Två rivaliserande kungar i en fotbollstokig stad
Under hela 60-talet och några år in på 70-talet pågick ett intensivt kallt krig mellan två managers som inte kunde vara mer olika med den likheten att de ledde varsitt lag i en fotbollstokig stad.
Bill Shankly passade som handen i handsken i ett fotbollstokigt Liverpool. Onelinerns mästare och folkets man. The Great Motivator. I andra ringhalvan fanns en grå, tillbakadragen och av spelarna fruktad person vid namn Harry Catterick. Evertons manager var en komplex personlighet som dock besatt stor taktisk förmåga, en mästare på spelaraffärer och med visioner som visat sig vara framtida sanningar.
Deras facit säger det mesta.
Bill Shanklys placeringar från 1959/60 till 1973/74: 3,3,1 (tre första säsongerna i div 2), 8,1,7,1,5,3,2,5,5,3,1,2. Lägg därtill En UEFA-cupseger samt tre FA-cupfinaler, varav två vinster.
Harry Cattericks placeringar från 1961/62 till 1972/73; 4,1,3,4,11,6,5,3,1,14,15,17. Dessutom två FA-cupfinaler, varav en seger.
Happy Harry vs Rob Roy
Bill Shankly hade några inledande tunga år i division 2, medan Harry Catterick avslutade med tre tuffa säsonger, då hans hälsa också vacklade betänkligt. Men förutom detta, så har båda presterat under lång tid på den allra högsta nivån. Och ändå så olika. Bill Shankly kallade ofta Catterick för Happy Harry, medan Catterick refererade till den skotske upprorsmakaren Rob Roy när det gällde Liverpool-managern. De var inte nära vänner, men kanske inte så stora ovänner många kunde tro. De var helt enkelt oerhört olika och styrde två lag i en stad där fotboll var religion. I stenhård konkurrens.
Exempelvis hade Bill Shankly lotsat fram backen Ray Wilson i Huddersfield, där han haft problem och inte riktigt platsat. Bara några år senare skulle han vinna VM med England. Wilson hamnade dock i Harry Cattericks Everton, varpå Shanklys syn på sin gamle protegé förvandlades i motsatt riktning. Ray Wilson själv:
”You don´t realise how intense the Liverpool-Everton rivalry is. It took me a couple of years to realize that feeling bordering on hatred they have there. I´d be talking to Bill as I remembered him at Huddersfield and he´d be telling me it was a disgrace I´d got picked for England, I was the worst full-back ever! Anyone from the other side was just totally unacceptable.”
Folkets man och tv-förbudets förespråkare
Medan Shankly var god vän med managerkollegor som Matt Busby, så odlade inte Catterick samma relationer. När Shankly var i Grimsby talade han gärna till publiken via högtalarsystemet och höll tal till The Kop på Anfield, medan det var svårt att få Catterick att skriva något i matchprogrammet. Bill Shanklys dörr var alltid öppen, medan Harry Catterick låste om sig ute på Bellefield. Folkets man stod emot integritetens mest fundamentalistiske uttolkare.
Under en period fick Catterick för sig att göra Liverpool till en tv-fri zon och skickade representanter till Anfield för att prata om detta. Liverpool ville definitivt inte förbjuda tv-sändningar, allra minst Shankly själv, men eftersom Evertons starke man John Moores även var ägare i Liverpool FC, vågade de inte tacka nej till ett möte. Allt rann sedan ut i sanden.
Istället blev just Merseyside-derbyt föremål för en tv-sändning. FA-cupmatchen 1967 spelades på Goodison och sågs på en jätteskärm på Anfield. Totalt sett över 100 000 åskådare.
Transferspratt och avskedsansökningar
Två gånger har Cattericks agerande fått Shankly att lämna in en avskedsansökan. I början på 60-talet avtalade Catterick med Liverpools ledning att köpa en ung kille från reservlaget vid namn Johnny Morrissey. Affären genomfördes snabbt bakom ryggen på Shankly, som blev fly förbannad, då Morrissey var en spelare Shanks trodde mycket på och såg som en del av Liverpools framtid, men än värre var att direktörerna gjort affären i sin okunskap och utan att Shankly fått säga sitt. Detta skulle aldrig hända igen i Liverpool FC under Shanklys tid.
