VM-listan: De största matcherna plats 1-5
Som så många gånger tidigare under de här VM-listorna så kan vi konstatera att det här med VM-historia är både roligt,svårt och naturligtvis väldigt subjektivt. Här kommer Old Schools lista över de fem största VM-matcherna i historien. Håll till godo.
På de fem översta platserna hittar vi två slutmatcher med överraskande segrare, en avgörande mellangruppsmatch med ett favoritfall samt två semifinaler som tagit musten ur både spelare och publik.
5. Brasilien-Uruguay 1950, 1-2
I de allra flesta fall så är segerns sötma i långa loppet större än den bittra eftersmaken av en förlust. En vinst i de stora sammanhangen är ju något som skapar historia rent allmänt och för laget i fråga i synnerhet. Förlorarens bittra kalk smakar allt mindre ju tiden går och till sist så den bara ett svagt minne från förr. Det finns ju alltid undantag som bekräftar regeln och “Maracanazo” är ett av de starkast lysande exemplen på där chocken och skammen av förlusten vida översteg vinnarnas glädje.
Förspelet var inte vackert. Tidningen O Mundo publicerade på matchdagen en framsida med rubriken “Här har ni världsmästarna” med en bild av de brasilianska spelare undertill. Det sägs att kaptenen Obdulio Varela köpte varenda exemplar han kunde få tag på för att sedan, tillsammans med sina lagkamrater, urinera på dem.
Matchen i sig blev precis den ångestladdade föreställning som man kan föreställa sig för ett Brasilianskt hemmalag som aldrig vunnit VM, men nu hade chansen på hemmaplan. Brasiliens president och Rios borgmästare gjorde sitt för att spä på pressen genom att konstatera att “vi ser redan er som världsmästare” och “vi har gjort vårt genom att bygga denna fantastiska arena. Nu är det upp till er att göra er plikt”
Med detta ok från dignitärerna tog de allt mer nervösa brassarna sig an matchen och även om första halvan av matchen var en enda stor press från Brasilien så jämnade spelet ut sig. Det stod snart klart att detta inte skulle bli någon lek.
Totalt hade brassarna sjutton skott i första halvlek utan att kunna förvalta något. I andra halvlekens inledning blev det dock islossning genom anfallaren Friaca. I det här läget krävdes två mål för att brassarna skulle tappa guldet och allt kändes lugnt. Detta skulle dock kapten Varela ändra på när han spelade ut bollen på kanten till Ghiggia som, efter att ha gjort bort Brasiliens vänsterback hittade centern Schiaffino som i sin tur förpassade in bollen i krysset.
Maracana blev dödstyst och den totala vändningen i atmosfären på banan sades av de brasilianska spelarna vara förödande för matchen. De blev så paralyserade av rädsla att förlora matchen att de tappade momentumet fullständigt. När det återstod elva minuter tog sig Ghiggia återigen förbi vänsterbacken och målvakten Barbosa förväntade sig ett inlägg när Ghiggia istället pricksköt in det vinnande målet mellan stolpen och Barbosa. Den brasilianske keepern skulle därmed för evigt bli den som fick bära hundhuvudet för förlusten.
En outsäglig sorg och förstämning spred sig på Maracana efter slutsignalen och det har berättats om folk som svimmade, kräkte och till och med tog sina liv. Exakt vilka sanningshalter som ligger i det sista får vi kanske lämna därhän men att det var ett paralyserat brasilianskt folk var ingen överdrift. I den kaotiska stämningen som blev så var det knappt det gick att få till en ordentlig prisceremoni, utan Jules Rimet fick liksom bara lämna över trofén.
En som fick bära med sig förlusten bra mycket längre än majoriteten av de 199000 som fanns på läktarna var Barbosa, målvakten. Sex år före sin död sade han in intervju att det maximala fängelsestraffet i Brasilien var 30 år och att han då hade “avtjänat” 10 år mer än det.
