Gästkrönika
Signaturen Svag Kuling publicerar här sin gästkrönika !
En trött och desillusionerad 90-åring
Fredag kväll. Eller snarare lördag morgon. Den sista glöden i grillen har slocknat. Precis som myggspiralen. Och min yngsta dotter. Gästerna har gått. Det börjar redan ljusna så smått.
Min första tanke från i morse väcks åter till liv efter att ha trängts undan hela dagen. Måste kolla reaktionerna på mitt inlägg från igår på BoISare. Har jag lyckats initiera en meningsfull diskussion? Eller förmått öka krismedvetenheten hos mina meningsfränder?
Inser snabbt att responsen är obefintlig. Fredagens diskussion på BoISare har i huvudsak kretsat kring olika supporterfraktioner och vad som pretentiöst brukar kallas läktarkultur. Det ena meningslösa inlägget efter det andra. Med hot och hat och splittring och bengaler i en salig röra. Herre Gud, hur många korkade uttalanden ska man tåla? Vart tog alla seriösa BoISare vägen?
Det är kris och vår främsta uppgift är att skapa opinion, skaka om och väcka en till synes slumrande ledning. Jag lovar att budskapet når dem vi avser att påverka. Naturligtvis ska vi därför sätta fokus på de mått och steg som krävs för att den allsvenska statusen ska bibehållas. Förstå min frustration. Att i det här skedet så split mellan olika supportergrupperingar och ägna en hel dags diskussioner åt vilken fraktion som är störst, vackrast och bäst på att hata är med förlov sagt djupt generande. Och skrämmande!
Bestämmer mig för att göra ännu ett försök. Nu i form av en gästkrönika som inleds så här:
Spelare lämnar BoIS. Spelare önskar lämna BoIS. Spelare tvingas lämna BoIS. Gamla trogna supportrar tröttnar. Tillskotten av nya supportrar blir allt färre. BoIS förmår inte längre locka och entusiasmera. 90-åringen är trött och verkar sakna motivation. Till och med den tidigare så lysande redaktionen på BoISare har slumrat in. Åtskilliga av de mest seriösa och begåvade debattörerna och krönikörerna har dragit sig tillbaka. Pressen är inte längre överdrivet fascinerad av den tidigare så spännande och charmiga småstadsklubben. Statistiken över de allsvenska lagens TV-tid häromveckan talade ett tydligt språk.
Näringsbristen är påtaglig och skär genom alla BoIS-lager. Från ledning och lag till supportrar och press. Ändå vilar det alltjämt något av självbelåtenhetens skimmer över kansliet, som tar semester medan konkurrenterna rustar för en framgångsrik höst. Krismedvetenheten förefaller obefintlig.
Undrar i mitt stilla sinne hur långt tålamod sponsorerna har? Det är knappast klart som källvatten att allt bara flyter på. Fortsätter framgångarna utebli för laget så lär inga påkostade sponsorresor i världen hjälpa. Då uteblir också slantarna.
Det är hög tid att lämna strutsmentaliteten och skrida till verket. Nu måste helt enkelt förnyelsens vindar börja blåsa i Karlslund. Det är uppenbarligen inte bara Jingblad och Björklund som satsar på defensiven. Hela organisationen verkar ha gått i stå och genomsyras av försvarstänkande som enligt min uppfattning inte handlar om annat än att till varje pris försvara sin egen position. Eller kanske ska jag istället uppfatta tystnaden som uppgivenhet?
Jag efterlyser idéer och handlingskraft. Men inte för ett ögonblick tror jag att den nuvarande ledningen förmår ta sig ur sin oförmåga och handlingsförlamning. Den symboliska spark jag tar mig friheten att dela ut till samtliga ansvariga må var och en tolka efter behag - som en kick för att sätta fart, som ett lycka till eller helt enkelt som sparken med stort S.
