VM-listan: De största förbundskaptenerna plats 6-10
Förbundskaptenens roll sägs ofta vara mycket svårare än en klubbtränares. Man träffar spelarna under en kort period och ska då många gånger få olika falamger att fungera ihop. Vi ska här granska de som har klarat just detta. De största förbundskaptenerna i VM-historien.
Slänger man ut ordet kapten så har nog de flesta människor sin egen bild och sin egen association. Någon tänker militären, någon tänker sjökapten och någon tänker nog för all del fotboll. Associationer som specifika kaptener; Kapten Haddock, Kapten Krok och Kapten Blod kan säkert också förekomma beroende på generation och preferenser. Lägger man till ordet Förbunds framför så blir ju bilden en annan. Förbundskapten är ju ganska intimt förknippat med sport i allmänhet och för oss Old School-nördar fotboll i synnerhet.
När jag gräver i mitt minneskartotek så är ju det första namn som dyker upp Georg “Åby” Ericsson, far till den framgångsrika U21-förbundskaptenen Håkan Ericsson och dessutom ledare för det svenska fotbollslandslaget mellan 1971-1979. Han var min första förbundskapten och även om jag naturligtvis inte hade några större åsikter om honom som ung grabb så har jag förstått senare att Åby var en oftast sorglös man som tyckte att det var viktigt med trivsel och att man jobbade ihop gruppen. Åbys taktiska kunskaper var omtvistade men man kan, i alla fall när det gäller VM 1974, inte ifrågasätta hans framgångar i VM. Hans sista VM 1978 blev ju definitivt inte lika starkt, men det är ju en helt annan historia.
I denna Old Schools andra VM-lista ska vi gräva ner oss i framgångsrika förbundskaptener i VM-historien, och här kommer plats 6-10 på, återigen, min högst personliga topplista över historiens framgångsrikaste förbundskaptener.
10. Rudolf Vytlacil, Tjeckien 1962
Tjeckoslovakien hade för all del tagit ett silver i VM redan 1934 och då under ledning av Karel Petrú, men fotbollen var inte utvecklad i alla länder och även om många av de traditionella stornationerna kom med landslag så var de inte alls av den kaliber de höll tre decennier senare.
Till VM 1962 kom Tjeckoslovakien som ett stabilt Europeiskt landslag men att de skulle ta sig till final var det i princip ingen utanför Tjeckoslovakiens gränser som trodde. Man hade ett ganska anonymt lag med bara inhemska spelare( i VM 1934 hade man faktiskt haft ett utlandsproffs). Den stora stjärnan var Josef Masopust som gjorde finalens första mål och som dessutom utsågs till Europas bästa spelare det året.
Rudolf Vytlacil, som hade tagit över det tjeckoslovakiska landslaget efter VM i Sverige 1958, var alltså mannen som ledde laget till final efter seger över starka nationer som Spanien,Ungern och Jugoslavien. I finalen levde guldhoppet upp i den 15:e minuten när man tog ledningen men till sist blev det brasilianska laget för starkt. Hursomhelst är Vytlacils insats tillräcklig för plats 10 på den här listan.
9. Enzo Bearzot- Italien 1978,1982 och 1986
Enzo Bearzot är en av de italienska förbundskaptenerna med flest år på posten och som faktiskt gjorde så många som 104 matcher som chef under en 11-årsperiod., vilket är italienskt rekord.
Tiggaren från Friuli, som var hans smeknamn, var en noggrann manager som ofta kartlade sina motståndare noga. Efter att ha nått semifinal och fjärdeplats i såväl VM 1978 som EM 1980 blev det 1982 Italiens och Bearzots tur att gå hela vägen.
Mästerskapet började inte speciellt bra och det var faktiskt på vippen att Gli Azzurri hade blivit utslagna redan i gruppspelet. Efter tre lama oavgjorda matcher mot Peru,Kamerun och Polen så tog man sig vidare till andra rundan. Det var dock snarare de andra lagens svaghet än Italiens styrka som gjorde att man kunde säkra plats i slutrundan. Pressen var skoningslös i sin kritik och den ganska träige Bearzot utlyste då en “Silenzio Stampa”, vilket betyder att man helt enkelt inte talade med pressen för att kunna fokusera framåt i turneringen.
I det andra gruppspelet hade man fått värsta tänkbara lottning tyckte många då man skulle spela i en trelagsgrupp tillsammans med de sydamerikanska giganterna Argentina och Brasilien. Först ut var Argentina och där lyckades man vinna efter ett mål vardera från Juventus-spelarna Tardelli och Cabrini.
