"Det som inte dödar, härdar"
Det finns många spelare i Fenerbahce som har kommit att bli supportrarnas favoritspelare. Spelare som Alex, Pierre van Hooijdonk, Tuncay, Anelka, Jay Jay Okocha och Stephen Appiah för att nämna några. Men det finns en spelare som jag för evigt kommer att uppskatta.
Inledning
Deniz Baris föddes den 7 Juli 1977 i Kameh/Erzincan. Av någon anledning flyttade hans familj till Tyskland där han började spela fotboll för klubben Spvgg Este och därefter med FC St. Pauli. Efter några framgångsrika är med FC St. Pauli värvades han inför säsongen 2002/2003 av Ersun Yanal, då tränare för turkiska Süperligklubben Genclerbirligi. Deniz Baris återvände till Turkiet.
Deniz Baris blev omgående en av Ersun Yanals viktigaste kuggar i laget då Genclerbirligi på väldigt kort tid blev ett lag man fruktade i ligan. Deniz Baris var den defensiva mittfältaren som gjorde slitjobbet och som gav spelrum till de mer offensiva spelarna.
Tiden med Genclerbirligi
I sin första säsong med Genclerbirligi lyckades man snappa åt sig en tredjeplats i ligan vilket var en stor bedrift med tanke på att topplaceringarna ofta innehas av de fyra topplagen i Turkiet. Tredjeplatsen belönades med en Uefa Cup plats vilket är en sällan förekommande företeelse för klubbar som Genclerbirligi.
Ersun Yanals Genclerbirligi med mittfältsmotorn Deniz Baris besegrade erkänt starka lag en efter en. I den första omgången besegrade man Blackburn (4-2). I den andra omgången eliminerade man Sporting Lissabon (4-1) och i den tredje omgången var det Parmas tur att bita i det sura när man enkelt gick vidare med totalt 4-0. Media var rent ut sagt chockerade av Genclerbirligis bedrift. Valencia stod som motståndare i den fjärde omgången, uppgiften betraktades som "mission impossible" i mångas ögon.
Genclerbirligi vann hemmamatchen med 1-0, men åkte ändock ur cupen då det behövdes en förlängning för att avgöra vinnaren. Valencia vann Uefa Cupen det året.
Genclerbirligis framgångar fick dåvarande Fenerbahcetränaren, Christoph Daum, att få upp ögonen för Deniz Baris som var en bidragande orsak till Genclerbirligis framgångar. Daum övertygade styrelsen om att han behövde Deniz Baris förmågor i sin egen trupp.
Deniz Baris skrev på för Fenerbahce säsongen 2004/2005.
Fenerbahce - Ett karriärsteg eller ett stort misstag?
Deniz Baris kom till ett lag som säsongen innan hade vunnit ligan och därmed även kvalificerat sig till Champions League. Tanken var att Deniz Baris tillsammans med Mehmet Aurelio skulle stärka mittfältet främst i Champions League matcherna där det inte skulle räcka med evighetsmaskinen Aurelio.
Men han kom även till en klubb vars supportrar har nolltolerans för felpassningar, speciellt om man har ett turkiskt ursprung. De utländska spelarna har nästan alltid varit skyddade från dålig behandling av publiken då de oftast betraktas som stjärnor och har rätt att begå fel lite då och då. Det omvända gäller om man är Turkisk spelare eftersom de betraktas som "en i familjen" och dessa kan man därför behandla lite hur man vill.
Det tog inte lång tid förrän Fenerbahcepubliken hade gjort Deniz Baris till sin ständige syndabock. Han buades vid minsta lilla felpassning och rentav hånades varje gång han rörde vid bollen. De dåliga resultaten i champions league berodde mest på honom och inte på det faktum att Fenerbahce var ett relativt ungt och nykomponerat lag utan större erfarenhet i champions league sammanhang. Om det är något vi turkar är konsekventa med så är det att hitta syndabockar efter en dålig insats. Antingen är man bra eller så är man dålig....det existerar ingen gråzon.
Trots supportrarnas behandling av Deniz Baris fortsatte Daum att lita på honom. Faktum var att Deniz Baris spelade bra men var offer för supportrarnas vana att hitta en syndabock. Deniz Baris, som var turk och en spelare vars uppgift är att stoppa anfall och göra det "tråkiga" men livsnödvändiga arbetet var ett enkelt byte för både supportrarna och media.
