Whites vs Blacks: Berättelsen om en kväll då ett lag med vita spelare mötte ett lag med svarta spelare
Vissa idéer är sådana som folk kan bli oense om vem som kom på. Andra idéer är sådana som ingen egentligen i efterhand vill kännas vid; lägligt nog minns ingen vem som var upphovsmannen. En sån tilldragelse var WBA-mittfältaren Len Cantellos Testimonialmatch. Någon, som sagt okänt vem, kläckte idén att ett lag med bara vita spelare skulle möta ett lag med bara svarta spelare.
Dystra tider
1970-talet var ingen munter tid i Storbritannien. Lågkonjunktur och medföljande arbetslöshet gjorde att missnöjet grodde, Högerextremistiska krafter med nationalistiska och rasistiska ideologier frodades och då inte minst på West Midlands. National Front var det högerextrema partiet som hade skapat störst väljarbas under 70-talet och i valet 1979 så fick partiet under John Tyndall 192000 röster och blev sjätte största parti. Tittar man på partiets väljardemografi så var majoriteten lågutbildade medelålders män i arbetarklassen, dvs exakt den demografiska grupp som var i majoritet på The Hawthorns läktare. I skenet av detta ter det sig ännu mer märkligt att man kom på idén att arrangera en match mellan vita och svarta.
Len Cantello
Huvudpersonen för matchen var alltså Len Cantello. En dynamisk och hårt jobbande mittfältare som hade en stor verktygslåda när det gällde fotbollsförmågor. Likväl som att han kunde vara en hårt arbetande defensiv mittfältare med bollvinnande förmågor så kunde han lika gärna vara en djupledslöpande och avslutande målgörare. Ett av säsongen 1978/79:s absolut vackraste mål gjorde Len Cantello i den mytologiserade 5-3 segern mot Manchester United den 30 december 1978. Efter elva säsonger i klubben hade den Manchesterbördige Cantello alltså blivit beviljad en testimonial.
Hur idén skapades
När man börjar läsa artiklar och titta på filmer så börjar det snart utkristallisera sig att det kanske inte handlar så mycket om att man inte vet vem som kom på idén utan snarare vem som godkände matchen. Såväl Len Cantello som den nu bortgångne Cyrille Regis vittnar om att det hela startade med att det blev som en form av utmaning. Cantello ska ha sagt till Regis: “Tar du ut ett lag så tar jag ut ett”. Regis ska ha antagit utmaningen och då valt ut elva färgade spelare. Det var även så att den här typen av uppdelningar fanns på vissa träningar, olika homogena grupper mötte varandra i spelövningar. Engelsmän mot svarta och övriga britter, till exempel. Det var inte en lika stor sak för spelarna själva som det var för folket runt omkring.
Politiskt motstånd
Matchen gick av stapeln efter säsongen färdigspelats, men redan ett halvår tidigare var formerna för matchen kända. Tidningen Guardian publicerade en artikel då ordföranden i Sandwell Community Relations Council uttryckte sin minst sagt starka förvåning över hur man kunde komma på tanken att arrangera en sån match. Det skulle enligt ordföranden bli ett ypperligt tillfälle för politiska falanger att dra nytta av situationen och att det skulle kunna bli “problem på läktaren” Nu besannades ju som väl var aldrig farhågorna vad gällde själva matchen.
På en vanlig match på “The Hawthorns” kom det i vanliga fall bara ett fåtal svarta åskådare. Om färgade spelare på planen kanske var i en 1 till 10 relation till de vita spelarna så var förhållande kanske 1 till 1000. Detta gjorde att färgade människor utsatte sig för en betydande risk att, i den krutdurk som fotbollsläktare var på denna tiden, råka illa ut.
Matchen
7023 människor dök upp på matchen. Naturligtvis mycket färre än vad som besökte en vanlig ligamatch. Dessutom så var det betydligt fler svarta som sökte sig till den här matchen än vid andra matcher. Det kanske minst intressanta med den här matchen är ju någonstans spelet och resultatet. Hursomhelst lyckades Cyrille Regis färgade elva avgå med en 3-2 seger. Resultatet i Testimonialmatcher är ju ofta väldigt snabbt bortglömda och även om det inte stod i förgrunden här heller så är det ändå ett resultat som delar av den färgade populationen på West Midlands är noga med att framhålla när matchen kommer på tal.