Gruppfinalen stod då mot Brasilien och är det någon gång i världshistorien som en förbundskapten haft en “go to guy” för att ordna ära och seger så var det väl när Paolo Rossi tog över scenen. Ett hattrick i matchen mot Brasilien, som hade gått vidare vid kryss, följt av två mål i semifinalen mot Polen och det viktiga första målet i finalen mot Västtyskland gjorde att Rossi inte bara hamnade i historieboken utan också blev den direkt avgörande faktorn att Bearzot hamnar på en niondeplats på den här listan.
8. Aimé Jacquet, Frankrike 1998
I ett mångkulturellt men ändå polariserat Frankrike så var det franska landslaget för många det stora hoppet. I ett lag där man blandade vita spelare med franskt ursprung med muslimska spelare med nordafrikanskt ursprung och slutligen färgade spelare med rötter i Västindien så var det en ifrågasatt och närmast hånad man som skulle ro skeppet i land och få 1,5 miljon människor att välla ut över Champs Elysees en juliafton 1998.
Aime Jacquet var inte ett självklart val som förbundskapten och han fick faktiskt börja som tillförordnad förbundskapten 1994 medan man letade efter en annan. I takt med att resultaten var goda så blev den före detta landslagsmittfältaren Jacquet permanent i rollen.
Efter ett bra EM 96 så var Jacquets status ganska hög och då speciellt eftersom han ansågs ha god förmåga att få spelare med olika bakgrund att fungera tillsammans. Snart började dock kritiken komma. Detta berodde främst på att Jacquet ansågs ha en alldeles för defensiv spelstil. Han ville bygga sina lag på det viset med en stabil försvars och centrallinje. Det gick så långt att både press och en stor falang av fansen ville ha in en ny förbundskapten inför VM på hemmaplan 1998.
I turneringen så började det bra både för Frankrike och Jacquet. Man gick igenom gruppspelet utan poängtapp och då med en solid defensiv som främsta styrka. Om man ser till att backlinjen bestod av Thuram,Desailly,Blanc och Lizarazu så förstår man att det var svårt att ta sig igenom. Även mittfältet var starkt med namn som Deschamps och Zidane. Det var forwardspositionen som vållade debatt. Unga blivande världsstjärnor som Trezeguet och Henry fick i de avgörande matcherna starta på bänken och forwardsplatsen i ett 4-5-1 spelande Frankrike viktes åt den ganska statiske Stephane Guivarch. Efter benhårda matcher mot Paraguay i åttondelen och Frankrike i åttondelen( förlängning respektive straffsparksavgörande) så lyckades man efter dubbla mål av backeleganten Lilian Thuram vända 0-1 underläge till vinst med 2-1 mot Kroatien i semifinalen.
I finalen skulle Jacquet få mönstra sitt manskap mot Brasilien och återigen så valdes ett defensivt manskap. Det skulle dock visa sig att detta blev en av de enklaste matcherna i turneringen för Frankrike.
Efter att Ronaldo drabbats av något mystiskt anfall innan match så var han en skugga av sitt vanliga jag och planens store kung blev istället en “arab”, nämligen den Algerietbördige Zinedine Zidane. Med sina två mål i första halvlek så blev det en ganska enkel resa för Jacquets “Black-White-Arab”.manskap. Han hade lyckats med det som de franska myndigheterna i dessa tider slet sitt hår med. Han lyckades smälta samman de tre grupperna i en smältdegel av internationell mästarklass. Detta blev Jacquets sista framträdande som förbundskapten eftersom han avgick från sin post. Han gjorde det som världens bästa coach och för detta så får han plats 8 på den här listan.
7. Cesar Luis Menotti, Argentina 1978 och 1982
Det finns två obestridliga motpoler inom fotbollen oavsett om vi pratar elitfotboll,breddfotboll, ideologi bland spelare,tränare och till och med supportrar. Den ena polen är det vackra spelet till varje pris, att skapa och att kreera. Ett fritt flödande spel som ska vara befriad från ett systemtänk och som ska släppa loss de fria själarnas fotboll. Om man skulle hitta ett universalt uppslagsverk för fotboll och slå upp detta begrepp så skulle det mycket väl kunna illustreras med ett foto på Cesar Luis Menotti.
I Argentina fanns under 70 och framförallt 80-talet skiljelinjen mellan de som var Menottistas(anhängare av Menottis fotboll) och de som var Bilardistas( anhängare av den efterföljande förbundskaptenen Carlos Bilardos Estudiantes-influerade defensiva systemfotboll)
El Flaco, eller den magre, var det namn som folket hade på Cesar Luis Menotti. En man med tydliga vänsterideal, som tog över argentinsk landslagsfotboll efter ett dåligt VM 1974. Man hade iofs hankat sig vidare från gruppspelet men kom sist i det påföljande andra gruppspelet.
