Artikelserie: Vägen till Allsvenskan del 3/3
Mathias Steen följde med och bevakade LSK under försäsongens sista veckor. Det utmynnade i ett examensreportage på Ljungskiles Folkhögskola. Det här är hans berättelse som vi nu kan ta del av. Här följer den tredje och sista delen.
Landvetter flygplats. Lördag den 31 mars. Sista dagen då svenska klubbar har möjlighet att skriva kontrakt med spelare. Lutad mot motorhuven står Gais-anfallaren Gzim Istrefi med en penna i handen. Framför sig har han ett låneavtal. Micke Johansson står otåligt vid sidan av och väntar på underskriften. Sekunderna senare skakar de hand och han sätter sig i bilen. Nu är målet fotbollsförbundet i Stockholm. Som ideellt arbetande för LSK fixar Micke det mesta. En gammal vän till Ljungskilelegenden Bosse Wålemark som känner allt och alla. Ikväll handlar det om viktiga saker. Jakten på två nyförvärv har pågått in i det sista – i grevens tid blev det jackpott.
23.37. Kenny Pavey sitter i förbundets lokaler i huvudstaden. Han smuttar nervöst på en kaffe. Micke Johansson stormar in med en pappershög i famnen. Med tio minuter till transferfönstrets stängning gör Ljungskile klart med en efterlängtad comeback. Efter ett par säsonger i AIK
återvänder britten till klubben där allt började i Sverige för 14 år sedan. Cirkeln är sluten. Anders Wallgren, som via sin roll i sportkommittén har en stor del i värvningen, menar att Kenny kommer bli en stor tillgång för LSK – både utanför och på planen. En rivig mittfältare som kommer bidra med vilja, energi och ledarskap.
– Han är någon som hjälper oss att bygga varumärket elitfotboll. Även om han inte är den billigaste spelaren i truppen så tjänar vi in på den här värvningen genom det publikintresse han ger.
Varbergs kurort har en imponerande omgivning. Bara ett stenkast bort glänser Kattegats vågor i solskenet. De långa stränderna lockar nästan till ett dopp, trots årstiden. Från Trelleborg till Umeå har tränare, spelare och journalister vallfärdat hit. Det är dags för årets upptaktsträff. Ljungskiles delegation består av Tor-Arne och lagkapten Aleksandar. I foajén njuter utslagna gäster med matta blickar, klädda i morgonrockar, av en sen frukost till avslappnande pianomusik. Kitic ser imponerad ut.
– Vilket ställe alltså!, utbrister han och låter blicken vandra genom lokalen.
Tor-Arne inser att matchtröjan som han ska bära under tränarfotograferingen lite senare är kvar i Bohuslän. Men Micke Johansson är alltid redo och minuterna senare är han ute E6:an med riktning söderut. Hela Mediasverige ser ut att ha trängt in sig under samma tak. Henke Larsson är här. Marcus Allbäck är här. Karl-Erik Nilsson, svenska fotbollsförbundets nya ordförande sedan tio dagar tillbaka, är här. Ett för Ljungskiles del välbekant ansikte syns också till i folkvimlet.
Bosse Wålemark har bytt Västkusten mot Dalarna – LSK mot IK Brage – grönvitt mot grönvitt. Ljungskileprofilen kunde trots allt inte släppa taget om klubbfärgerna när han i höstas valde att lämna uppdraget som tränare i LSK. Nu står han för första gången på andra sidan mittlinjen.
– Jag tar det som ett jobb, men jag hoppas att de slutar på en bra placering i år. Det gäller att vara professionell och mitt fokus ligger helt och hållet på Brage nu, säger han.
Klubben har i princip fått en helt ny skepnad sedan han lämnade den för snart ett halvår sedan.
– Det var viktigt att få in värvningen av Kenny på slutet, det var verkligen en nyckel som behövdes för att de ska kunna nå framgång. Men det är svårt att få ihop ett lag så pass snabbt, det gäller verkligen att alla jobbar åt samma håll.
Konferenciererna Anders Andersson och Niklas Jarelind hälsar oss välkomna. Hinner notera att mohikanfrisyren verkar vara den nya trenden bland spelarna i året superetta. Redan som andra lag tar Brage plats på scenen. Den oundvikliga frågan om det blir det någon Ljungskilefotboll på Domnersvallen ställs.
– Vårt mål är att spela fotboll längs marken, och inte satsa på massa långbollar, svarar Bosse.
Värnamo, Assyriska och Brommapojkarna presenteras innan det är dags för lunch. Men först står fotografering på tur. Micke Johansson, som bilat de 16 milen ner på rekordfart, anländer i sista stund. Det bjuds på köttfärslimpa och diverse buffétillhörigheter innan eftermiddagspasset är igång. Bänkraderna är välfyllda och den samlade publiken lyssnar koncentrerat. Någon sitter och livekommenterar på webben för sin lokaltidning. Framför scenen försöker fotograferna så diskret som möjligt få en bild eller två. Efter lång väntan är det Ljungskiles tur att träda scenen. Tor-Arne vill spela snabb, effektiv fotboll och förändra bilden av LSK från utomstående. Nu är det slut med långbollarna.
