HIF-FK Sarajevo 2-1: Seger trots avsaknad av profiler
Matchen mot FK Sarajevo kantades av mycket tufft spel. HIF kunde trots detta gå hem som segrare, och man har nu en liten fördel inför returmötet om en vecka.
2212 mot FC Mika och 2580 mot Zestafoni. Siffrorna talar sitt tydliga språk, intresset för att se HIF i kvalet till Europa League är lågt. Dock kunde man några dagar innan matchen mot FK Sarajevo se tydliga indikationer på att de tidigare så låga publiksiffrorna skulle komma att höjas – betydligt. Men det kvarstod en fråga. Hur många exil-bosnier är det egentligen att vänta? En av de tidigare spekulationerna löd cirka 4000 stycken. Den siffran var lite i högsta laget, absolut. Men många var de. För att få ett perspektiv på hur många de bosniska anhängarna egentligen var, räcker det med att säga att HIF inför matchen hade öppnat upp hela norra läktaren, något som inte behövdes i de senaste två matcherna.
Att FK Sarajevo skulle bli en tuff motståndare, det hade man mer eller mindre klart för sig redan från början. Avsaknaden av Marcus Lantz och Marcus Bergholtz var givetvis stor, men den kändes ändå överkomlig i och med att vi trots allt har två bra innermittfältare i Ólafur Skúlason och Andreas Landgren. Men när dessutom Joel Ekstrand på grund av halsfluss fick lämna återbud till matchen, blev i alla fall jag mer orolig. Kunde verkligen Hannu Patronen ta det stora ansvaret i den här viktiga matchen?
Redan från matchstart märkte man att intensitetsnivån var hög. Redan ett par minuter in i matchen skapas nämligen den första målchansen efter att Rasmus Jönsson slagit ett inlägg till Henrik Larsson som dock krockar med målvakten. Larsson grinar efter den närkampen illa och tar sig för knät.
Några minuter senare uppstår en väldigt märklig situation. Efter en hörna från Christoffer Andersson nickar Ólafur Skúlason bollen i mål – tror man. Men domaren väljer att döma straff efter att en Sarajevo-spelare tagit nacksving på Marcus Nilsson. På den efterföljande straffen skjuter Christoffer Andersson bollen säkert i mål. Att domaren blåser straff där känns tämligen märkligt. I allsvenskan är jag säker på att domaren hade avvaktat för att se hur situationen hade utvecklats.
Efter Henrik Larssons tuffa smäll mot knät verkar Sarajevo-spelarna väl medvetna om hans akilleshäl i den här matchen. Larsson tvingas nämligen byta redan i den nittonde minuten i förmån för Fredrik Svanbäck efter att ha fått en ännu en smäll mot samma knä. Tråkigt inte minst med tanke på att det säkerligen var ett medvetet drag att gå hårt åt Larsson. Efter bytet flyttas René Makondele upp på topp tillsammans med Rasmus Jönsson, Fredrik Svanbäck tar därmed hand om yttermittfältsposition.
Eftersom HIF nu har förlorat ännu en av sina huvudkomponenter känns det inte helt ologiskt att Sarajevo kan kvittera i den tjugoförsta minuten genom Damir Hadzic. Målet tillkommer efter ett inspel från höger och en dundertabbe av Hannu Patronen som gör att Hadziz kan få fritt skottläge.
Efter kvitteringsmålet känns det väldigt uppgivet i HIF-lägret. Sarajevo å andra sidan verkar ha fått matchen precis dit de vill. HIF blir av med bollen gång efter annan och får till råga på att elände till synes samtliga domslut emot sig. Frustrationen börjar nu sprida sig mer och mer hos spelarna, med viss rätt visserligen. Det är ju närmast en självklarhet att man blir frustrerad som spelare när lagen om alltings djävlighet gör sig påmind – allting som kan gå fel, går fel.