Bill Shankly hade under en längre period följd den begåvade mittfältaren Howard Kendall och 1967 trodde alla att affären var ett faktum, då det stod med stora tidningsrubriker. Men det visade sig vara Harry Catterick som duperat en journalist att exklusivt få tipset att Kendall var klar för Liverpool och inte Everton. I själva verket skrev Kendall på för Catterick och Everton samma dag. Även denna gång blev Shankly förbannad och lämnade in sin avskedsansökan, som dock aldrig öppnades och blev liggande i ett skrivbord på Anfield.
Om Harry Cattericks spratt var lite mer illasinnade så såg Shankly till att konstant skoja om Happy Harry och The Great Motivator visste var slipstenen skulle dras på sitt sätt.
Mind Games inför semifinalen som ändrade maktförhållandena
I samband med att Everton åkte ur Europacupen 1971 blev Catterick sjuk på planet och kunde inte vara med under den så viktiga FA-cupsemifinalen mot Liverpool på lördagen. När Everton-spelarna var på väg mot omklädningsrummen såg Shankly till att vara på plats för att genomföra klassiska mind games a la Shanks.
”Hello Boys, how are you? Shame about midweek.” Han fortsatte: “Hinting a surprise? Where´s Harry?”
Någon svarade:
“Oh, he´s not very well, Bill, he isn´t here.”
“Jesus! They would have to put a window in my coffin so I didn´t miss the game.”
Inför semifinalen gick Shankly som på nålar. Redan i veckan då de skulle lyfta för att spela Europa Fairs cup i Munchen möttes de av en irländsk pilot som med sin breda dialekt presenterade sig. Och för Shankly lät det som att han sa hame on Friday och exploderade.
”Hame on Friday? Hame on bloody Thursday!”
Det visade sig att piloten hette Eamon Fereday, vilket kunde låta som hame on Friday. Tyskland drabbades av ett kraftigt snöfall och matchen kunde inte spelas på utsatt dag. Rastlöse Shankly gav genast order om att packa, men upplystes om att UEFAs regler krävde att man stannade ytterligare ett dygn. Efter samtal med en UEFA-representant konstaterade Shankly:
”Come on, we ´ve got to stay, we´ve got to stay.”
Ungefär som om han försökte övertala någon annan än honom själv. Några minuter innan hade han utbrustit:
”Harry Catterick will be having tea in his own house”, samtidigt som Shankly skulle vara kvar i Tyskland.
Färgrikedom i konkurrensen
Det finns också en historia om när Bill Shankly dyker upp på Bellefield med lite kycklingsoppa efter att Harry Catterick kommit tillbaka efter sjukdom, och frågar om David Johnson och Joe Royle är till salu.
Två olikheter i tuff konkurrens i en stad där fotbollen var – och är – en religion. Men de kunde samtidigt förstå varandra i sättet att spela fotboll. När Everton vann ligan 1969/70 med ett fantastiskt spel, så blev ändå Don Revie utsedd till manager of the Year. Lite symptomatiskt för Harry Catterick. Shankly konstaterade dock senare:
”I´m not saying anything against Don Revie, and Leeds United were great. But that year, though they had been involved in everything, Leeds won nothing. It must have been a terrible blow for a fellow like Harry who had just won his second championship.”
Det fanns en unik och mustig färgrikedom över rivalerna Shankly och Catterick, över Everton och Liverpool, som inte längre finns där. Tyvärr.
Dokument från den berömda derbyt 1967, där en tv-skärm sattes upp på Anfield.
Liverpool FC anländer Liverpool 1965 efter FA-cupseger (Exempel på hur mycket fotbollen betydde för staden)
Everton anländer Liverpool året efter. Lika galet.
Källor: Wikipedia, Howard Kendall – Love Affairs & Marriage My Live in Football, Kendall, Howard (De Coubertain Books, 2013), Shanks – The Authorised Biography of Bill Shankly, Bowler Dave (Orion, 1996), Harry Catterick – The Untold Story of a Footbal Great, Sawyer, Rob (de Coubertain Books, 2014), Encyclopedia of British Football, Soar, Phil and Tyler, Martin (Willow Books, 1984)
