Utvärdering av den ukrainska ligans insatser i Brasilien
VM i Brasilien har väl knappast undgått någon som besöker den här sidan, och tanken med den här artikeln att vi ska utvärdera den Ukrainska ligans representanter under det alldeles fantastiska världsmästerskap som alldeles nyligen utspelat sig i Brasilien.
Nio spelare från den ukrainska ligan var det tillslut som fick följa med till VM i Brasilien. Vissa mer väntade, andra mindre. Det var som vanligt storlagen Shakthar Donetsk och Dynamo Kiev som dominerade i bidragen till de olika landslagstrupper, där fyra av de nio spelarna tillhör Dynamo, samt tre stycken som tillhör Shakthar. I en alldeles makalös turneringen var det faktiskt ingen av dessa nio spelare som satte någon större prägel på sitt eget landslag, utan nästan samtliga fick agera antingen bänkvärmare och inhoppare. Lite tråkigt kanske, med den ukrainska ligans ögon sett, men anledningen till detta var att många av de mer framträdande spelarna i ligan helt enkelt inte kvalificerade sig med sina landslag (tänker främst på Konoplyanka och Yarmolenko här), eller blev utelämnade på grund av för hård konkurrens (Luiz Adriano, även ifall han nu i efterhand knappast skulle kunna ha gjort sämre ifrån sig än varken Fred eller Jo). Hur som helst, här kommer en utvärdering av samtliga de tio spelarna som deltog i turneringen!
Bernard (Brasilien)
Shakthars unge stjärnskott blev överraskande nog en av de 23 spelare som fick följa med och representera den värdnation som kanske haft störst press på sig någonsin att vinna en VM turneringen. Framför spelare som Liverpools Philippe Coutinho och PSGs Lucas Moura valdes alltså de ukrainska mästarnas snart 22-årige brasse, och vad detta beror på kan nog enbart Luiz Felipe Scolari förklara. Hans prestationer under våren i Shakthar tröjan var under förväntan, och det fanns absolut ingenting i hans spel som tydde på att han skulle vara en av de få brasilianare med det ärofyllda uppdraget att revanschera sig för det så kallade ”Maracanazot” 1950, då Brasilien förlorade VM-guldet till Uruguay på den mytomspunna Maracanastadion. Uttagen blev han dock, och fick omedelbart speltid när han redan i premiären mot Kroatien blev inbytt i den 68:e minuten för Hulk, vid ställningen 1-1. Knappt två minuter senare hade Brasilien tagit ledningen genom Neymar på en feldömd straff, en situation Bernard inte hade någon inblandning i, och inte heller i Oscars 3-1 mål på övertid hade Bernard något större påverkan. Intetsägande sammanfattar Bernards första framträdande i turneringen, skulle man kunna säga. Bernards turneringen fortsatte med att han återigen blev inbytt i den andra gruppspelsmatchen mot Mexico, den här gången redan i halvtid mot Ramires. Inte heller den här gången visade Bernard upp några särskilda kvalitéer, och frågetecknet kring varför han överhuvudtaget blev uttagen stärktes i alla fall i undertecknads bok. I den sista gruppspelsmatchen mot Kamerun, åttondelsfinalen mot Chile samt kvartsfinalen mot Colombia fick Bernard spendera på bänken, vilket var förståeligt med tanke på hans prestationer vid dem två tidigare inhoppen. I kvartsfinalen blev ju Neymar som bekant skadad, vilket öppnade upp en diskussion kring vem som skulle bli hans ersättare i semifinalen mot Tyskland. Willian, en tredje innermittfältare eller just Bernard löd alternativen, och i SVT studion satt Daniel Nannskog och menade att Bernard visat upp en kreativitet som tydligen gjort att han ”utan tvekan” förtjänade startplatsen. Vilken kreativitet han menar var för undertecknad oförståeligt, då Bernard både i Shakthar och under sina inhopp varit extremt anonym, och egentligen inte tillfört någonting överhuvudtaget. Scolari verkade dock hålla med, och när startelvorna släpptes så var det den lille Bernard som var uppsatt som Neymars ersättare ute på vänsterkanten. Om detta berodde på att Bernard är född i Belo Horizonte, där matchen spelades, och kommer från stadens stolthet Ateltico Mineiro låter jag vara osagt, men att Scolari sett någonting som vi andra missat uppenbarade sig här tydligt. Hur det hela gick är nu historia, Brasilien kollapsade och gjorde förmodligen sin sämsta match någonsin när det kanske gällde som mest, men det otroliga var att det var en spelare som varken var bättre eller sämre än vad han brukade vara, nämligen Bernard. Han är än så länge inte bättre än 1-7 mot Tyskland, och det är i slutändan där bedömningen av Bernards turnering får göras, att han