Menotti var en tänkande tränare som ville spela en offensiv, flytande fotboll. Han var en man som byggde sitt ledarskap på dialog och tyckte om att diskutera fotboll med sina spelare. Det fanns de som hävdade att om ledarskiftet på managerposten hade kommit efter att juntan under Jorge Videlas ledning tog över landet 1976 så hade Menotti aldrig varit aktuell.
Mästerskapet 1978 vanns men inte utan problem och kontroverser. Första missräkningen var det faktum att man förlorade gruppfinalen mot Italien och på så sätt fick flytta från sin bas i Buenos Aires för att spela det andra gruppspelet. Väl i det andra gruppspelet så ställdes man mot ärkerivalerna Brasilien, Polen och Peru. Efter att ha vunnit med 2-0 mot Polen i första matchen så ställdes man i andra matchen mot Brasilien. Matchen, som var en tuff och brutal tillställning, slutade 0-0 och inför slutrundan stod man på samma poäng. Brasilien hade i sin sista match Polen och vann med 3-1. På den här tiden så var spelschemat så att Argentina skulle spela sin sista match mot Peru två och en halv timme efter Brasilien, något som naturligtvis aldrig skulle förekomma idag. Argentina behövde vinna med fyra mål och matchen slutade 6-0. Kritiken och konspirationsteorierna från Brasilien var av naturliga skäl massiv. Att den peruanske målvakten Ramon Quiroga hade argentinska rötter var en av de största argumenten och att han skulle ha gett bort matchen till argentinarna ansåg den brasilianska pressen vara självklart. Det fanns även anklagelser mot den argentinske presidenten Jorge Videla som gick ut på att han ska gått med på olika fördelaktiga handelsavtal för Peru om man förlorade matchen.
Efter det tvivelaktiga avancemanget så ställdes man mot Holland i finalen. Det holländska laget saknade Johan Cruyff och hade inte imponerat på samma storartade sätt som för fyra år sen. Trots detta hade man vunnit andra grupprundan efter seger i en direkt avgörande match mot Italien.
Menotti var känd för att vara en sportsman, men även Menotti visade i finalen att han kunde ett och annat tricks. När finalen skulle starta så höll Menotti avsiktligt kvar sitt lag i omklädningsrummet flera minuter efter att finalen egentligen skulle ha startat, allt för att få holländarna att svettas i det euforiskt galna väsendet och konfettiregnet ute på planen.
Matchen vanns efter förlängning och anfallaren Mario Kempes blev Menottis och hela Argentinas hjälte med sina två mål.
Menotti är en fascinerande människa och en stor personlig favorit. Trots att han inte lyckades upprepa segeryran fyra år senare i Spanien så är bedriften att leda laget till guld i det enorma tryck som hemmaplan innebar 1978 tillräckligt för att nå plats 7 på den här listan.
6. Alf Ramsey, England 1966 och 1970
Som spelare så var Alf Ramsey en del av ett av VM-historiens största fiaskon när han deltog som spelare i VM 1950 när England kraschade mot USA i gruppspelet. Som manager och förbundskapten så tar han en plats på listan, naturligtvis först och främst pga att han ledde England till guld på hemmaplan 1966.
Ramsey hade utfört en bragd när han ledde det nyuppflyttade och anonyma Ipswich till ligaguld 1962 och när Walter Winterbottom lämnade sitt uppdrag 1963 så tog han över landslaget. Som person var Ramsey en ganska egensinnig person som sades inte vilja låtsas om sin enkla arbetarbakgrund från Dagenham i östra London, vilket för övrigt inte var alls långt ifrån där hans lagkapten Bobby Moore växte upp i Barking. Ramsey lade sig till med en sk “stiff upperlipp accent” och hade andra manér som han kritiserades för. Rykten sade även att han hade zigenarpåbrå och när den engelska spelarbussen vid något tillfälle passerade en zigenarkaravan ska Bobby Moore ha yttrat: “ Ska du inte hälsa på dina släktingar Alf?” Ramsey ska ha varit måttligt förtjust.
Ramsey pekade tidigt ut färdriktningen och det var guld som gällde. Under åren innan VM så var resultaten blandade men Ramsey trodde på sin sak och byggde upp sitt lag. Han hade vid sitt tillträde drivit igenom villkoret att ha 100 % egen makt över alla laguttagningar. Winterbottom hade fått dras med en uttagningskommitté, något som för övrigt var ganska vanligt på den tiden.
