Trevor Brooking – definitionen av elegans

Trevor Brooking – definitionen av elegans

Elegans grundläggs tidigt. Trevor Brooking började med en tennisboll på gatorna och parkerna i Barking. Han blev en av de bästa offensiva mittfältarna i Englands historia och den främste i West Hams, en klubb han var trogen karriären ut.

Tilltrasslad situation. Inlägg. Bollen ut till Stuart Pearson som drar till. Den tar på någon eller något och ligger plötsligt i nätmaskorna. Förvåning. Inte för att laget från andradivisionen tar ledningen mot Arsenal i FA-cupfinalen 1980, utan för att bollen tagit på en mörk kalufs på en gestalt som på ett lite furliknande vis la sig mot bollen. Den mörka kalufsen tillhörde en viss Trevor Brooking. The Hammers store stjärna, men också en spelare som knappt visste hur man nickade. Matchen slutade 1-0 och Brooking stod på karriärens högsta topp. Eleganten från Barking hade avgjort en FA-cupfinal.

Gatufotboll med tennisboll och vänsterfot

Han var inte snabb, men pappa Brooking tjatade alltid om att han skulle spela med sin sämre fot. Hela tiden. Toffla på den högra - hans naturliga - och fotbollsskor på den vänstra. Hemma i Barking, inte långt från West Hams hemmarena Upton Park tränades kvicktänktheten upp på gatorna, då det gällde att hinna undan, särskilt eftersom de ofta spelade med en tennisboll. Trevor och brodern Tony spelade överallt. Inomhus och utomhus, men det bästa stället var en park i närheten.

I dagens värld av akademier, elitsatsningar och fantastiska förutsättningar tidigt i barnens liv, så finns fortfarande rätt många som hävdar att just denna gatu- och spontanfotboll var mer lärorik. Wayne Rooney får väl anses som en av de sista generationerna av riktiga gatuspelare. Brooking var definitivt en sådan.

Som professionell fick han därmed två briljanta fötter att jobba med, en förmåga att alltid veta vad han skulle göra av bollen innan han fick den och en fantastisk bolltouch. Detta kompenserade brist på snabbhet och ett totalt ointresse av att tänka försvarsmässigt. Brooking var något så fint som en äkta gammaldags nummer tio. Det vill säga speluppläggaren som saknar dagens tiors snabbhet och explosivitet. En nostalgisk figur, vilka det fanns en hel del av förr, även om de var tvungna att vara magnifikt bra ifall inte managern skulle satsa på något mer robust. Brooking var magnifik och han passade perfekt in i West Ham United. En klubb han skulle tillhöra från början till slut. I upp- och nedgång. Något vi inte ser idag.

Det var 1958 han fastnade för sitt West Ham när hans pappa tog med honom på en match på Upton Park. Det var packade ståplatsläktare, men de små lotsades och lyftes fram av publiken för att få stå närmast plan. Så också lille Trevor som därmed tog The Hammers eller The Irons till sitt hjärta..

Via skollag kom snart erbjudande från West Ham när Trevor var 15-16 år. Han såg dock till att slutföra skolan och läste sedan extra för att ha något att falla tillbaka på om det inte blev någon fotbollskarriär. Med stöd av föräldrarna som hade tackat nej till ett erbjudande på 500 pund och en bil från Chelseas Tommy Docherty, och släppte aldrig linjen att skolan skulle avslutas. Av West Ham fick föräldrarna aldrig något ekonomiskt erbjudande.

I fint sällskap

Debuten kom i en bortamatch mot Burnley 1967. Det var aldrig någon tvekan om att Brooking var ett stort löfte, ändå tog det ett tag innan han slog igenom. Själv hänvisade han till lite dåligt självförtroende med tanke på stora spelare som Bobby Moore, Geoff Hurst och Martin Peters som fanns i klubben på den tiden. År 1969 drabbades han av en långtidsskada som fick honom att fundera på att lägga av, men han fortsatte och när Martin Peters flyttade till Tottenham 1970 blev Brooking ordinarie.

Moore, Peters och Hurst hade alla vunnit VM med England. Fanns inte en kotte i England som inte visste att Hurst gjort hattrick i finalen och Moore lyfte pokalen i egenskap av lagkapten. En Bobby Moore som på många sätt var av den gamla skolan. I början av karriären undrade Brooking varför Moore ofta kom in ensam på söndagmorgnar för att köra skiten ur sig i gymmet. Det förklarades med att landslagsikonen drev det hårda festandet på lördagkvällen ur kroppen. Insikter som bidrog till att Brooking blev en av de mer skötsamma inom fotbollsvärlden. Andra har lite föraktfullt kallat honom Saint Trevor, men mycket av tryggheten hade han nog med sig via föräldrarnas uppfostran. Och även om han inte varit något bad boy och skött sina kort rätt, är han ingen tråkpåse. Alltid nära till skratt. Man kan bli legendar och ha roligt, utan att bli en Frank Worthington, George Best eller Paul Gascoigne, det vill säga inte ett missförstått bollgeni, utan enbart ett bollgeni.