Trots den bedrövliga utvecklingen av halvleken kan man ändå se vissa ljusglimtar. Christoffer Andersson springer, stressar motståndare och vinner därmed mycket boll på sin kant. Nu kan man dessutom med hjälp av honom skapa farligheter på inlägg, något som knappt gjordes mot Gefle. Fredrik Svanbäcks numera välkända hyperaktivitet på plan är också tydlig. Hans ork tycks oändlig. En spelare som på senare tid fått agera verbal slagpåse är Andreas Landgren. Men i första halvlek får vi se en sida av honom som man trodde var väl undangömt. Hans matchinställning är stundtals god, han går in i närkamper och vinner boll på ett helt annat sätt en tidigare.
Sarajevo börjar den andra halvleken precis som den första, väldigt tufft, på gränsen till direkt fult stundtals. Därför känns det inte helt ologiskt när Emir Janjos får sitt andra gula kort efter en oerhört tuff tackling på Andreas Landgren fem minuter in i andra halvlek.
Efter utvisningen förändras matchbilden totalt. Sarajevo ser helt plötsligt osäkra ut på plan, vilket HIF utnyttjar så gott det går. Nu börjar man även få se glimtar av fint kortpassningsspel som var som bortblåst hela första halvlek. Bland annat är Ólafur Skúlason en aktör som är delaktig i det mesta. Vid ett tillfälle har ett fint samarbete med Fredrik Svanbäck som skjuter ett skott som täcks. Returen tas så när hand om Rasmus Jönsson, men Sarajevo-målvakten Muhamed Alaim hinner få nävarna på den före.
Ólafur Skúlason är fortsatt inblandad i det mesta i anfallsväg. I den femtioåttonde minuten ger han Christoffer Andersson ett fint skottläge efter en passning. På målvaktens retur finns Skúlason där och nickar, men då tar en Sarajevo-spelare lagen i egna händer och agerar målvakt och räddar med handen. Men Skúlason är där på sin egen retur och trycker in bollen i mål.
Även René Makondele visar sig i det här skedet av matchen vara pigg och är mer och mer delaktig i spelet. Inte många minuter efter ledningsmålet driver denne upp bollen mot mitten, passar Andreas Landgren som snyggt väggar till en löpandes Erik Wahlstedt som blir fri med målvakten. Men märker dock att Wahlstedt inte är en van avslutare då hans skott går utanför.
Kort därefter visar René Makondele fortsatt fina intentioner och passar till Tamboura. Han väggspelar då snyggt med Svanbäck men får bollen på tok får långt i från sig så att den till slut kan hamna i Sarajevo-målvaktens ägo.
I den sjuttiofjärde matchminuten byts Rasmus Jönsson ut. Jönsson vägde idag lite lätt mot det väldigt fysiskt spelande Sarajevo och fick inte mycket uträttat. In kommer istället Erik Sundin. Man märker att Sundin som så många gånger förr är en positiv injektion. Men vad som verkligen fattas i anfallet är en tung anfallare, som Henrik Larsson.
Sarajevo försöker nu desperat ta sig tillbaka in i matchen igen och kontrar gång efter annan, dock utan att skapa några klara målchanser. Ändå är det nervöst att HIF låter de komma in i matchen igen efter utvisningen. Båda lagen försöker i slutet skapa målchanser, men är oförmögna att göra det båda två.
Sammanfattningsvis kan man säga att HIF gör en godkänd insats mot en erkänt svår motståndare. Klart positivt är att HIF kan gå ut som ett helt nytt lag i andra halvlek. Men i övrigt finns det mycket kvar att önska i HIF: s spel.
Sällan eller aldrig har jag sett ett sådant destruktivt lag som Sarajevo. De tacklar fult och får vid ett flertal tillfällen domaren att dra upp det gula- eller röda kortet. Men de inte bara tacklar fult, de agerar svanprinsessor och filmar. Men nivån på filmingarna för närmast tankarna till Rivaldo i semifinalen mellan Brasilien och Turkiet i VM 2002 snarare än till Hollywood.
När jag lämnar Olympia ser jag en tjej i Olympiaskolans fönster, sjungandes på den klassiska julsången ”Rudolf the red nose reindeer”. Själv vågar jag inte dra sådana lyckliga paralleller än.