4. Västtyskland-Ungern 1954, 3-2
Uttryck som t.ex bollen är rund och att en match varar i 90 minuter är uttryck som är välkända i varje fotbollsintresserad människas sinne. Att de härstammar från en tysk förbundskapten vid namn Sepp Herberger eller kanske till och med från en städerska vid tyskarnas träningscamp är det nog färre som vet. Med dessa floskler och naturligtvis en hel del kunskap tog Herberger sitt tyska landslag till en av de absolut största skrällarna i VM-historien, “Der Wunder von Bern”. Undret i Bern har givits ut i såväl bokform som filmform och är ett dokument av en nationalistisk tro när den som allra bäst och finast och inte i de avarter som hade förekommit under tidigare decennier i Tyskland.
Ungern var tidens obestridliga suveräner. Med ett spel som andades framtid, där man med ett snabbt och rappt anfallspel, och med en mästerlig Ferenc Puskas i ledarrollen, var man stora favoriter till att ta guldet. I hemlandet hade man redan tryckt upp minnesfrimärken till minne av det VM-guld man ännu inte hade vunnit. Det sades även att man hade gjort fundamenten till 17 stycken statyer i människostorlek, de blivande världsmästarna.
Lagen hade redan mötts i gruppen och då hade ungrarna kört över västtyskarna med 8-3. Herberger hade dock kört med ett fulspel och bänkat sina bästa spelare. Han räknade kallt med att man skulle klara att gå till kvartsfinal via ett extraplayoff mot Turkiet. Ungrarna hade sin tuffaste match fram till finalen i det som kallats “Bataljen i Bern” mellan Ungern och Brasilien där de förra hade dragit det längsta strået.
Tyskarna kom till final med ett ökat självförtroende då man betvingat Jugoslavien med 2-0 i kvarten och det starka Österrike med hela 6-1 i semifinalen.
Efter åtta minuter ledde de fantastiska ungrarna med 2-0 efter mål av Puskas och Czibor. Inget annat än en överkörning, och förväntat guld till Ungern, såg troligt ut. Den faktor som förmodligen spelade in mest av allt i det överraskande västtyska guldet var den snabba vändningen. Efter 18 minuter hade Max Morlock och Helmut Rahn utjämnat resultatet och satt griller i huvudet på ungrarna. Det alltmer tilltagande regnet spelade också västtyskarna i handen eftersom de spelade med lite mer energi och framförallt fysik.
Herbergers brandtal i halvlek om hur de hade tagit över och att de inte skulle ge ungrarna en tum i andra såg först ut att vara förgäves. Ungrarna startade andra halvlek i ett furiöst tempo och tvingade tyskarna till att rensa på mållinjen ett par gånger. Därefter fick tyskarna däremot bättre kontroll och när det återstod sex minuter kunde Helmut Rahn skriva in sig som odödlig i den tyska fotbollshistorien då han kunde göra segermålet efter inspel av yttern Schäfer.
Lagkaptenen Fritz Walter kunde lyfta bucklan framför de minst sagt snopna ungrarna och den här matchen blev ett vägskäl i den internationella fotbollshistorien. Efter detta mästerskap har tyskarna,antingen enat som Tyskland eller bara Västtyskland, tagit nio medaljer på 15 försök. Ungrarna har inte tagit något och befinner sig sedan denna dagen ganska långt ner på den internationella stegen.
3. Italien-Brasilien 1982, 3-2
Få matcher i mitt liv har gjort mig genuint ledsen. Även om jag naturligtvis har favoritlag så är jag ganska samlad när mitt lag förlorar. Den 5 juli 1982 var inte en sådan dag utan jag grät när Brasilien förlorade mot Italien och blev utslagna ur VM. Dessutom var Paolo Rossi den värsta människan på jorden enligt mig. Jag var förkrossad!
Brasilien hade sedan det lekfulla laget som charmade världen i VM 1970 haft svårt att att hitta tillbaka till det vägvinnande flytande spelet som hade blivit deras kännetecken.