Säsongen 1971/72 hade Brooking inte en given plats längre och köpet av Tommy Taylor var en larmklocka att hans dagar var räknade. Men tack vare att samarbetet i mittförsvaret mellan Alan Stephenson och Bobby Moore inte fungerade, så tvingades managern Ron Greenwood att plocka ned Taylor, vilket lösgjorde en plats för Brooking på mittfältet. Från den stunden utvecklades han snabbt till en nyckelspelare och blev faktiskt framröstad till Hammer of the Year när säsongen var över.

Saknades inte bud från andra klubbar

Även om han förblev West Ham trogen, så fanns där anbud. Säsongen 1972/73 försökte Derby Cos ambitiöse manager Brian Clough locka över honom till det facila priset av 400 000 pund. Clough ville dock ha både Brooking och den åldrande Bobby Moore. Ron Greenwood satte stopp för affären.

Under 1974 kom ett frestande bud från Tottenhams manager Bill Nicholson. Egentligen en perfekt match, då Nicholson stod för Brookings typ av underhållande fotboll i snabbt tempo och bollen rullandes efter marken snarare än långbollar (vilket i och för sig även Clough stod för). Men Nicholson var trött och Brooking insåg att tiden snart var ute för den mest framgångsrike Spurs-managern genom tiderna. Och vad skulle komma därefter?

Nicholson avgick mycket riktigt 1974 och givetvis stärktes Brookings övertygelse om att han befann sig i rätt klubb. Familjenära, vänlig, trygg och en klubb som tillät honom en fri och offensiv roll på mittfältet. Där fotboll skulle spelas med finess, vilket också gjorde West Ham kända som klubben med alla stora spelare, men ack så få pokaler.

När West Ham degraderades till andradivisionen i slutet av 70-talet funderade Brooking på sin framtid ännu en gång. Hur skulle det påverka hans chanser att spela för England? Efter ett samtal med dåvarande förbundskaptenen Ron Greenwood (jo, han förre manager i West Ham), fick han försäkringar om att det inte skulle ha någon betydelse, så han stannade.

Den där eftermiddagen på Wembley 1980 var dock inte Brookings första FA-cuptitel. Den tog han 1975, men förutom en cupvinnarcupfinal 1976 och ligacupfinal 1981, så skulle det bli tunt med pokaler. Visserligen vann West Ham andradivisionen 1980/81 med ett lag som kanske var ett av de mest överlägsna i den divisionen någonsin. De fick med åtta spelare i Team of the Year och givetvis var stjärnan Brooking en av dem.

Landslaget och ett vackert avslut

Och inte blev det så mycket framgång i engelska landslaget heller. Höjdpunkten var en match mot Ungern 1981, då han med vänsterfoten rammade bollen så den fastnade i krysset. Faktum var att allt kulminerade med ett tjugofemminutersinhopp VM-slutspelet 1982. England missade kvalen till 1974 och 1978 års VM-slutspel och 1982 led han av en skada som tvingade Ron Greenwood att satsa på andra istället för veteranerna Kevin Keegan (som också drogs med en skada) och Trevor Brooking. Det var ett inhopp med spelmässig mersmak, men en lite bitterljuv eftersmak. England fick igång spelet i ett i övrigt ganska dystert VM. För Brooking och Keegan var landslagsfotbollen över.

De tu hade utvecklat ett nästan telepatiskt samarbete och det var också Keegan som gav Brooking smeknamnet Hadleigh, efter en populär tv-karaktär som föreställde en ädling från södra England med oklanderligt uppförande. Mycket tack vare att Brooking aldrig blev särskilt skitig på träning som många andra och gick alltid propert klädd.

Trevor Brooking spelade sin sista match för West Ham 1984. Efter matchen gick samtliga spelare in i omklädningsrummet och managern John Lyall stängde dörren. Det var dags för ett allvarligt avslutningssnack efter en ganska så dålig säsong. Spelarna skulle tänka igenom sina insatser och sin egen framtid. En kvart gick. Dörren stängd. Till slut fick man in ett meddelande till Brooking, som redan börjat klä av sig. Publiken är kvar. De väntar på dig. En förvirrad och överraskad Brooking tar på sig gympadojor och en träningsjacka och kliver ut. Knappt någon har lämnat Upton Park och jublet stiger. Rörd kliver han ut på mittplan och börjar sedan gå ärevarv. Plockar upp halsduk efter halsduk som regnar ned mot honom. Det hela slutar med att publik stormar in och lyfter upp Brooking och bär honom i segerstol. Nu för tiden är avtackningar välregisserade tillställningar. Det var annorlunda då, vilket också gör fansens hyllning till Brooking än större.

Efter fotbollskarriären gjorde sig Brooking bland annat ett namn inom FA och har byggt en struktur för den då så illa skötta ungdomsverksamheten i England. Ja, och så har han blivit adlad – Sir Trevor Brooking gjorde 647 matcher och 102 mål för sitt West Ham och 47 landskamper för England.

Några pärlor från Trevor Brooking

 

Målet mot Ungern 1981



 Målet i FA-cupfinalen 1980

Per Malmqvist Stoltskribentper@gmail.com@permalmqvist2015-08-28 16:45:00
Author

Fler artiklar om Old School Football