visat att han helt enkelt inte är mogen att spela på den absolut högsta nivån än. I Shakthar har han visat att han än så länge inte ens är mogen att spela på en medelhög europeisk nivå, så varför han plötsligt skulle klara sig på den absolut världstoppen är för mig en mysterium. När jag började följa den ukrainska fotbollen så var Bernard en av dem jag var absolut mest sugen på att få se, en talang utöver det vanliga sades det, men än så länge har jag inte sett någonting som visat prov på det. Att det var ett misstag av Scolari att plocka med Bernard framför mer internationellt rutinerade spelare visade sig redan i premiären mot Kroatien, och även ifall han inte var direkt bidragande till den pinsamma förlusten i semifinalen, så gjorde han knappast någonting som motiverade en startplats. I turneringens sista match för brasilianarna var Bernard återigen placerad på bänken, i en match med liknande utgång som semifinalen. Återigen en svidande förlust, men den här gången hade i alla fall inte Bernard någon medverkan. Det ska nu bli intressant att följa Bernards framtid, då flera storklubbar runtom i Europa ryktas rycka i honom, men frågan är som sagt om han verkligen håller på den nivå som många av dessa klubbar han ryktas till befinner sig på.
Darijo Srna (Kroatien)
Efter att tillsammans med flera lagkamrater i landslaget kommit från en fin säsong så hade det kroatiska landslaget stora förväntningar på sig. I en grupp som dessutom kändes överkomlig så var det nog många som hade förväntat sig att se kroaterna nå åtminstone en åttondelsfinal. Uppgiften att leda stjärnor som Ivan Rakitic, Luca Modric och Mario Mandzukic hade Shakthars evige lagkapten Darijo Srna fått från sin högerpacksposition, och med tanke på hur han hade lett Shakthar den senaste säsongen så bådade det helt klart gott. Det började även bra, när Marcelo styrde in en självmål på Ivica Olics inlägg i premiären mot Brasilien, men sedan startade Neymars show. Från att till en början haft en utgångsposition till vänster, så började Neymar söka sig in centralt, och det var även därifrån 1-1 målet kom. Srna hade alltså stått upp bra mot Neymar i en ungefär en halvtimme, men när ansvaret var tvungen att lämnas över till andra så förlorades även matchen. Neymar hittade ständigt ytan mellan mittbackarna och innermittfältet, men Kroatien fortsatte att stå upp bra och hade med sig en välförtjänt pinne in i halvtiden. Det var inte förrän den japanske huvuddomaren bestämde sig för att träda in i handlingarna som Brasilien kunde ta över matchen på riktigt och tillslut vinna, och med en annan domare hade Kroatien mycket väl kunnat få med sig en viktig poäng inför fortsättningen. En klart godkänd premiär av Srna, även ifall han inte hade någon större inverkan på slutresultatet. Turneringen fortsatte för Kroatien och Srna med att Kamerun övertygande besegrades med 4-0. Efter ett hjärnsläpp av Alexandre Song fick Kroatien spela större delen av matchen i numerärt överläge, vilket ledde till att Kamerun, med Choupo-Moting ute på Srnas vänsterkant, sällan kom till anfall. En lugn afton på högerbacken för Srna således, och förutom några missade frisparkar i relativt bra lägen så var Srna inte heller här speciellt framträdande. Något ovanligt, kan tyckas, med tanke på hur han fullständigt styr och ställer i Shakthar tröjan. Han älgade som vanligt på ute längs högerkanten (och uppenbarligen i ganska bra fart), men känslan var att han inte alls fick lika mycket boll att jobba med som när han tar samma löpningar i Shakthar. I den sista och avgörande matchen mot Mexico hade Srna en tung afton när han ställdes mot den liknande spelartypen Andres Guardado på Mexicos vänsterkant. Det började med en målvaktsräddning där båda händerna var utsträckta långt utanför kroppen på ett skott från just Guardado, som borde resulterat i både straff och varning, men som domarna på något sätt lyckades missa. 1-0 målet kunde inte Srna sedan göra mycket åt, då det inte är i hans zon som Rafael Marquez dyker upp på hörnan, men både vid 2-0 målet, som ovan nämnde Guardado gör, och 3-0 målet, där Hernandez dyker upp i Srnas yta vid en hörna, lämnade övrigt att önska från den ukrainska ligans kanske bästa spelare förra säsongen. Ut med dunder och brak för Kroatien med andra ord, och betyget för hela laget och därmed också Srna får väl anses vara underkänt, då det fanns betydligt högre förväntningar på laget än vad som i slutändan visades upp när det gällde som mest.
