Krönika: Proffs till varje pris, del 2
Del två av Adam Sjöstedts krönika.
Få blir stjärnor
Men väl ute i proffssvängen väntar ingen dans på rosor precis. Det är ytterst få svenska spelare som blir stjärnor i sina lag numera. Däremot har vi en hel armé av spelare som nöter ner virket på Europas bänkar och läktare i rask takt. En av dem var Abgar Barsom, som väntade ut DIF:s kontraktsförhandlingar, bara för att få förmånen att hamna i Heerenveens frysbox. Barsom siktar för övrigt på att tina upp i den heta Allsvenskan. Alexandersson, Arvidsson, och nu senast Pettersson, är några andra omvända hemvändare som har haft svårt att klara sig i det nya Europa. Vad är det som säger att Kennedy lyckas bättre än Barsom? Alexandersson försvann till slut ur Lars-Tommys landslag, medan Christoffer Andersson fortfarande är med, men betyder det att Andersson kommer att lyckas bättre?
Det är proffs till varje pris som gäller, verkar det som. Man undrar ifall de spelare som så hett åtrår spel i Europa har tänkt hur det påverkar omgivningen? Utan extrainkomster i form av transfer krymper klubbarnas lönebudget snabbare än mannens ädlare delar i en isvak. Ingen spelare har väl kunnat undgå detta fenomen (lönebudgeten, om bad i några isvakar ingår i vinterträningen låter jag vara osagt) de senaste åren. Man undrar ju hur ett lag påverkas när någon eller några kör sitt eget race och skiter i hur det påverkar resten av laget. Åtminstone jag vill gärna klamra mig fast vid illusionen att spelarnas hjärta klappar lite extra för klubben, särskilt när alternativet blir att se spelaren som en ren handelsresande i fotboll..
Betalning och goodwill
Det vanligaste argumentet för spelarnas jakt på kulor brukar vara att karriären är så kort. Nog för att fotboll är livet, men livet tar faktiskt inte slut efter skorna lagts på hyllan. Det är få förunnat att kunna försörja sig (och försörja sig väl) på sitt livs intresse. Verkligheten för de flesta brukar handla om ett mer eller mindre stimulerande jobb där man garanterat inte möts av ett öronbedövande jubel när man kommer in på jobbet på morgonen. Nå, utöver att få betalt för att lira fotboll får spelarna mycket goodwill både från läktarna och när man rör sig ute på stan. Men den spelare som får supportrarna att gå ner sig i ett blandmissbruk av valium och blodtryckssänkande lär knappast uppskattas, vare sig under eller efter fotbollskarriären.
Kanske är det så att sättet betyder minst lika mycket som att man faktiskt blir proffs? Handelsresande uppskattas bara så länge de har något attraktivt att erbjuda, men så snart deras vara tappat sin lyster glöms de snabbt bort. En fotbollskarriär varar inte hela livet och frågan är om de som idag inte kan släppa taget om drömmen att bli proffs - till varje pris - inte förlorar något viktigt? Är drömmen så viktig att det är värt att bränna alla broar för att kunna gå som Bosman? Särskilt ifall verkligheten bakom drömmen innebär att man får kämpa om att ta en plats i ett mitten- eller bottenlag i någon mer eller mindre exotisk liga? En biljett i retur kan bli aktuell tidigare än man anat.
Silly season i all ära, namnet kommer ju sig av alla mer eller mindre tokiga rykten som florerar denna tid på året. Men om man måste ta till Bosman är risken stor att man blir proffs för silly reasons.
