om den höga övergångssumman. Longson och Clough var inte såta vänner direkt och ordföranden ansåg att han öppnat plånboken alldeles för ofta. Men även detta rodde Derby-managern hem och ett år senare var Derby County ligamästare.
Källor: Wikipedia, Youtube, Roy Mac - Clough´s Champion; McFarland, Roy with Price, Will (Sports Media, 2014), The Untold Story of a Football Great; Sawyer, Roy (de Coubertin Books, 2014).