Domagoj Vida (Kroatien)
Dynamo mittbacken fick spendera hela turneringen på bänken, vilket får anses vara rätt då både Vedran Corluka och Dejan Louvren får anses vara bättre mittbackar. Var med som en back up, och fick även agera som det. Finns ingen utvärdering att göra, med andra ord.
Ognjen Vukojevic (Kroatien)
Precis som sin ovan nämnde kollega i Dynamo fick inte den defensive mittfältare Vukojevic heller någon speltid, något som det i det här fallet ändå kan sättas ett frågetecken för. En spelare med Vukojevic kvalitéer på mittfältet, det vill säga rent spelförstörande, hade kunnat passa mycket bra både i öppningsmatchen mot Brasilien och även i den avgörande matchen mot Mexico. Att både Rakitic och Modric skulle vara på planen är det väl ingen som säger emot, men båda som sittande mittfältare i ett 4-2-3-1 system? Intressant hade varit om en av dessa flyttats upp i den offensiva rollen, förslagsvis Modric, och att en spelare som Vukojevic sedan fått agera städgumma på mittfältet, samtidigt som förslagsvis Rakitic bredvid då hade fått agera tvåvägsspelare. Rakitic fungerade visserligen bra i den defensiva rollen också, men saknades då istället ofta i offensiven. Detta var en rockad som också gjordes inför den avslutande matchen mot Mexico, men då användes Danijel Pranjic istället för Vukojevic, utan någon större lycka. Ett mästerskap utan speltid således, för den annars rätt så landslagsrutinerade mittfältaren, och inte heller här finns någon bedömning att göra.
Eduardo da Silva (Kroatien)
Den kroatiskt nationaliserade brassen Eduardo, till vardags i Shakthar Donetsk, hade av naturliga skäl ett mästerskap med motstridiga känslor. Å ena sidan hans födelseland i ett historiskt VM på hemmaplan, stridandes för att revanschera sig för den fotbollstragedi som Eduardo tillsammans med resten av landet fått växa upp och leva med, och å andra sidan hans nya hemland, och en unik möjlighet att träda in och själv påverka handlingarna. Dessa känslor sattes på prov redan i öppningsmatchen, där det på förhand rapporterades om att Eduardo skulle välja att sjunga båda vid båda ländernas nationalsånger, något undertecknad missade att sedan följa upp. Detta fick han dock göra från bänken, då han trots Mario Mandzukic skada snällt fick sitta på bänken istället för Nikica Jelavic. Inte ens när Jelavic sedan blev utbytt fick Eduardo chansen, utan istället valdes den unge Ante Rebic, vilket klargjorde att Eduardo var med som siste man i anfallsuppsättningen. I matchen efter mot Kamerun kom sedan Eduardo enda framträdande i turneringen, då han i den 69:e minuten blev inbytt istället för Ivica Olic. Nio bolltouchar senare hade Eduardo gjort sitt i den här turneringen, vilket förmodligen innebär en stor personlig besvikelse för den före detta storstjärnan i det kroatiska landslaget. Mycket besvikelser från den ukrainska ligan än så länge, och för Eduardo blev det således också en sådan.
