Säsongen som jagade framtiden
Det är inte lätt att summera en säsong som saknade femton matcher, något häpnadsväckande europaäventyr eller en i slutändan särskilt het topp- eller bottenstrid – men som ändå hade allt. Den tid som varit under säsongen 2013-2014 har varit oerhört innehållsrik, med särskild tryckpunkt på våren och det som då inifrån samt utifrån påverkade hela samhället, och hela elitfotbollen.
I slutet av november förra året började medborgare i framför allt huvudstaden Kiev organisera protester på Majdan, en plats som sedan tidigare hade en tydlig samlingsroll för folklig opposition i Ukraina. Protesterna som framförallt var riktade mot det uteblivna samarbetsavtalet mellan Ukraina och EU, omfattade fler och fler människor för nästan varje vecka som gick. När regimen sedan lekt huggsexa med hörnstenar för vanlig medborgarätt eskalerade protesterna till en stark revolutionär rörelse, vissa söndagar kunde över en halv miljon människor delta. Då spelades fortfarande ligafotboll tillnärmelsevis som vanligt, då var ligans utsikter för framtiden tillnärmelsevis tydliga och då var ultras-grupperingar från rivaliserande klubbar tillnärmelsevis svurna att alltid stå på varsin sida om något med hatet i centrum. Men den nyligen avslutade säsongen i UPL och våren 2014 var extraordinär.
Vad har då den turbulenta tiden gjort mot fotbollen och tvärtom?
Med protestvågen som nu går under namnet Euromajdan som utgångspunkt så kastades den politiska kartan om i Ukraina, något som präglat fotbollen. Varför just fotbollen påverkas av en sådan sak som att expresidenten Janukovytj avsattes är för att hans regim och den struktur den byggde upp i landet är tätt sammankopplad med den struktur som kontrollerar elitfotbollens finanser. Den observante har förstått att herr Janukovytj inte sällan samtalade med sin kollega tillika ideologiskt jämlike i Ryssland, en relation som gladde många Oligarker och andra miljardärer i respektive länder. Ett casinoliknande system där föreningar skapas, störtas, görs om eller köps präglar postsovjetisk fotboll som aldrig förr vilket får sina konsekvenser när politikens poliser kommer med sin razzia, den här gången i form av hundratusentals revoltsstinga ukrainare. Ett tydligt exempel på det är hur årets nästan sensationellt duktiga tillika rättvist tredjeplacerade Metalist Kharkivs ägare Yaroslavsky flyr landet då hans politiska auktoritet minst sagt reducerades i och med presidentens fall. Hans inflytande var som många andra oblastguvnörers helt byggt på ett eget finansiellt imperium byggt på olja, gruvarbete eller liknande.
Det kanske mest omtalade händelseförloppet det här året i Europa är kanske Rysslands annektering av Krimhalvön, något som självklart påverkar fotbollen där. Oavsett vad någon klubbledning eller några supportrar vill så ligger inte villkoren för nästa års tävlingstillhörighet på deras bord längre. För föreningarna så är det svårt att säga vad till exempel ett skifte till rysk fotboll hade inneburit. Någon kanske anser den ryska fotbollen vara mer konkurrenskraftig, varifrån det givetvis går att debattera om det är bra eller inte. En annan aspekt på saken är de nu långt mycket längre bortaresorna och det sannolika scenariot då Putin ringer upp två kamrater för att pumpa in ett antal rubel i de här klubbarna. Skulle Krim få tillåtelse av UEFA att tävla i Ryssland, betyder det en hel del. Fotbollen blir den sannolikt första stora överstatliga gruppen att erkänna Krim som en del av Ryssland. Det är också så att den ryska rösten blir tydligt rankad före den ukrainska, vilket säger en del om vad politisk auktoritet betyder även i fotbollssammanhang då den företräds av UEFA. Till det europeiska fotbollsförbundets försvar i denna aspekt, så pumpar ryska statligt äga Gazprom in nästan en halv miljard i UEFA i utbyte mot den goodwill kampanj organisationen gör för bolaget i utbyte (t ex inom Champions League). Det kan alltså finnas en ekonomisk aspekt som skulle kunna motbevisa den som säger att det handlar om att UEFA tycker Ryssland är ett viktigare land att prioritera än Ukraina, vad som är bäst är upp till er själva.
Vad gör fotbollen för samhället i det här läget? Det som har visat sig är att den ukrainska fotbollen är en till stor del nationalistisk rörelse som enar Ukraina som egen gruppopinion. Visst finns undantagen här med, pro-ryska krafter är inte sällan individer som är organiserade inom idrottssammanhang såväl som i sin separatistiska rörelse. Men landslaget liksom många spelare runtom i ligasystemet, har under hela konflikten varit både öppet aktivt stöttande för de politiska krafter som jobbar för ett enat demokratiskt Ukraina. Viktiga landslagsmän som Konoplyanka och Federetskyy har varit mycket aktiva på sina twitterkonton vad gäller kritiken mot diverse ryska ageranden. Det intressanta är att det tycks råda en nästan helt enig opinion inom landslaget, trots att de flesta har ryska som modersmål och kommer från områden som idag är i fokus för de stora separatiströrelserna. Fotbollen tycks ha haft en enande effekt på planen, men även vid sidan.
Ultrasgrupperna till Dynamo Kiev och Shakhtar Donetsk har en oerhört bitter rivalitet mellan sig, med oräkneliga inträffade incidenter då lagen möts. Men under euromajdan, så enades de som en revolutionär front. De gick enade ut och sa att de avsåg att släppa rivalitetens normer så länge det ukrainska folket förtrycks av presidenten för att vara en enad gard mot de brutala regeringsstyrkorna. Våld mot våld, javisst. Men det sensationella här ligger i enandet av två hatiska grupper för det enade Ukrainas skull. Två grupper, var av åtminstone det ena innehar en majoritet av medlemmar med ryska som modermål och boende i Donbassområdet kring Donetsk, en region som idag inofficiellt går under namnet folkrepubliken Donetsk.
I en tid då trådar dras åt alla håll, i ett land där många viktiga samhällselement redan präglas av oordning, det är alla enande punkter viktiga. Fotbollen är en sådan, att det sedan finns krafter som skakar om även den, det visar bara vilken enorm massa människor och mäktiga aktörer som vill eller låter sig involveras. Säsongen som gick var en säsong som blev splittrad, först genom Arsenal Kievs konkurs och sedermera finansiellt trubbel hos klubbar Karpaty, Hovlera och Metalist men även turbulensen kring Krim. Det är även en säsong som enat då spelare och supportrar varit offentliga aktörer för nationell enighet.
Utsikterna för framtiden är minst sagt oklara. Vad händer med Krimklubbarna? Hur reagerar oligarkerna på utvecklingen, smiter någon mer? Blir fler klubbar intresserade av rysk fotboll?
Här på Ukraina-redaktionen kommer vi att följa utvecklingen noggrant, för hur händelserik tiden bakom oss än varit – så tyder inget på att det kommer att svalna. För som sagt, samhäller påverkar fotbollen och ja, fotbollen påverkar samhället.