I VM 1974 hade man i och för sig krånglat sig till en bronsmatch som man förlorade mot Polen. Det bestående minnet av Brasilien från det mästerskapet var dock ett ganska cyniskt och stundtals brutalt spel. 1978 hade man slipat bort de värsta elementen ur spelet men man hittade fortfarande inte det där fantastiska och spännande som man haft 1970. I Argentina knep man trots detta bronset och mycket tack vare kanonskyttar som Dirceu och Nelinho.
I VM 1982 hade man tagit sig till det andra gruppspelet och villkoren var tydliga inför den sista matchen mot Italien: oavgjort skulle räcka för en plats i semifinalen. I det inledande gruppspelet hade man imponerat stort med ett fantasifullt och flytande spel, kryddat med fantastiska mål av Zico,Socrates och yttern Eder.
Matchen mot Italien hade en fantastisk inramning där de brasilianska profilerna med den fantastiska tekniken blev ackompanjerade av lyckorusiga skrattande landsmän med dånande sambatrummor. Som så många matcher under VM 1982 så var värmen tryckande. Nu var detta två lag som var vana vid värmen men trots detta så tycker man att det borde påverkat tempot i matchen men av det syntes inget.
Italienarna var snabbast ur startblocken och Paolo Rossi kunde redan i den femte matchminuten utnyttja ett( i mina ögon) alltför vanligt brasilianskt försvarsmisstag. Kvitteringen skulle inte låta vänta på sig. De två offensiva mittfältsstjärnorna Zico och Socrates hade under turneringen tillåtits full frihet att skapa framåt och nu skulle ett ögonblick av genialitet infinna sig. Socrates bröt fram på mitten och skickade bollen till Zico som med utsidan av foten vände bort två italienare. Socrates hade i sin tur fortsatt sin djupledslöpning in i straffområdet och Zicos boll var exakt tajmad. Socrates dundrade in kvitteringen och stadion exploderade. Det brasilianska försvarsspelet i den här turneringen lämnade dock mycket övrigt att önska och efter 25 minuter kunde Rossi ånyo utnyttja ett misstag och hamra in tvåan.
I andra halvlek sjönk mitt eget hopp i soffan i takt med att brassarna missade lägen och italienarna stängde butiken. En strimma hopp tändes dock med dryga 20 minuter kvar. Denna gång var det de två mer defensiva mittfältarna Cerezo och Falcao som skulle samarbeta. Falcao fick bollen utanför straffområdet och Cerezo gav sig av på en mäktig djupledslöpning där han lurade bort två av italienarna. Falcao utnyttjade luckan och med ett mäktigt vänsterskott skickade han för stunden Brasilien till semifinal.
Nu är det ju så att alla sagor inte har ett lyckligt slut och den, i mina elvaåriga ögon, vedervärdige Paolo Rossi skulle få sista ordet. Den diplomatiskt uttryckt medelmåttige målvakten Waldir Peres gav bort en enkel hörna. Bollen rensas ut till en utanför straffområdet stående Marco Tardelli. Hans skott letar sig igenom villervallan av ben och eftersom backen Junior valt att för en stund somna till vid sin stolpe så kan Rossi från nära håll en gång för alla släcka den brasilianska drömmen.
Jag kan inte påstå att den här matchen är något som jag 36 år senare går och tänker på men bara minnet av hur ledsen jag var och hur fullständigt orättvist det var gör mig alldeles kallsvettig. Ur min subjektiva världssyn som elvaåring och min något mer klarsynta världssyn som 47-åring så skulle brassarna vunnit den här matchen. Ur ett objektivt perspektiv så var det här en av VM-historiens mest gastkramande matcher. I min värld på bronsplats.
2. Frankrike-Västtyskland 1982, 3-3
Knappt hade elvaåriga jag smält det nesliga brasilianska uttåget innan jag skulle råka ut för nästa besvikelse. Tre dagar efter att Paolo Rossi skickat hem det elektriska brasilianska landslaget skulle ett annat, i alla för dagen, fantastiskt Frankrike få respass.