Jeremain Lens (Nederländerna)
Den mest intetsägande spelaren i VMs annars kanske mest färgstarka lag? Mycket möjligt. Med Van Gaals smått revolutionerande fembackslinje, Tim Kruls straffdrame inhopp och spelare som Stefan De Vrij, Bruno Martins Indi, Jasper Cillesen, Daley Blind, Daryl Janmaat, osv, som nu på allvar presenterade sig på den största av scener, är Nederländerna det lag som kanske kommer bli mest ihågkommet från VM turneringen i Brasilien. En som däremot inte kommer bli det är Jeremain Lens. Efter en inte alltför lyckad debutsäsong i Dynamo så sågs det som en svaghetstecken, i alla fall av undertecknad, att en spelare som Jeremain Lens överhuvudtaget blev uttagen till Hollands VM-trupp. Fanns det verkligen ingen bättre att ta med? Jodå, det fanns spelare som var bättre, och de hade till och med blivit uttagna, men ändå var det Lens som till en början fick förtroendet. Ett virrigt inhopp redan i premiärkrossen av Spanien, där Lens fick mängder av kontringsmöjligheter att göra både mål och assist på under sina dryga tio minuter på planen, bekräftades denna tro. Precis som i Dynamo löpte Lens ofta rätt, men när det kommer fram till de avgörande lägena är det få spelare som är så frustrerande att kolla på. Lens visar ständigt upp en bristande förmåga till konstruktivitet, både i Dynamo och även i landslaget, och han hade bara kunnat vässa förmågan att med rätta välja att skjuta eller passa, hade han kunnat bli en världsspelare. Det är han inte nu, vilket vi fortsatta att bli påminda om även i hans efterföljande insats mot Australien. Där visade dock två andra spelare, på likande position som Lens, framfötterna, nämligen Memphis Depay (som gjorde ett mål) samt Dirk Kuyt (som från en vänster ytterbackspositions visade formen från sina dagar i Liverpool). Lens fick dock fötroende att starta i den sista gruppspelsmatchen mot Chile, där Van Gaal visade vilken mästare han är genom att ställa upp ett b-betonad elva men ändå lyckas vinna, men inte heller med denna ganska tacksamma uppgift lyckades Lens göra något positivt avtryck. I åttondelsfinalen mot Mexico hölls han kvar på bänken, innan han i kvartfinalen mot Costa Rica för sista gången i turneringen fick visa upp sitt ”alibispel”, där han ständigt springer runt på planen utan att delta. Trist för Lens, som inte tog vara på det skyltfönster han fick att visa upp sina kvalitéer i, och fortsatt trist för ligan som alltså inte framstår i någon positiv bemärkelse med tanke på spelarnas insatser.
Toni Sunjic (Bosnien och Herzegovina)
Nej, det här var inte Balkannationernas turnering. Precis som grannarna Kroatien klev Bosnien in i mästerskapet med stora förhoppningar på sig, inte minst med tanke på den på förhand extremt enkla gruppen man hamnat i. Argentina, visst, men vinster över Nigeria och Iran skulle väl inte innebära några problem för mästerskapsdebutanterna? När man dessutom lyckats komponera ihop ett lag av bosnier runtom i hela Europa, beståendes av världsspelare som Asmir Begovic, Miralem Pjanic och Eden Dzeko så var väl inget annat än ett avancemang att vänta? Mitt bland alla dessa stjärnor fanns Toni Sunjic, en av de få spelare som faktiskt tagit sig fram genom inhemska fotbollen. Efter att ha representerat den kroatiska klubben Zrinjski Mosar, som dock spelar i den bosniska ligasystemet, flyttade Sunjic 2012 till Zoria Luhansk och den ukrainska fotbollen. I mittenlaget, som faktiskt lyckades ta sig till Europa League kval inför den här säsongen, har Sunjic nu tillbringat två säsonger, och uppenbarligen presterat tillräckligt bra för att bli uttagen till den första bosniska VM-truppen någonsin. I konkurrens med lagkaptenen Emir Spahic och den i Tyskland uppväxte Ermin Bicakcic fick Sunjic