Nationalisternas ambivalens
För att sätta lite perspektiv på hur komplicerat förhållandet kring de färgade spelarna i West Bromwich var så kan vi prata en stund om Simon Darby som vid tidpunkten var ledare för den lokala avdelningen av “The British National Party”. Han var Albion-fan och på frågan om vem som han var favoritspelaren så svarade han “Cyrille Regis”. När han ombeds förklara hur det hängde ihop så blev svaret att: “Bara för att han är min hjälte så betyder det inte att jag vill ha svarta barnbarn. Så jag har inga problem att sjunga hyllningssånger till svarta spelare och samtidigt hysa ett stort hat mot dem privat. Logiken haltade en del.
Whites vs Blacks enade i eftermälet
För att komma till någon form av konklusion kring hur stor kontroversen kring matchen var så kan man snabbt fastslå att den var som lägst bland deltagarna själva. Själva grejen att det var 11 vita mot 11 svarta var inget som de såg som någonting märkvärdigt eller uppseendeväckande. I en dokumentären Whites vs Blacks: How Football Changed A Nation så berättar spelarna att det är med känslor av värme och stolthet de minns tillbaka på matchen. Det var snarare så att de i hela sitt liv både på och utanför planen hade varit i numerärt underläge. Nu fick de, om så bara för 90 minuter, en plats och en arena att uttrycka sig tillsammans i en enhet. Graden av förnedring de fick under en vanlig match var av den graden så vi som aldrig sett eller upplevt något sådant bara kan gapa när man hör vittnesmålen om vad de fick utstå. Såväl George Berry från Wolves som Cyrille Regis uppgav i dokumentären att det var deras sätt att slå tillbaka. Att slå dövörat till och prestera på planen. De erkänner också utan omsvep att det fanns färgade spelare som var bättre än dem, men som inte hade den mentala styrkan att härda ut..
Det är ju onekligen så att en sådan här match aldrig hade kommit till stånd idag. Det är en utveckling i vårt samhälle som man vid första anblicken kan vara tacksam för. Vissa är dock inte så säkra på att vi är så värst mycket längre komna idag. Bernie Noel, som var föreståndare för ett fängelsegym var en av dem som vågade ta sig till “The Hawthorns” läktare och härda ut. I intervjuer så uppger han att han absolut inte skulle vilja tillbaka till den tiden men att han på samma gång nästan föredrog den sortens rasism: “På den tiden var rasismen öppnare. Det var skinnskallarna som stod och skrek skallen av sig. De ser jag inte till så mycket idag. Istället ser jag mig omkring på människor och tänker: Åsikterna och rasismen finns ju kvar därute, men nu vet jag inte vilka som bär runt på de åsikterna och det skrämmer mig nästan ännu mer.
Len Cantello själv försvann tämligen omgående från klubben efter matchen. Han hade redan bestämt sig för att flytta till Bolton och två veckor senare gick flyttlasset. Han vidhåller, nästan 40 år senare, att det var en fin och känslosam kväll för honom och att det var fotbollen och kärleken till sporten som stod i centrum den där kvällen, men även om man naturligtvis vill att det ska vara så så kommer det aldrig att vara det som är det centrala i just den här berättelsen.
Arvet
Matchen blev aldrig den brytpunkt som man kanske hade trott och hoppats. Rasismen fortsatte och fortsätter att leva kvar på våra fotbollsläktare, om än i andra former. Den ska dock vårdas som ett minnesmärke över de spelare som vågade och ville göra skillnad men som också banade väg för nya generationer färgade fotbollsspelare.
Källor:
https://www.theguardian.com/football/2016/nov/24/west-brom-len-cantello-testimonial-1979-white-black-players
https://www.bbc.com/news/magazine-37924448
BBC Documentary: Whites vs Blacks: How Football Changed A Nation