I gruppspelet hade England svårt att lyfta. Man gick förvisso igenom gruppspelet utan att släppa in mål. Ramsey hade sedan länge spelat in ett försvarsblock med lagkaptenen Bobby Moore och Jack Charlton i mittförsvaret, Evertons stjärna Ray Wilson på vänsterbacken och Fulhams offensive George Cohen till höger. Målet vaktades av Englands kanske bästa målvakt genom tiderna, Gordon Banks.
Det var först i kvartsfinalen mot Argentina som England och turneringen som helhet fick ett lyft. Det blev dock en intensiv match med ett flertal kontroversiella eftermälen med Ramsey i huvudrollen. Den argentinske lagkaptenen Rattin blev utvisad och den tyske domaren Kreitlein uppgav i efterhand orsaken: “Han såg ut som han tänkte döda mig”. Stor palaver utbröt då Rattin vägrade lämna planen och det tog hela åtta minuter innan man fick kaptenen att lämna planen. Efter matchen så stoppade Ramsey högerbacken Cohen från att byta tröja med en argentinsk spelare och till pressen förklarade Ramsey att det var svårt att spela fotboll mot ett lag som betedde sig som djur. Förbundskaptenens relation med pressen var egentligen aldrig bra och det fick han ofta kritik för.
Semifinalen mot Portugal vanns med 2-1 efter två mål av Bobby Charlton och i finalen väntade det starka Västtyskland. England ledde med 2-1 när man gick in i den sista matchminuten men efter ett misstag i försvaret kunde västtyskarna kvittera. I den korta paus som föregick förlängningen tvingade Ramsey spelarna att stå upp och inte lägga sig ner. “ Visa er inte svaga” var budskapet. Ramsey påvisade att tyskarna såg färdiga ut och att man skulle få ett psykologiskt försprång om man inte visade sig trötta. Ramseys avslutande ord inför förlängningen var: “ Ni har vunnit guldet en gång redan. Gå nu ut och gör det igen”. Två mål av Hurst i förlängningen, varav det ena var det berömda ribba in-målet som en armenisk linjedomare godkände, gav Ramsey och England det efterlängtade guldet.
Fyra år senare i Mexiko var England en av de stora favoriterna och många experter ansåg att Ramsey förfogade över en ännu bättre trupp än 1966. Det slutade dock i kvartsfinalen där man släppte en 2-0 ledning till förlust med 3-2 mot Västtyskland som i och med detta tog en gruvlig revansch för förlusten fyra år tidigare.
Englands VM kantades av en del verkligt stora problem. Lagkaptenen Bobby Moore blev vid en träningsmatch i Colombia under uppladdningen anklagad och misstänkt för att ha stulit ett armband och fick faktiskt tillbringa flera dagar i husarrest innan diplomatiska aktioner på regeringsnivå fick lagkaptenen fri. Ramsey stod dock lugnt i stormen och fick med Moore i truppen igen och han presterade något av sin bästa fotboll i Mexiko 70.
Nästa stora problem för England kom inför kvartsfinalen då målvakten Gordon Banks blev magsjuk och inte kunde spela. Ersättare blev Chelseas Peter Bonetti och många anser att hans tavla vid Franz Beckenbauers 1-2 mål var en av de avgörande faktorerna att England fick åka hem. Ramsey fick också ta emot kritik efter att, i samband med Beckenbauers reducering, ha bytt ut Bobby Charlton mot Colin Bell.
Om man bara ser till prestationerna i VM-turneringar så hamnar Ramsey på listan. Skulle man se till hur det gick i VM-kvalet till mästerskapet i Västtyskland 1974 så ser det värre ut. Ramsey litade fortfarande på en stomme från 66-laget och lagkaptenen Bobby Moore gjorde ett par stora misstag i bortamatchen mot huvudkonkurrenten Polen, vilket renderade i en förlust. I returen på hemmaplan ställdes Moore över till förmån för Leeds Norman Hunter. Ödets ironi skulle göra att det blev just Hunter som med ett misstag likte det Moore gjort i Polen blev ett av de avgörande skälen att England missade mästerskapet.
Kritiken mot Ramsey hade på senare år växt och mycket handlade om att han var en coach som hade svårt att förändra en matchbild. När England desperat jagade ett segermål på slutet fanns ett offensivt alternativ på bänken och det var Derbys Kevin Hector. Trots idoga övertalningsförsök från Bobby Moore, som fanns på bänken, så väntade Ramsey till den 88:e minuten med att byta in Hector. I den 90:e minuten fick Hector en chans vid mållinjen men missade precis bollen.
Ramseys tid som förbundskapten var nu slut och för hans prestation att leda sitt land till guld i hemma-VM med allt vad det innebär så blir han sexa på den här listan.