sätta sig på bänken i premiären mot Argentina, där bosnierna tillslut förlorade en tight match. Lugnt, tänkte nog de flesta. Man hade ändå lyckats spela jämnt mot en av de största förhandsfavoriterna, och det var i de två nästkommande matcherna man på allvar skulle visa vilket starkt lag man var. Nyckelmatch mot Nigeria och in för Bicakcic kom istället Toni Sunjic. Även här såg det ut att börja bra, när Eden Dzeko gjorde ett tillsynes regelrätt mål, som i efterhand dock blev bortdömt trots att stjärnan var klart onside. Den bosniska backlinjen såg dock lite skakig ut, och framförallt var det Emir Spahic, den på förhand bästa bosniska försvarsspelaren, som gjorde det väldigt svårt för sig. Flera misslyckade passningar, ofta rätt till nigerianska spelare, gav ett intryck av en bosniska defensiv utan organisation. Bredvid Spahic fick Sunjic gör så gott han kunde, men med Spahic oförutsägbara agerande var det inte lätt. Tillslut straffade det sig också, när Emmanuel Emenike tryckte sig förbi just Spahic, och spelade in till Peter Odemwingie som satte ledningsmålet för Nigeria. Andra halvleken bestod sedan av ett Bosnien som jagade mål så gott man kunde, utan någon större lycka. Odemwingies mål blev matchens enda, och Bosniens turnering var slut knappt innan den hade hunnit börja. Sunjic gjorde en klart godkänd match, med bland annat klart mest tacklingar av samtliga spelare på plan, men med Spahic bredvid var det lätt att få hela den bosniska backlinjen att se stundtals katastrofalt ut. I den sista och betydelselösa matchen mot Iran fick Sunjic återigen förtroendet, och gjorde återigen en klart godkänd prestation, där han bland annat vann samtliga luftdueller han gav sig in i. Sammanfattningen blir att Sunjic gör en bra turneringen i svagt sällskap, någonting som belönades när han strax efter att turneringen tagit slut för Bosniens del gjorde klart med en flytt till Kuban Krasnodar och den ryska ligan. Något trist, då han var en av få som faktiskt gör en bra, eller i alla fall godkänd, turnering, och hade vari mcykett spännande att följa i den ukrainska ligan även nästa säsong.
Michael Babatunde (Nigeria)
Spelaren med turneringens kanske skönaste namn blev, tillskillnad från kollegan i Dynamo Kiev, Ideye Brown, uttagen till Nigerias slutgiltiga 23-manna trupp. Till vardags spelar den offensive mittfältaren i Volyn Lutsk, dit han kom efter att Kryvbas gått i konkurs inför den förra säsongen, och kom från en relativt svag säsong, med 22 framträdanden och bara ett mål. I den nigerianska VM-truppen blev han dock uttagen, med hård konkurrens, och fick även en hel del speltid. Efter att ha fått sitta på bänken hela den första matchen mot Iran fick Babatunde starta i den gruppavgörande matchen mot Bosnien, där han gjorde en godkänd insats på en offensiva mittfältet, flankerad av stjärnor som Ahmed Musa och Peter Odemwingie. Efter den prestationen blev han belönad med fortsatt fortroende även i den sista och i princip betydelselösa gruppspelsmatchen mot Argentina, där han även lyckades slå en assist till Ahmed Musa i en annars underhållande match där nigerianerna höll på att skrälla mot de slutgiltiga finalisterna. I åttondelsfinalen var dock Babatunde återigen förpassad till bänken, där han nu logiskt nog, trots två godkända matcher, fick lämna plats för Victor Moses. Inga inhopp, inga nyanser, utan enbart starter eller bänken för Babatunde blev det tillslut, och med tanke på hans ålder (21 år), hans konkurrenssituation och hans prestationer får det anses vara en extremt lyckad turnering. Ska bli spännande att följa nästa säsong i den ukrainska ligan, om inget Premier League lag lyckas lägga vantarna på honom innan, som det ryktats om nu i efterspelet till turneringen.