– Men vi ska behålla Ljungskileandan, hinner Kitic flika in.
Besöket på scen avslutas med en omröstning bland oss i publiken. 63,9 procent tror att LSK får se nedåt i tabellskiktet under kommande säsong.
– Det är ju förståeligt med vår stora omsättning, men vi jobbar med de förutsättningar vi har, menar Tor-Arne.
Endast 4,6 procent tror att Ljungskile, i hård konkurrens med Halmstad, Varberg och Falkenberg, blir bästa västkustlag i serien. Noterar att Tor-Arne röstar på de sistnämnda. Ett par intervjuer senare följs av ett eftersnack med Henke Larsson, tränare i Landskrona. Det dröjer inte länge innan de blir avbrutna. En autografjagande Assyriskatränare placerar två souvenirer på bordet framför Henke.
– Till mina barn, tack.
Snön öser ner över Ljungskile på långfredagen. Precis när naturgräsplanen återhämtat sig från vinterns bravader har ett vitt täcke åter igen lagt sig över Markbygg Arena. På vägen in i omklädningsrummet möter jag Joakim i spelarkorridoren.
– Du har hört att vi ska vidare va?
Stenungsund är plan b. Laget transporteras i två minibussar. Tor-Arne ber spelarna värma upp så fort de kommer fram. Humöret är inte på topp efter den oplanerade flytten. Försäsongens sista träning kunde fått bättre förutsättningar.
– Det är många av de nya spelarna som knappt rört planen ännu, det hade varit viktigt inför premiären.
På vägen ner möter vi en av spelarbussarna. Någon har glömt sina fotbollsskor. Väl på plats ställs svart lag mot rosa. De förstnämnda är den tänkta startelvan, men det vet ingen om.
– Okej gubbar, imorgon är det dags för match. Idag så kör så länge ni känner för det, måste ni byta efter 20 sekunder så gör det.
Man kan tro att Kenny Pavey varit med laget under hela försäsongen. Han smälter in perfekt.Mäktiga Råsunda och AIK är bytt mot en halvtaskig gräsplätt uppe i de bohuslänska skogarna. Mendet känns bra att vara tillbaka.
– Jag fick ett samtal från Ljungskile där de klart och tydligt sade att de ville ha mig.
Efter att förhandlingarna med Gais strandat var LSK det enda kvarvarande alternativet i Sverige. Och här vill Kenny stanna. Under de 14 år han spenderat här har två barn tillkommit.
– Mentaliteten i Sverige är bättre än i för exempelvis London. Här är det perfekt att växa upp.
Ingen av oss kan hjälpa det, men engelskan övergår mer och mer i svenska. Han har precis kommit tillbaka från en skada, så den fysiska statusen är än så länge inte på topp. Någon startplats i premiären är otänkbart, men ett inhopp för fansens skull är aktuellt.
– Jag har många vänner här och det ska bli kul att äntligen få gå ut på planen igen.
Matchtempot börjar sätta sig. Det slipas på fasta situationer en sista gång. Rickard Nilsson är han som ska göra det om det där gyllene frisparksläget dyker upp. Efter en ledig långfredag är killarna spelsugna. När Tor-Arne ber dem jogga ner börjar de flesta istället lattja runt. Några skjuter skott på målvakterna. Brassarna står i en trekant och trixar. Det stora frågetecknet inför morgondagen är alltjämt om är laget tillräckligt ihopspelat för att gå ut i en seriepremiär?
– Det här är det vi väntat på, killar. Vi har tränat väldigt mycket för det här. Vi är förberedda på detta. Det handlar i slutändan om vilka som löper mest. Öster ska få sig en rejäl match, peppar Tor-Arne innan laget kliver av träningen för sista gången.
Premiär. Stämningen är laddad. Kings of Leon spelas i omklädningsrummet. Iglicar och Peterson är ute på gräset och känner på underlaget. Ingen startar idag, men minerna är ändå uppåt.
– Skönt att äntligen komma igång, säger Robin.
– Det är inte jättedåligt, men visst kommer det bli en och annan konstig studs, kommenterar Andreas mattan.
Gräset är visserligen grönt, men gula och bruna fläckar syns här och var. Krattningen ser åtminstone ut att ha gjort susen mot de mögliga delarna. Ett 15-tal personer har på förmiddagen skottat bort den kvarvarande snön. Dussintalet rödklädda Österspelare med allvarliga miner vandrar ut på planen till tonerna av hemmalagets kampsång. Melodin är inspirerad av Nick Borgens ”Den Glider In”. Kenny trixar med en boll i korridoren och försöker få kontroll på nerverna. Till lunch blev det en pasta på pizzerian nere i centrum. Han fick oväntat sällskap.
– Österfansen dök upp. De började viska till varandra och stirra ut mig. När de gick därifrån började de sjunga på West Ham-ramsor. De hade ju uppenbarligen koll på att jag supportrar Millwall. Men jag bara skrattade åt dem, det var roligt.
