Finns ingen återvändo - del 3
Det råder mörka moln över Fenerbahce för närvarande. De skyhöga förväntningarna inför årets säsong har övergått till besvikelse, vrede och uppgivenhet. Nu är många efter Luis Aragones huvud, men jag vill gå emot strömmen och stå fast vid Aragones.
Det Aragones för tillfället genomgår fick Zico utså under sin första period med Fenerbahce. Zico som numera är ett "Fenerbahcehelgon" misslyckades att föra Fenerbahce till CL i sitt första försök med Fenerbahce. Aragones lyckades dock.
Zico hade nästan alltid fullt manskap utan några störra skador. Aragones har fått vara utan Deivid, Wederson, Emre, Semih, Jopsico, Tümer, Edu och Gökhan under en stor del av säsongsöppningen. Inte i en enda match har Fenerbahce kunnat spela med fullt manskap. Knappt hälften av ordinarie startelvan har varit på plan.
Zico hade Aurelio under sin tid med Fenerbahce, Aragones fick aldrig sin Alonso eller sin Senna pga av svårigheter att locka dem till Turkiet. Deivid som gjorde 5 mål i champions league och som var utan tvekan en av våra bästa spelare förra året har varit skadad sedan Juni månad. Vänsterbacken/yttern Wederson som gjorde väldigt bra matcher i champions league har varit skadad under en lika lång tid. Spelare som Edu, Semih, Gökhan och Emre har varit skadade till och från och inte hunnit komma i form.
Med all denna vetskap fortsätter fansen att föra sin hänsynslösa kritik mot Aragones och mot styrelsen. Aragones som fortfarande försöker att hitta sin plats i Istanbul och Turkiet. Ett ny land, en ny stad men framförallt en helt ny mentalitet att ta hänsyn till. Men skadorna har varit ett stort problem för Fenerbahce denna säsong och har allvarligt rubbat balansen i laget.
Trots att laget förutom Aurelio och Kezman, som har lämnat Fenerbahce, så är laget praktiskt truppen densamma som i fjor med tillägg av Güiza på topp, och trots att Aragones spelar en formation och taktik snarlik Zicos så har vinsterna uteblivit. Och nu vill man ha bort Luis Aragones, gamlingen som egentligen borde vara hemma med sina barnbarn!
Som jag sa i början så älskar jag Fenerbahcefansen för allt de står för men föraktar deras hyckleri och bortskämdhet. Flera års framgångar har gjort fansen arroganta och förblindade.
Fenerbahcefansen har många vackra sånger som sjungs på läktarna. Exempel på några fraser från dessa låtar:
1. Vi är bakom dig oberoende om du vinner eller förlorar
2. Fenerbahces storhet kommer inte ifrån dess ligatitlar och cupvinster...Fenerbahces storhet kommer från något annat som inte går att beskrivas utan måste upplevas
3. Ett liv utan dig är inget liv att ha...
4. Vårt sista ord kommer alltid att vara Fenerbahce...
Varför sjunger man dessa låtar om det inte kommer från hjärtat?
Det finns inget lättare att vara en god supporter när allting går som på räls, vilket det gjort de senaste 5 åren. Framgångarna har kommit en efter en och livet har varit en riktigt stor fest. De senaste fem åren har Fenerbahce vunnit tre ligatitlar och kommit tvåa två gånger, dvs sämst en andraplats de senaste fem åren.
Förra säsongen nådde Fenerbahce sina bästa framgångar någonsin i europacuperna under sin 101-åriga historia. det var hur lätt som helst att sjunga dessa låtar under dessa fem år. Det var lätt att vara Fenerbahcesupporter.
Men det räckte med fyra förluster på sex matcher i ligan för att allting skulle braka samman i fansens ögon. Visst, det går inte direkt jättebra i champions league i heller, men kom igen. Ända fram tills förra året kom Fenerbahce antingen sist eller nästsist i sin CL-grupp. På fyra försök kom man som bäst på en tredjeplats. På det femte försöket tog vi oss till kvartsfinal.
Nu kräver fansen minst kvartsfinal, allt annat är ett misslyckande. Som sagt så tycker jag att den nuvarande styrelsen har skämt bort oss otroligt mycket att vi har glömt bort att vara tacksamma för det vi har uppnått fram tills idag. För bara 10 år sedan hade Fenerbahce en budget på 16 miljoner dollar. idag är budgeten på 200 miljoner dollar.