Miguel Veloso (Portugal)
Blott den andra spelaren från den ukrainska ligan att faktiskt vara ordinarie i sitt landslag, utöver Darijo Srna, men inte heller för Miguel Veloso och hans Portugal skulle det här bli någon särskilt lyckad turnering. Trots att Portugal tillsammans med Tyskland, Ghana och USA blivit inlottad i dödens grupp så var nog de flesta överens om på förhand att det var Portugal som tillsammans med Tyskland skulle ta sig vidare från grupp G. Men redan från början gjorde det Portugal extremt svårt för sig själva, när man bleb totalt överkörda av Tyskland redan i premiären. Inte för att man var det enda laget som skulle råka ut för tyskarnas hänsynslöshet under turneringens gång (...), men 0-4 i baken som start på dödens grupp hör ni själva inte låter speciellt bra. Veloso startade dock premiären, och fick under sina 45 minuter känna på tyskt maskineri från det tyska innermittfältet, i form av Philip Lahm, Toni Kroos och Sami Khedira, innan han fick offras efter lagkamraten Pepes huvudlösa ”skallning” av Thomas Muller som ledde till en utvisning. Bara att bryta ihop och komma igen för portugiserna, som nu trots allt fått den svåraste matchen överstökad. Härnäst väntade ett USA som lite turligt fått med sig tre poäng från sin premiär mot Ghana, men som sagt så var Portugal fortsatt favorit att avancera från gruppen. Men även i den här matchen skulle Veloso få enorma problem med en tysk maskin, den här gången i form av Jermaine Jones på amerikanernas innermittfält (uppväxt och skolad i Tyskland). Sällan har jag sett en spelare vara överallt på samma gång, och inte heller den här gången kunde Miguel Veloso hålla ihop sitt mittfält, som under större delen av matchen var i underläge mot USAs dito. I mittfältstriangeln tillsammans med Raul Meireles och Joao Moutinho hade Miguel Veloso svårt att hålla det defensiva ansvaret mellan de andra två betydligt offensivare spelarna, och trots ett betydligt bättre spelarmaterial så var det USA som styrde matchen, och då framförallt med just Jones men även genom Beckerman via just det centrala mittfälet. I sista gruppspelsmatchen krävdes således ett mirakel för att man skulle ta sig förbi just USA i gruppen, som förutom tre poäng hade fem plusmål mot Portugal, ett försprång som tillslut blev för stort. Tyskland slog USA precis som krävdes, men inte alls lika övertygande som man tidigare hade krossat Portugal, vilke ledde till att Portugals 2-1 vinst över Ghana blev meningslös. I den här matchen fick Miguel Veloso vikariera på vänsterbacken efter att samtliga övriga alternativ på den platsen var ur spel, och gjorde en godkänd insats mot Christian Atsu på Ghanas högerkant. Inte heller Portugal och Miguel Velosos VM blev således vad man tänkt sig, utan man fick bege sig hemåt redan efter gruppspelet. Velosos enorma svårigheter mot två mycket starka mittfält i både Tyskland och USA kan dels beskyllas på för dåligt understöd, där som sagt både Meireles och Moutinho gärna lämnade Veloso ensam, och dels att Veloso förlorade matchen i matchenduellerna mot just Jones men även Toni Kroos. Inte heller för Veloso ett godkänt mästerskap, men andra ord, och frågan är nu om han blir kvar i huvudstaden, då det ryktats om bland annat en återvändo till den italienska fotbollen.
Sammanfattningsvis blev det alltså ingen speciellt lyckad turnering för den ukrainska ligans representanter, och visst ställer det frågetecken kring vilket kvalité ligan i slutändan håller. När varken dyra importer som Bernard, Miguel Veloso eller Jeremain Lens gör bra ifrån sig, men inte heller en ligasymbol som Darijo Srna, så ser det såklart inte speciellt bra ut för ligan. Nu saknades visserligen ett ukrainskt landslag, som säkerligen hade haft större påverkan på just ligans anseende runtom i världen, men ändå. Inte heller spelet i de europeiska cuperna förra säsongen var speciellt lyckat, och vi på Ukraina redaktionen hoppas nu att de sex lag som representerar ligan i Champions League och Europa League i årets upplagor istället kan göra riktigt bra ifrån sig, samt att det Ukrainska landslaget gör en övertygande EM-kval, och på så sätt visar att den ukrainska ligan håller betydligt högre klass än vad som demonstrerades av de flesta av ovanstående spelare!