Två kvinnliga funktionärer kommer förbi. Deras ansikten skiner upp. Kramkalas uppstår.
– Vad kul att se dig igen! Hur gammal var du nu igen när du kom hit första gången?
– Jag hade väl precis fyllt 18 tror jag, svarar en leende Kenny.
Minuter återstår till matchstart. Tor-Arne vill inte se några övertända spelare. Rutinerna sätter igång. Aleksandar gör korstecknet, han ser fokuserad ut. Till vänster i backlinjen startar som vanligt Rickard. Men någon större nervositet känner han inte.
– Nej, det var längesedan jag blev det. Men visst börjar det kännas att det är dags för en riktigt match.
Killarna tar varandra i händerna och ger ifrån sig ett stort vrål innan de tillsammans lämnar för utmarsch. Strax över tusen åskådare befinner sig på Markbygg Arena. De 20-talet personerna i Österklacken lever om mest. Redan efter åtta minuter får Rickard det läge han tränat på kvällen innan. Frisparken skruvar sig snyggt förbi muren men hittar bara famnen på målvakten. I halvtid snackar Bruno och Steffen ihop sig om anfallsspelet. Samtidigt vill Aleksandar undvika de hotfulla fasta situationerna. Materialare Marcus fyller spelarna med energi i form av bananer.
Sandberg kastar det tomma skalet mot papperskorgen ett par meter framför sig. Han missar.
– De spelar med en man på topp, precis som vi misstänkte. Det är en tajt match. Vi måste försöka att attackera mer, våga mer, inte stanna upp. Och hitta löpningar bakom deras ytterbackar, instruerar Tor-Arne innan signalen för andra halvlek ljuder.
Efter 55 minuter börjar publiken bakom avbytarbåset klappa i takt. Kenny Pavey har tagit av sig den rosa västen och gör sig redo för inhopp. Men applåderna ebbar plötsligt ut. I den 56:e minuten händer det som inte får hända. Patrick Hopkins tappar markering på sin motståndare och letar sig in i straffområdet. Efter lite tumult har Dennis Velic öppet mål. Sandberg missar. Han är chanslös. Tor-Arne försöker manar på killarna från sidlinjen. Samtidigt gör Gzim debut när en tröttkörd Bruno stiger av.
– In i boxen, Istrefi!
Öster spelar smart och stänger ytorna. Med två minuter kvar av ordinarie tid skiljer det inte många centimeter från en hjälteroll till Kenny, men hans nick på hörnan går precis utanför. På tilläggstid får man en farlig frispark. Sista chansen. Tor-Arne formar händerna till en megafon.
– Mot bortre stolpen nu, Riki!
Cakics frispark går mot bortre men ingen är där. Domaren sträcker händerna i luften och blåser av. I omklädningsrummet sitter Steffen tyst och stirrar ut i tomma intet.
– It's very disappointing. Not the way i wanted to start off the season.
Aleksandar är väldigt besviken. Det går att läsa av i det uppgivna ansiktsuttrycket.
– Jag hade stora förhoppningar på den här matchen. En tappad boll på mittfältet gör att vi förlorar idag. Och att vi har för lite folk inne i boxen. Vi är för ofarliga framåt.
Jocke sammanfattar det bäst av alla.
– Idag har vi marginalerna emot oss. Det var en typisk 0–0-match.
Det är glest i uppehållsrummet. En timme har passerat sedan match. Tor-Arne Fredheim har precis genomgått sitt första riktiga test. För fyra månader sedan tog han över ett splittrat lag. Dagens förlust till trots kunde han urskilja den helhet han hela tiden sökt efter.
– Det kändes som om det fanns en ram i spelet, en trygghet. Jag tror att det här kommer bli bra till slut. Totalt sett var vi nio nya spelare ute på planen idag. De hade en. De om några borde varit mer samspelta, säger han.
Patrick tar för sig av den köttfärsröra som serveras. Han är besviken efter försvarsmissen som ledde till gästernas segermål.
– Don't worry about it!, säger Tor-Arne som menar att motgångar är en del av spelet.
Ett litet leende går att skymta hos mittbacken. Det här var bara ett första steg på vägen, och det finns mycket att slipa på inför fortsättningen. 29 matcher återstår. 29 utmaningar. 29 tillfällen att kämpa för Ljungskileandan. Den ideella supersjälen Micke Johansson yttrade något vid lunchbuffén på upptaktsträffen i Varberg.
– LSK är det lilla laget på landet som tar motståndarna med traktorn.
En mening som beskriver den där berömda andan hos verklighetens Åshöjdens BK på allra bästa sätt. Ett bevis på att motståndarna aldrig kan gå säkra på gamla Skarsjövallen.
Kenny slår sig ned. Han ser bekymrad ut.
– Coach, vi har snackat om att spela på det här sättet. Det fungerade inte riktigt idag.
Han placerar ut sina bestick på bordet framför sig. Tor-Arne synar symbolen. Han nickar. De bildar en triangel.