För 10 år sedan köpte vi spelare som Preko, Oulare och Johnson. Idag tränas vi av EM-mästarcoachen. På bara ett fåtal år har spelare som Ariel Ortega, Nicholas Anelka, Pierre van Hooijdonk, Stephen Appiah, Alex de Souza och Daniel Güiza, för att nämna några, burit på Cubuklu.
Jag kan inte ens minnas en tränare som Fenerbahcefansen har varit nöjda med, därav alla tränarbyten. Oftast är det trycket från media och fansen som tvingat styrelserna att sparka coacherna. Tränare som Guus Hiddink, Joachim Löw, Zdenek Zeman och Carlos Alberto Parreira har inte kunnat vara långvariga.
Guus Hiddink kom till Fenerbahce från sin fantastiska period med PSV men skickades tillbaka illa kvickt efter några förlorade matcher. Den nuvarande tyska landslagscoachen Joachim Löw sparkades efter att ha tappat sin ligaledning till Galatasaray och slutat som tvåa. Erfarna Zdenek Zeman fick inte ens se säsongsslut.
Carlos Parreira vann förvisso ligan det enda år han tränade Fenerbahce, men skickades för att han spelade tråkfotboll. Fenerbahces mest framgångsrika coach de senaste 30 åren, Christoh Daum, som vann två titlar på raken fick aldrig känna någon ro av fansen och media som ständigt kritiserade honom. Han stack efter sin tredje säsong efter att ha förlorat ligaguldet i den allra sista matchen. Likaså förberedde fansen och media Zicos utgång från klubben, men har mage nog att anklaga styrelsen för att ha skickat iväg honom.
Nu är det dags att ställa sig upp och erkänna att fansen inte har visat samma framgång som klubben har uppvisat de senaste 10 åren. Från att ha varit supportrar som fick se sina rivaler vinna ligan år efter år har vi de senaste 10 åren fått vara med om så mycket gott att vi inte längre kommer ihåg vår brokiga period för drygt ett decennium sedan. Ett Fenerbahce som var i kris innan Aziz Yildirim tog över. Ett Fenerbahce som gjordes till åtlöje av sina rivaler samt av media Ett Fenerbahce som mellan perioden 1985 fram till 1998 då Aziz Yildirim tog över endast hade fått uppleva 3 ligaguld (88/89 och 95/96). Under Aziz Yildirims 10 framgångsrika år har vi vunnit 4 ligatitlar i fotboll och oändligt många titlar i de övriga branscherna. bara arenan i sig är skäl nog att dyrka styrelsen.
Därför ställer jag mig upp och säger nej till att skicka iväg Luis Aragones. Jag säger nej till att återgå till det gamla där tränare skickades efter den minsta lilla motgång. Istället säger jag ja till att behålla Luis Aragones minst säsongen ut. därefter kan en bedömning göras om det är värt att behålla honom eller inte. För en gångs skull kräver jag att vi uppför oss som riktiga supportrar och väljer den hårda vägen istället för den enkla. Dags att känna på vad det innebär med i vått och torrt.
Livet är som sagt full av överraskningar, det som man tog för givet en dag behöver inte vara det nästa dag. I det här fallet trodde vi alla Fenerbahce skulle överträffa sig själv i år och göra en ännu bättre säsong än förra året. Varför vi trodde så beror på att vi trodde på tränaren och på laget. Ett par dåliga resultat ska inte kunna ändra på ens uppfattning om laget och tränaren så radiklat som den har gjort med oss Fenerbahcefans. Styrelsen har sedan 10 år tillbaka valt en väg med klubben som hittils bara har varit fylld med framgångar. Vi har även haft motgångar men dessa har alltid varit överkomliga, framförallt för de supportrar, där uttrycket att Fenerbahces storhet inte kommer från dess titlar, har haft någon betydelse.
Låt denna säsong gå förlorad om det nu är så att den är förlorad. Men låt dig inte luras att tro att vi ska byta bana bara för att vi har stött på ett par motgångar. Det finns tyvärr ingen återvändo ifrån den 10-åriga stora marschen mot ett bättre och starkare Fenerbahce...
