Dagen efter matchen...
...och Daniel Karlsson har skrivit en liten matchkrönika som behandlar vad som egentligen hände.
Efter förlusten mot Hammarby på Söderstadion trodde jag väl inte helt riktigt på att HIF skulle ta hem tre poäng på Olympia igår. Men jag hoppades. Och det är just hoppet man lever på när det gäller HIF. Det är lätt att vara efterklok och tänka att man visste att det skulle gå såhär, men under själva matchen pendlade känslobarometern från ett klassiskt: "va fan håller de på med"? till ett mer komplicerat och övertygande: "Det måste ju fan vara mål. Snälla Gud, visa din styrka och låt dem få vinna. Kom igen!" Till och med när Antti Pohja gör 0-2 i 90: e minuten slutar man inte hoppas. Det är först när Anders Frisk blåser av matchen efter tre tilläggsminuter som den bistra verkligheten uppdagas. Man hänger med huvudet och lunkar generat hem. Ännu en förlust.
Det finns väl inte så mycket att orda om första halvlek. HIF spelade oinspirerat, slarvade med passningarna och visade ingen som helst vilja. När Pablo Piñones-Arce i den 26: e minuten inte helt rättvist rullar in 0-1 i tom kasse, tittar jag och min bror på varandra utan att yttra ett ord. För vi vet. Vet att Fredrik Larsson begått ännu ett misstag. Och han kommer att fortsätta med detta tills den dagen Peter Swärdh ersätter honom. Vissa kanske vill ge backlinjen en omgång istället, visst. Men studera Fredrik Larssons bristande kommunikation med just backlinjen och titta noggrant hur han agerar i straffområdet, så hade ni förstått mitt resonemang. Det hade varit annorlunda om det hade hänt någon enstaka gång. Det är mänskligt. Men nu är fallet inte sådant här. Se på Hammarbys målvakt Ante Covic. Han lyste av självförtroende, och det på bortaplan med över 12 000 människor emot sig. Hammarby kan tacka honom för vinsten.
I andra halvlek klev han in på plan. Självaste Alvaro Santos i skepnaden av Gud. Han visade den hunger som HIF alltid måste visa direkt från matchstart. Men nu krävs det ju mer än en halvlek för honom att utföra mirakel. Det krävs också mer av HIF än att förlita sig på en enstaka spelare, även om han är självaste Gud. Men HIF började spela riktigt bra i andra halvlek. Målmedvetet och ingivande. Det långsamma spelet från första halvlek var som bortblåst. De efterlängtade löpningarna utan boll visade sig också. Hammarby backade hem och det gjorde det möjligt för HIF att ta över helt. HIF hade under en längre period ett antal vassa målchanser, men det gick bara inte hela vägen hem. Detta blev HIF: s tredje mållösa match i rad. Inte bra för självförtroendet.
Övertygade gjorde Jesper Jansson, Ulrik Jansson, Christoffer Andresson, Mattias Lindström och Alvaro Santos. Saknades gjorde Eldin Karisik.
Noterbart är väl att min bror samma dag kommit hem efter ett halvår i Skottland och får bevittna just denna match.
