Från koja till slott...del 5
Efter flera års fokus på ändring av klubbens infrastruktur och jakten efter nya inkomstkällor hade kraven på sportsliga framgångar, tillfälligtvis, fått läggas åt sidan. Att bland annat bygga en 5-stjärnig fotbollsarena med klubbens egna pengar krävde sin tid men framförallt pengar.
Klubben hade efter flera års hårt arbete fått en efterlängtad balans i ekonomin och de inre stridigheterna hade fått ett slut. Klubbekonomin hade på väldigt kort tid gått från en blygsam budget till en klubb att räkna med vid transferperioder. Spelare som turkiska fans aldrig hade kunnat drömma om tidigare började komma till Fenerbahce. Det första riktigt stora namnet var argentinaren Ariel Ortega...tror att de flesta känner till honom. Den sammanlagda kostnaden för honom (övergångssumma samt 3 års lön) låg strax över 20 miljoner euro, en summa som vi i Turkiet inte var vana vid. Fenerbahce hade efter flera års väntan på en stabil och växande ekonomi äntligen fått visa att deras arbete inte hade varit helt i onödan.
Faktum är att det i Turkiet är väldigt svårt att fullfölja stora projekt om de sportsliga framgångarna uteblir. Kravet på ligavinst är så pass stor att det oftat är omöjligt för en klubbpresident (framförallt hos de tre stora klubbarna) att slutföra nödvändiga projekt. De flesta presidenter väljer den enklare vägen och satsar enbart på det sportsliga för att på så sätt tillfredsställa fansens krav och därmed behålla sin position som president.
Det är just av denna anledning som Fenerbahcepresidenten Aziz Yildirim har blivit legendarisk och hyllas av Fenerbahcefansen. Han kunde ha valt den egna vägen men turligt nog så hade han än större vision än så för sitt älskade Fenerbahce.
Arenabygget som påbörjades 1999 och som byggdes bit för bit stod nästan klar. Tre sidor av arenan var redan färdig och användes vid matcherna. När takbygget över samtliga tre läktare stod klar "invigdes" den till 3/4 färdiga arenan vid första derbymatchen mot Galatasaray. Jag kommer väl ihåg datumet för denna derbyatch liksom alla andra Fenerbahce fans, 6:e November 2002. Säsongen var en av Fenerbahces sämre på evigheter men detta stoppade inte Fenerbahcespelarna från att utklassa Galatasaray med det historiska resultatet 6-0. Detta resultat har till och med fått Galatasarays Uefa Cup vinst att hamna i skymundan.
Allt förutom det sportsliga (främst inom fotboll) fortskred över förväntan. Pengarna strömmade in mycket tack vare Fenerium butikerna som slog nya omsättningsrekord varje år. Matchintäkerna ökade radikalt tack vare en förökad publikkapacitet och förbättrad komfort i den nya arenan. Det ökade publiksnittet bidrog till att flera sponsorer knackade på klubbens dörr. Den nästan obefintliga försäljningen av säsongskort hade passerat 10,000 gränsen och de rika fansen stod i kö för att hyra de eftertraktade VIP logomenten.
Men framgångarna på fotbollsplanen uteblev ännu ett år. Den störtsa anledningen till detta var att man helt enkelt inte lade så mycket tid på att skapa ett slagkraftigt lag utan man försökte rädda dagen genom att köpa några namnkunniga spelare som Ariel Ortega. Man bytte även tränare nästan varje år då detta ansågs vara den enda utvägen vid dåliga resultat. Att köpa en hel drös med nya spelare efter varje dålig säsong hade man helt enkelt inte råd med nu när så många projekt kostade så mycket. Att skicka tränaren var det billigaste alternativet. Man slutade sexa det året (2002/2003) vilket av många ansågs var en skam för klubben. Många fans hade tröttnat på allt satsande som inte berörde fotbollen direkt. Man menade att man ville ha en president och inte en byggherre. Dock så var det så många fler som hade fallit för för Aziz Yildirims vision och hade inget emot att vänta ett tag till.
Inför nästkommande säsong (2003/2004) beslutade styrelsen att frysa arenabygget för en tid framöver och ge fotbollen den uppmärksamhet den krävde. Man kom först överens med Christoph Daum om tränarjobbet. Daum kände till Turkiska ligan väl då han i ett tidigare skede hade coachat Besiktas och även vunnit en ligatitel. Syftet med att anlita Daum var att införliva den tyska diciplinen med turkisk teknik. Eftersom man hade stoppat arenabygget hade man tillgång till större resurser vid spelarövergångar. Fenerbahce köpte upp nästan halva U-21 landslaget som hade gjort väldigt bra ifrå sig vid internationella sammanhang. Spelare som Serkan Balci, Servet Cetin, Volkan Demirel, Selcuk Sahin och Kemal Aslan köptes upp. Fenerbahcestjärnan och även då U21-spelaren Tuncay Sanli hade man redan köpt in året innan. Tillsammans kom dessa spelare att utgöra stommen av dagens Fenerbahce. Vid sidan av dessa spelare spetsade man laget med utländska förstärkningar som Pierre van Hooijdonk (mr professionalism), Marco Aurelio (mr General), Fabio Luciano (mr heart) och Sergi Rebrov.
Kombinationen av hungriga turkiska talanger, erfarna stjärnor som van Hooijdonk och Rebrov och en målmedveten Tysk tränare var ett genidrag av styrelsen. Aldrig förr hade stämningen i truppen varit så pass god som det här året. Den tidigare stjärnspäckade truppen hade ersatts med hungriga förmågor och utländska spelare som fortfarande hade mycket att bevisa. Till exempel så hade van Hooijdonk fortfarande ingen ligatitel att skryta med. Det stora genidraget var dock att placera van Hooijdonk mitt bland dessa vilsna själar. Under dem två år som van Hooijdonk spenderade hos Fenerbahce lärde sig hela Fenerbahce samfundet, spelare som fans, vad foboll egentligen handlar om på plan som utanför plan. Hans personlighet spred sig som en lavin utöver de andra spelarna. Ordet professionalism fick en helt annan betydelse för de unga turkiska spelarna. Och det är mycket tack vare denna ändring av synsätt som ligger till grund för Fenerbahces framgångar än idag.
Fortsättning följer....
