En annan kamp om Krim
Derbyt är matchen då ramarna krossas, då den fullfjädrade subjektiviteten krossar alla nyanser för att endast lämna en sanning med en eller några få färger kvar, det är matchen som kan få den allra mest jumbiga jumbons supportrar att sväva. Men något var annorlunda en solig dag på halvön Krim, i vilket land får vara osagt tills vidare.
Tidigare i veckan belyste Axel Wendt här på ukraina-sidan en rådande politisk verklighet på Krim som är så pass omtumlande att den knappast kan förbli utan att lämna avtryck på idrotten. Fotbollsklubbarna Tavriya Simferopol och PFC Sevastopol är i allra högsta grad en del av det. Tavriya var en av grundarna av dagens UPL och även den första vinnaren av densamma, detta under den Simferopol-födde managern Anatoliy Zayaevs styre genom en final mot Dynamo Kiev. Sevastopol gör kanske nu sin bästa säsong sedan bildandet år 2002 genom att idag kunna känna viss trygghet över sin poängskörd i ligan. Frågan är då om det kommer att spela någon roll. Behöver Tavriya Simferopol och PFC Sevastopol bry sig om det ukrainska ligaspelet, då de numera i någon mån ses som ryska? Det är den omtumlande verkligheten för dessa båda klubbar som möttes i ett regionalt ”derby” den soliga april-torsdag Simferopol bjöd på den 17 april.
Inför matchen var hemmalaget Tavriya helt förtjänta titeln tabelljumbo efter nio poäng på 23 matcher, endast Matelurh Zaporizhya med elva poäng på lika många matcher kan konkurera om den föga prestigefyllda titeln. Gästernas Sevastopol däremot, gör en stark säsong då Angel Chervenkov fått igång grabbarna vars spel förtjänar att ge staden Sevastopol lite annan uppmärksamhet bortrom den lokala militärbasen som blivit lite av ett öronmärkt område för den debatt och diskussion som varit kring den senaste tidens kreml-integrering på Krim.
Matchen då? Nog vill jag säga att evenemanget påverkats av situationen. Oavsett om du väljer att se det ur ett föreningarnas perspektiv, supportrar och övriga konsumenters, sponsorers eller spelares så var det inte en normal match. Fokus ligger på annat i såväl media som kring ”middagsbordet”, fotbollens roll som det dedikerade i vardagen blir kanske för marginalaren något som får vänta tills vidare. Laget har ju inte varit så bra i år. Vem vet var de spelar nästa år?
Någon ska ju sälja och arrangera också, att marknadsföra ett evenemang likt det ovan nämnda är kanske inte just det som TV-miljonen går till just den här dagen. För de som snör på sig skorna och går ut till högtalarnas sång om nya glansdagar, tätt följt av ett eko borta i hörnet från de mest högljudda - blir nog inte känslan densamma som framför bengaler, fullsatta läktare och en kamp om tre viktiga poäng som för något ingen rikrigt vad det kommer att betyda alls.
0-2 till bortalaget Sevastopol. Inget konstigt med det varken inför matchen eller så som den helt planenligt utvecklades. Redan från minut ett var matchen en redan färdigmålad tavla att enkelt studera uppifrån och ner för att suga in detaljerna och förstå helheten, men produkten var liksom redan där från början. Från start var den i alla fall ett par hundra personer stora klumpen ljusblå supportrar som genom sin sång påminde om att det var dags för match och efter en lam matchinledning som mest handlat om att hålla i sina hästar kunde Sevastopol ta ledningen i minut 38 efter ett tekniskt nummer från underhållande Konstantyn Yaroschenko. Om det jämna bollinnehavet och lugnet kunde ses som en seger för hemmalaget under en stor del av första halvlek, så dog det snabbt efter första målet. En snabb omställning, som bara var en till synes intresserad försvarsinstats borta från att avvärjas, slutade ett friläge, rundad målvakt och till sist mål av toppforward Kuznestov.
Var och är Tavriya då bara ett gäng dockor som springer runt och väntar på slutsignalen? Självfallet inte. Efter att ha sett Tavriya spela vid olika tillfällen är det uppenbart att det finns stor skicklighet bland spelare. Det är ett lag med teknisk kvalité och snabba fötter, det finns spelare som vill få fart på spelet och även de som klarar av att spela vårdat. Det är i där tankarna börjar vandra och formas kring vad och hur hela föreningen skakar då samshällsplatformen under gör det. Att se på derbyt mellan Tavriya Simferopol och PFC Sevastopol och betrakta både förutsättningarna, matchen och evenemanget i sin helhet ger då någon form utan av känsla som säkert många berörda också känner; ovissheten. Vad är det de spelar för idag? I det läget som spräcker derbyt inte ramarna, nyanserna som skapas av kvalitetsskillnad mellan lagen finns kvar och ett lag som har chansen att visa att de visst kan spela fotboll, förblir just den jumbigaste jumbon i 90 långa minuter.
Det som jag inte kommer att glömma från den här matchen och som jag hoppas får gehör i vad som kan förmodas en ny period av stor ovisshet är att oavsett vem som styr, kontrollerar och bestämmer så fanns det en stor och högljudd ljusblå klump i ena hörnet av PFC Lokomotiv. Den Kiev-positiva supportergruppen har inte haft sina bästa veckor bakom sig, men låter inte det stoppa dem från att göra matchen till den passionerade oas den ska vara. Hemmafansen hade noterats till omkring 3000 (efter att ha sett matchen så hade personligen gissat på en ännu lägre siffra), men de är fortfarande där och stöttar. När ramsorna kom igång var det med mer hopp än förtvivlan, hur stor ovissheten än är så dör nog aldrig hoppet, oavsett om ett framtida derby skulle kunna följas upp av en bortamatch i Kiev eller Moskva, eller varför inte Groznyj. Att det är externa krafter som avgör det här, med en maktlös grupp hoppfulla men ovissa är tråkigt, till nästa derby kan jag inte önska både Krimklubbarna annat än lite tur och flyt. Så de kan bli det riktigt utrymme för de dedikerade och intresserade de ska vara, och inte bara ett andrum i ovissheten.
