"The lord of Istanbul"
Ännu ett storderby har passerat, och ännu än gång stod Kanariefåglarna som segrare efter matchens slut, "The Lord of Istanbul" sitter fortfarande kvar vid tronen efter ännu en tuff kamp om titeln. Dock återstår det att se vad vinsten kommer att innebära för framtiden.
Ja, vad ska man säga efter en sådan match?
Fenerbahce hade aldrig varit så här pass nederlagstippat som de var före derbymatchen mot Galatasaray, trots att matchen skulle äga rum i Sükrü Saracoglu där Fenerbahce inte hade förlorat en match mot Galatasaray sedan den 22 december 1999.
Fast det var med all rätt som Fenerbahce denna gång inte var favorit att vinna matchen. En riktig dålig säsongsstart, som rankas som en av de sämsta på 3-4 decennier, kombinerat med många skador och ett Fenerbahce utan sitt spelgeni Alex som styr och ställer i anfallet.
Galatasaray å andra sidan hade inlett säsongen desto bättre med ett nyskapat lag med nyvärvningar som Baros, Kewell och de Sanctis. Samtliga nyvärvningar hade startat säsongen på bästa möjliga sätt och anpassat sig snabbt till sitt nya lag. Samtidigt hade det börjat att gå som på räls i europacupselet. Två raka segrar mot Olympiakos och Benfica var ett styrkebesked från Galatsarays sida, jämfört med Fenerbahces svaga prestationer i champions league.
Det fanns all anledning att tro att Galatasaray hade en chans att ta poäng från Fenerbahce, även om statistiken talade emot dem, och trots att atmosfären i Sükrü Saracoglu har en negativ påverkan på Galatsarayspelarna.
Ett formstarkt Galatsaray mot ett formsvagt Fenerbahce bör normalt sätt sluta på ett visst sätt. Men det är vid dessa kritiska tillfällen som Fenerbahces storhet dyker upp. när allt ser mörkt ut och alla odds talar emot en.
Matchen började dock som en mardröm för Fenerbahcefansen på läktarna. Galatasaray tog ledningen redan efter knappt en miuters spel!!
Visst är bollen rund och visst kan allt hända i en fotbollsmatch, men en sådan öppning på matchen hade nog ingen kunnat förvänta sig. Galatasarayfansen var nog minst lika förvänade som Fenerbahcefansen.
Tack och lov, dröjde det bara 5 minuter innan Fenerbahce hade kvitterat till 1-1, och matchen kunde börja om igen.
Fenerbahce såg för omväxlings skull mycket piggare ut i benen och tempot var en helt annan jämfört med de tidigare matcherna.
Högerkanten med Deivid och Gökhan påminde mycket om förra årets säsong där de tillsammans skapade många minnesvärda stunder. Vänsterkanten, om än inte lika bra som högerkanten fungerade mycket bättre än tidigare med ugur och carlos på denna kant. Även om Ugur många gånger misslyckas med sina "!moves" jobbade han kupöst på sin vänsterkant.
Men det var framförallt mittfältet, vår svaga länk denna säsog, som hade lyft sig flera snäpp. Denna gång var det Selcuk och Josico som bildade partnerskap i mitten och det såg ut som att Aragones äntligen hade hittat den ideala kombinationen. Dessa två herrar regerade på mitten på ett sätt som endast kan beskrivas med superlativer.
Galatsaray som är kända för sin höga press och därmed tvinga motståndarna till misstag fick smaka på sin egen medicin i denna derbymatch. Man pressade Galatsarayspelarna överallt på plan och gav dem inte utrymme för betänketid. Stundtals kunde 2-3 Fenerbahcespelare tvinga ensamma Servet att desperat sparka ut bollen till insats.
Det var tydligt att Aragones strategi gick ut på att kväva Galatasaray spelarna var de än befann sig, ocgh det lyckades med råga.
Matchen slutade som ni säkert redan vet med 4-1 och hade likväl kunnat sluta med större siffror om Fenerbahce hade förvaltat sina chanser lite bättre. Men det största glädjeämnet var inte resultatet utan det var hur Fenerbahce genomförde matchen i 90 minuter. Visst förekom det fortfarande hårresande misstag, men till helheten genomförde Fenerbahce en riktig bra match somm lag.
Deivids återkomst till startelvan betydde mycket för laget, speciellt när Alex inte befann sig på plan. Deivids närvaro och bollkontroll gav det ytrymme för anfallet behövde för att genomföra Aragones taktik på plan. Även om Deivid har en bit kvar till att bli helt återställd från sin långvariga skada räckte hans nuvarande form för att skapa massor med oroligheter för Galatsarayförsvaret. 4-1 målet av Deivid var en delikatess och en soloprestation som bådar gott för framtiden. Deivid är hungig efter nya matcher och nya byten.
Försvarsmässigt spelade Fenerbahce nästan en felfri match med undantag av det tidiga målet som såg alldeles för enkelt ut, annars hade Galatasaray det väldigt svårt att ta sig in i straffområdet.
I och med den viktiga vinsten mot Galatasaray bevisade Fenerbahce, men framförallt för sina egna fans att de inte är ett dåligt lag. Det är första gången på 5 år som Fenerbahce har börjat en säsong dåligt men detta händer alla lag förr eller senare. Finns det berg så finns det även dalar.
Men även Luis Aragones visade för många hänsynslösa kritiker att kritiken mot honom har varit delvis obefogad. Självklart ska en tränare kritiseras när det går dåligt, men att göra honom till en okunnig fotbollslärling var att gå för långt. Det var Aragones taktik, som gick ut på att använda Galatsarays egna vapen mot dem själva, dvs att pressa högt och inte ge dem andrum.
Nu kan man inte veta om vinsten mot Galatsaray var tillfällig och endast beror på allvaret i en derbymatch. Det är först i de kommande matcherna som vi kommer att få besked på detta, Men nu har laget fått det andrum av fansen och media som kanske krävs för att få ordning på spelet och komma ur formsvackan. Om några dagar möter Fenerbahce ett annat formstarkt lag som har ängat fram som en ångvält de senaste veckorna, Ankaraspor. Ankaraspor coah avd en legendarisk Fenerbahcespelare, Aykut Kocaman, som kommer att försökka bevisa att han är minst lika bra som tränare som han var målgörare.
Här kommer Fenerbahcespelarna att inte ha någon derbymotivation att förlita sig på varför det är i dessa matcher vi först kan avgöra om laget är på G, eller om vinsten mot Galatasaray bara var ett prov att ett lag kan överträffa sig själv med hjälp av spänning och hysteri runt ett storderby.