Turkisk media som älskar att utnyttja situationer där de har supportrarnas omedvetna "stöd" bidrog till att svartmåla Deniz Baris som fotbollsspelare. Han var allt annat än en fotbollsspelare enligt media och de flesta av fansen kunde bara hålla med. Dock fast det en liten skara som höll fast vid att Deniz Baris var en väldigt nyttig spelare, bland andra Christoph Daum, Ersun Yanal och Arthur Zico.
Det kan kännas konstigt varför en spelare som alltid var given i startelvan av tränarna hatades så mycket av fansen.
Tragedi
Inför säsongen 2006/2007 drabbades Deniz Baris av en tragedi som man inte ens unnar sin värsta fiende. Hans fru omkom i en olycka mitt under säsongsförberedelserna. Plötsligt stod han ensam med två småbarn, utan sin fru som hade varit hans största stöd under de tuffa åren med Fenerbahce. Han beviljades ledighet för att ta hand om sin frus begravning och för att vara ett stöd för sina barn som helt plötsligt hade berövats sin mamma.
Deniz Baris:s sorg delades av alla och många av fansen fick sig en djup tankeställare. Ingen trodde att Deniz Baris skulle kunna återvända till fotbollen efter en sådan tragedi, speciellt inte efter två mardrömsaktiga år med Fenerbahce där han mer eller mindre betraktades som en börda istället för en tillgång.
Deniz återuppstår
Deniz Baris reste sig på ett sätt som endast kan beskrivas med superlativer. Han återupptog träningen men hade missat mycket av förberedelserna som var livsviktiga med tanke på att laget hade fått en ny tränare i form av Arthur Zico. Alla de andra spelarna hade ett stort försprång till Deniz som inte bara fick leva med faktumet att han inte längre hade sin partner i livet men också att hans karriär hade fått sig ett stort avbräck i och med att han låg efter i träningen. Att han låg efter med träningen kan tänkas vara ett besynnerligt litet problem med tanke allt som hänt, men fotbollen var trots allt hans levebröd och han hade två barn att ta hand om.
Det blev ett vanligt inslag på FBTV att se Deniz Baris:s barn på träningarna då han inte någon som kunde ta hand om dem på dagtid. Barnens närvarande på träningarna blev ett glatt tillskott då deras lekfullhet uppskattades av de övriga spelarna. Bör även nämnas att lagkamraterna hedersamt ställde upp med att vakta barnen då Deniz Baris var upptagen med något annat.
Deniz hade troligtvis inte kunnat resa sig som han gjorde om det inte hade varit för hans barn som förgyllade hans vardag. Även hans lagkamrater bidrog till hans återkomst....och vilken återkomst det blev.
Det tog inte lång tid förrän Deniz återigen var given i startelvan men han spelade med en helt annan inställning jämfört med innan. Trots att fansen fortfarande ilsknade till så fort han blev av med bollen eller passade fel så tog han inte åt sig kritiken på samma sätt som förut. Tidigare blev han praktiskt taget paralyserad när buropen mot honom ökade vilket lede till att han knappt ville ha bollen. När han motstridigt ändå fick bollen valde han alltid att passa bakåt för att vara på det säkra.
Numera spelade han med en pondus som det inte gick att ta miste på. Efter en felpass vann han tillbaks bollen istället för att dra sig undan. För varje match såg man ett ständigt förbättrat självförtroende och han tog ett större ansvar defensivt som offensivt. Fenerbahce vann ligan det året där Deniz Baris spelade en vital roll. Fansen, om inte lika kraftfullt som innan, tycks fortfarande ha något otalt med honom eftersom det fortfarande buas då han begår ett misstag. Kanske en ovana som kommer att avta med tiden...vem vet. Men Deniz låter det inte påverka honom längre.
En hjälte
I årets säsong räknas han som en av de formstarkaste i laget och har valts till matchens lirare ett flertal gånger. Han har imponerat i champions league spelet och är på god väg att få samma respekt i laget som självaste Aurelio som är hans vapendragare i mittfältet.
Med tanke på allt som Deniz Baris gått igenom, sättet han behandlats av fansen och media. Hur han reste sig från en tragedi och hur han har lyckats kombinera en krävande fotbollskarriär med en minst lika krävande vardag som ensam pappa, så är det för första gången som jag verkligen tror att det finns substans bakom uttrycket: "Det som inte dödar, härdar"
Deniz Baris är i mina ögon en hjälte i modern tid!