Skådeplatsen var Estadio Ramon Sanchez Pizjuan i Sevilla. Trots att det var sen avspark så var kvicksilvret på temperaturen väl över 30 grader. Det skulle bli hett på mer sätt än ett denna kväll.
Ingångsvärdena var ganska olika för de bägge lagen. Tyskarnas framfart i turneringen var inget som den breda massan jublade över. I gruppspelet hade man i en av VM-historiens mest skandalösa matcher myglat bort Algeriet från slutrundan genom att tillsammans med Österrike hitta exakt det resultat som behövdes för att båda skulle gå vidare. 80 minuters gåfotboll bjöds innan domaren gjorde slut på eländet. Frankrike däremot hade bjudit på ett småtrevligt spel men ändå hade man haft en ganska enkel väg till semifinalen med Österrike och Nordirland i mellanrundan.
I den kraftfulle storstjärnan Karl Heinz Rummenigge frånvaro så var det den kraftfulle men lite begränsade Klaus Fischer tillsammans med den unge kreative yttern Pierre Littbarski som skulle var de främsta hoten offensivt. Det blev Littbarski, som var en annan stor personlig favorit, som startade målfabrikationen denna afton. Han mötte en boll som Ettori hade stött undan framför den anstormande Fischer och tysken gjorde inget misstag.
Matchen böljade fram och tillbaka som i skov. Den tyske mittfältsdynamon Magath tillsammans med veteranen Paul Breitner stod öga mot öga med “De tre musketörerna” Michel Platini,Alain Giresse och Jean Tigana. Det blev en hård,tuff men periodvis otroligt välspelad match. Kvittering kom efter knappa halvtimmen när den något mindre begåvade Försterbrodern Berndt brottade omkull den franska strikern Rocheteau. Lagkaptenen Platini gjorde inte något misstag på den efterföljande straffen.
Matchen gick över i ett konstigt moln av på samma gång odisciplinerat men ändå intelligent spel. Spelarnas fysik ställdes på sin spets. Efter fem minuter av andra halvlek tvingades den franske yttern Genghini gå av till förmån för Patrick Battiston. Fransmannen skulle dock bara vara kvar på banan i tio minuter innan en av VM-historiens mest omskrivna situationer föranledde att han fick utgå. Bossis hade vunnit bollen på mittfältet och hittat Platini som omedelbart lyfte en boll i djupet på Battiston. Den framstormande fransmannen nådde bollen först och lyfte den strax utanför målet allt medan den tyske målvakten Toni Schumacher fullföljde sin utrusning med en flygande höfttackling i huvudhöjd på Battiston. Fransmannen föll medvetslös till marken med två utslagna tänder och tre brutna revben. Eftersom Sevillas polismyndighet hade bannlyst röda korset från innerplan så tog det flera minuter innan man lyckades skaka fram en bår så att Battiston kunde hjälpas av. Allt detta medan den iskalle Schumacher stod med bollen under armen väntandes på att få lägga inspark. Det som hade renderat i att man hade blivit lagförd på gatan gav inte så mycket som frispark i Sevilla.
Inget av lagen lyckades knyta ihop säcken innan full tid och matchen gick till förlängning. Där såg Frankrike ut att dra det längsta strået när man genom en volley från liberon Tresor och ett skott stolpe in av Giresse gick fram till en 3-1 ledning. Tyskarna hade på inget vis sett slaget förlorat och den inbytte Rummenigge tryckte in reduceringen och i den 108:e minuten lyckades Klaus Fischer dundra in en cykelspark och så var det utjämnat.
Djävulens fotbollslotteri, straffsparksläggning, skulle avgöra var finalplatsen skulle hamna. Ställningen efter fem straffsparkar var fyra lika efter missar av Uli Stielike och Didier Six. I den sjätte omgången missade den olycklige försvararen Maxime Bossis. Nu låg avgörandet i den store Hamburgcentern Horst Hrubesch fötter och han gjorde inget misstag.
