Veckans avspark: Hornby, Arsenal och sportboksdagen
Jag läste den på engelska först – Nick Hornbys Fever Pitch. Sedan på svenska. Flera gånger. Aldrig någonsin har jag knockats av en historia som lyckats sätta fingret precis på det jag känt under hela min uppväxt.
Låter nästan lite banalt, men flera gånger under 90-talet gick jag tillbaka och läste favoritstycken ur boken. Det hade ju aldrig funnits någon som lyckats – eller framförallt inte försökt – beskriva den inre värld en besatt fotbollsfantast befinner sig i. Tills Hornby. Det är inte så vackert eller ens särskilt eftersträvansvärt, men Hornby lyckades lyfta ämnet till en nivå där han satte ord på saker jag aldrig klarat av. Den inre känslosmässiga delen som ofta viftats bort och som fram till Fever Pitch aldrig någon vågat beskriva.
Sedan dess har dock känslor, nostalgi, intellektualiserande med mera exploderat och idag finns vi i massor, det vill säga vi ängsligt intellektuella wannabes som försöker förklara vårt genuina fotbollsintresse ur alla möjliga perspektiv.
Old School Football är nog ett slående exempel… Men för mig var Hornby först att uttrycka det som aldrig sagts. Dessutom mest relevant, och kommer så att förbli.
Under veckan ska jag därför försöka ta ut en best of-elva med Arsenal på 70-talet. Den period Nick Hornby ondgjorde sig allra mest över. Det blir inte lätt, men jag kommer göra ett försök.
Avsaknaden av Premier League i helgen gör också att stryktipset övergår till de alltid lika förhatliga landslagsmatcherna, vilket också gör att uppladdningen inför lördag får en annan betydelse.
Jag vill därför slå ett slag för Sportboksdagen på Riksidrottsmuseet nu på lördag mellan 10-15, för er som befinner er i Stockholm. Fri entré.
Kanske finner ni inte någon ny Nick Hornby, men det finns annan sportlitteratur, alltifrån gamla Bustertidningar till Rekordmagasinet. Personligen ska jag leta efter bra böcker om profiler som Ron Greenwood, Bryan Robson, George Graham och liknande som man kan ha användning för…
Läs mer här.
I väntan på lördag.
