Krönika: Om en cupfinal
Det finns oändligt många sätt att bortförklara en förlust. Så när ett lag och dess fans, efter en tung cupfinalförlust, inte ens lyckas försöka få fram någon form av ursäkt alls, då vet man att det inte kan finnas några tvivel kring att vinnarna är värdiga. Grattis Helsingborgs IF, Sveriges bästa lag.
Vi for till Helsingborg med förhoppningar. När Kalmar FF spelar på sin absoluta toppnivå finns det mycket få lag i Sverige som kan stå upp, och med de senaste veckornas fina resultat kändes det som att förutsättningarna fanns för att vi skulle kunna nå dit. Vi hade möjlighet att skaka de svenska mästarna, inte tu tal om det.
Men det blev en fotbollslektion av ett slag som en fotbollsspelare under en allsvensk karriär knappast hinner få särskilt många av. Det var stor klasskillnad mellan lagen, och även om Ricardo Santos hade satt sitt jätteläge vid 1-2 i mitten av andra halvlek så har jag mycket svårt att se hur KFF skulle kunna vinna matchen. Den där absoluta toppnivån jag nämnde var man långt ifrån, framför allt var andelen passningar till fel adress frustrerande hög. Men hur stor del i detta hade egentligen det starka motståndet? Det är alltid en lika svår fråga.
Helsingborgs IF anno 2011 ger mig vibbar av vårt eget 2008-lag. Inte direkt i spelstil eller spelidé, men i det att man lyckats bygga en enhet som fungerar i alla väder. Det gick liksom inte att röra Kalmar FF 2008, och på samma sätt har Conny Karlsson och P-O Ljung gjort en oförstörbar maskin av HIF under det här spelåret. Trots att KFF under sommaren -08 i Cesar Santín sålde en av seriens absolut bästa spelare så fortsatte man mala på i samma takt, och på liknande sätt vittnar HIF:s resultatrad om att man tycks ha gått i det närmaste oberörda ur försäljningar av Marcus Nilsson, Alexander Gerndt och Rasmus Jönsson.
Sedan vet ju vi kalmariter hur det kan gå säsongerna närmast efter ett guld och en truppåderlåtning av det slaget, och att HIF dalar ett antal placeringar 2012 är väl knappast någon högoddsare. Men det är en annan historia.
Kalmar FF kom alltså inte upp i den nivå som man hade kunnat hoppas. Framför allt var man till synes löjligt underlägsna på mittfältet där Mahlangu - mycket värdig galapristagare ikväll för övrigt - och Gashi tycktes vara överallt hela tiden. Erik Israelsson och Tobias Eriksson lade i vanlig ordning ner ett hästjobb om man ser till löpmetrarna, men fick inte ut i närheten av tillräckligt mycket av sitt slit. Det var alltför mycket felpass, och möter man ett lag som knappt slår bort någonting... så märks det.
***
Daniel Sobralense gjorde sett över 90, förlåt 85 minuter ingen större insats. Men anledningen till att Erik Israelsson faktiskt hann ända in i boxen i matchens 45:e minut var att Sobralense kladdade på bollen på mittplan. Målet föll i en period när KFF snittade på att hålla bollen i sisådär tio sekunder åt gången innan man skickade iväg den långt. När då Sobra såg till att ensam hålla på lädret i 20 så hann man skicka upp laget (läs: Erik I). Värt att tänka på.
***
Ramsorna som en klick av Kalmarsektionen skanderade efter slutsignal i riktning Ricardo Santos var fruktansvärt pinsamma. Skamligt dålig stil i mina ögon. Och när matchen i sig inte blev någon särskilt minnesvärd historia så är det tyvärr den bilden som etsat sig fast hos mig. Det kan jag bara beklaga.