När man som elvaåring var helt fysiskt urlakad efter att ha sett matchen på TV kan man bara föreställa sig hur spelarna i allmänhet och fransmännen i synnerhet kände. Detta är en av de stora klassikerna och tar en andra plats på Old Schools lista över stora VM-bataljer.
1. Italien-Västtyskland 4-3, 1970
Partita del secolo och Spiel des Jahrhunderts är på inget sätt blygsamma omdömen då det översatt till svenska betyder “Århundradets match”. Precis detta epitet har dock semifinalen mellan Italien och Västtyskland i VM 1970 fått. Många gånger kan anspänningen i en semifinal vara väl så hög som i en final. Att en finalplats i den största av turneringar står på spel kan få den mest nervstarka att dallra.
Den viljestarka tyska maskinen skulle ställas mot det listiga beräknande italienska laget. Två olika stilar som ändå var lika i så motto att de byggde på ett solitt försvarsspel med snabba omställningar.
Matchen började försiktigt i den tryckande värmen innan ett blixtsnabbt väggspel mellan Boninsegna och Riva slutade med att den förre drog in en halvvolley från 16-meterslinjen. Det blev fortsatt hög kvalitet på spelet i den första halvleken. Den framstormande världsstjärnan Beckenbauer ledde sitt manskap i ett vägvinnande spel utan att få till den där sista pricken. Italienarna å sin sida excellerade i ett effektivt och vackert försvarsspel.
Tyskarna hade ett gyllene läge att kvittera när man snappade upp en för lös bakåtpass. Yttern Grabowski hittade mittfältsdynamon Overath men hans skott gick i ribban. Mitt i den andra halvleken så blev Beckenbauer nergjord. I straffområdet tyckte tyskarna. Utanför tyckte domaren. Vad värre var, var att Beckenbauer skadade sitt nyckelben men då tyskarna redan gjort sina byten fick den unge stjärnan slutföra matchen i mitella.
När italienarna så när räknat in segern kunde ett av otaliga inlägg från Grabowski hitta fram till den helt fristående försvararen Schnellinger som styrde in en volley i mål och förlängning var ett faktum.
De 30 minuter som nu följer i förlängningen är av de allra flesta experter utnämnt till de bästa och mest spännande i VM-historien.
Om italienarna är traditionellt världsledande gällande försvarsspel så var det inget som syntes när västtyskarna tog kommandot. Efter ett mer än lovligt taffligt försvarsspel kunde Gerd Müller forcera in ledningsmålet framför händerna på Albertosi. Den vänligheten kvitterade de tyska försvararna strax därefter då en lam undannick snappades upp av backen Burgnich som kvitterade. Sedan var det italienarnas tur att ta över ledartröjan när stjärnan Riva styrde in Domenghinis cross. Tre mål och då hade inte ens den första förlängningskvarten tagit slut.
Om det hade varit ett makalöst tempo i 105 minuter så var det inget som något av lagen hade planer på att skruva ner den sista kvarten. När 10 minuter återstod av förlängningen så lyckades den notoriske måltjuven Gerd Müller göra sitt andra mål i matchen och många trodde nog att tyskarna nu skulle ta tillbaka initiativet. Knappt hade sekundvisaren hunnit gå ytterligare ett varv innan italienarna en gång för alla kunde dra plösen över både tyskarna och matchen. 1969 års “footballer of the year” Gianni Rivera kunde efter inspel från Boninsegna skicka italienarna till final.
De sista 9 minuterna av matchen gick ner i slow-motion för nu var krafterna slut. Publiken hade fått se hisnande FEM mål på 30 minuters förlängning. Italienarna kunde falla i varandras armar efter slutsignalen efter vad som betecknas som århundradets match och den tar också förstaplatsen på Old School Footballs lista över tidernas största VM-matcher.
