Lundblad: HIF behöver Álvaro Santos
Gustav Lundblad kommenterar HIF:s förlust i Borås.
Centimeter. Längre än så var det inte ifrån att Abdul Khalilis mastodontskott från en dryg fjärdedel av planen gick in i Kevin Stuhr Ellegaards kryss. Men istället var det Niklas Hult som inte blev avblåst när han snodde åt sig bollen från Christoffer Andersson och transporterade bollen 50 meter upp i banan innan han slog det inlägg som Loret Sadiku nickade rakt i den yta där Johan Larsson kom stormande och avlossade det skott som styrdes i mål av en olycklig Jere Uronen. Marginaler och kanske rentav tillfälligheter – det avgjorde att den första halvleken – och matchen - på Borås Arena slutade 1-0 istället för 0-1.
Saker och ting händer dock inte i ett vakuum. HIF var numret mindre än Elfsborg igår.
Försvarsmässigt var insatsen stabil och säker – kaoset på kanterna från delar av matcherna mot Norrköping och Häcken var borta. Det här var ”Svenska Cupen-HIF”, det lag som ”låg rätt” i situation efter situation fram till att en planstormning avbröt premiären mot Djurgården.
Men anfallsmässigt var det klasskillnad på plastgräset. HIF har en mindre lönebudget än Elfsborg och när dessutom spelare som Álvaro Santos och Ema Boateng är skadade och Robin Simovic bara precis i matchdugligt skick – ja, då kommer HIF ha svårt att matcha en Elfsborgs-offensiv med Niklas Hult, Anders Svensson, Johan Larsson och Marcus Rohdén i tunga roller.
******
HIF fick bara ha bollen 43% av tiden. I den första halvleken försökte man mest använda sin del av innehavskakan med att nå in med bollar på Matte Lindström, Arnór Smárason och David Accam bakom Elfsborgs backlinje. I den andra halvleken när ambitionen var att anfallen skulle bli längre och trycket större slutade det ofta i att det defensiva passningsvalet blev det enda möjliga i uppbyggnaden. Försöken rann ut i sanden innan den sista tredjedelen av planen nåddes. Medan Elfsborgs tre mittfältare och tre anfallsspelare bjöd på rörlighet och alternativ för bollinnehavaren kändes HIF:s anfallsspel trögt, orörligt.
Inte heller en comebackande Robin Simovic kunde erbjuda alternativ – jätteanfallaren var uppenbarligen inte i matchform efter sitt halvår utanför planen och lyckades knappt med något under sitt halvtimmeslånga inhopp. Dessförinnan hade Matte Lindström slitit i en dryg timme utan att få så mycket för det. Han var inte tillräckligt snabb för att utmana Samuel Holmén när HIF försökte kontra i den första halvleken, han är inte heller någon targettank och runt om honom fanns oftast inte mycket alternativ när han fick bollen på fötterna. När den vikarierande nian fick chansen i boxen blev mottagningen misslyckad och kvitteringsläget rann ut i sanden.
Intrycket är att Álvaro Santos saknas mer i dagens HIF än vad någon kunnat tro inför 2014. Med Simovic en bra bit från formen och Lindström i personalbristen tvingad från den högerkant där han är mycket mer effektiv – ja, då illustrerades hur mycket det här tunna HIF-bygget behöver en frisk Álvaro just nu – som huvudspelare, som bollmottagare, för att kunna vinna tid, för att kunna fördela bollar vidare. Och som boxspelare.
******
En annan spelare som saknas – vi kan tjata hur mycket som helst om det – är Andreas Landgren. Roar Hansen ”handplockade” hemvändaren som May Mahlangus ersättare. Två minuter in på Olympiacomebacken gick korsbandet av i cupmatchen mot Syrianska. Ödet hånlog Roar i ansiktet precis som förra sommaren när Mays hälsena gick av mot Öster. Ett tungt moln, behovet av en löpstark ”box-till-box-spelare”, hänger sedan dess djupt över de centrala regionerna av Olympias gräsmatta. HIF har vunnit sex av de 19 allsvenska matcherna man spelat sedan May skadade sig.
Av den anledningen tycker jag inte att det var konstigt att Christoffer Andersson flyttades in i den defensiva mittfältsrollen i samband med att Simovic kom in. Förflyttningen kritiserades hårt under torsdagskvällen, men det finns något naturligt i att den spelare som springer mest av alla testas på den position där löpstyrkan saknas mest.
Däremot blev inte Abdul Khalili bättre av att flyttas upp som offensiv mittfältare. I frustration (?) över uteblivna assistans från de bakre regionerna hamnade Khalili under slutkvarten alldeles för ofta alldeles för långt bak i banan – vilket gjorde Lindström, Simovic och Accam alldeles för ensamma där framme. Synd, för Khalili visade verkligen under större delen av matchen att han håller som kreatör på allsvensk nivå, om nu någon tvivlat.
David Svensson spelade sista tio minuterna bredvid Ardian Gashi, men tyvärr tyckte jag att hans brister som offensivt vapen visade sig. Bakåt är David Svensson redan nu en bra ”städare” som jobbar hårt och vinner bollar. Men i speluppbyggnaden väljer han för ofta det enklare passningsalternativet och HIF hade behövt spela med större risk på slutet igår.
******
Mer? Jere Uronen och Emil Krafth fick, med Elfsborgs vassa kantanfall, inte samma utrymme som vanligt för sin offensiv. HIF:s ytterbackar är två av de allra viktigaste komponenterna i lagets anfallsspel. Bristen på alternativ i speluppbyggnaden har såklart en stor förklaring även i att Uronen och Krafth helt enkelt inte fick lika mycket tid och möjlighet som vanligt på motståndarens planhalva. Symptomatiskt för vem som gick vinnande ur dagens kantdueller är väl vilken duo som var inblandade i matchens enda mål.
Positiva intryck: Loret Sadiku har hittat storformen igen och gjorde en stark insats idag. Och de defensiva fundamenten i gårdagens HIF (4-4-1-1 var det väl) var starka över hela banan (även om jag gärna sett en mer defensiv Arnór Smárason i första halvlek). Med flyt hade det kunnat räcka och man hade kunnat komma ifrån Borås med poäng. Viktigare är att det visar på att det fria fallet från i höstas i alla fall inte ser ut att riskera upprepa sig i år, även om vinsterna nu uteblivit. Försvarsspelet fungerar helt enkelt inte lika dåligt som då.
******
Allsvenskan 2014 är bara fyra omgångar gammal. Men HIF är redan åtta – ÅTTA – poäng bakom Malmö FF som toppar serien. I övermorgon väntar Halmstad, sist i tabellen, på Örjans Vall.
Håll i hatten – det är nog redan dags för en så kallad måstematch.
