Lagbanner
När kvällen övergår i natt hörs sånger från två läger

När kvällen övergår i natt hörs sånger från två läger

"Jag hoppas att de får gå ifred med sina sånger. Som vinnare kan man tillåta förlorare att ta lite större plats; den respekten måste man ge. Och förhoppningsvis få." Efter gårdagens seger lyssnade Himmelrikets Magnus Johansson på IFK-röster, men precis som i matchen några timmar tidigare fick Malmö sista ordet

Efter att sent omsider lagt mig i den något för mjuka sängen i rum 316 på Scandic S:t Jörgen hördes ett skrålande nerifrån Södergatan. Rösterna var märkta av såväl alkohol och flitigt sjungande under kvällen, och de höll väl inte riktigt tonen om man ska vara vänlig. Men det gick inte att miste på vad de sjöng: ”Här är änglarna, här är änglarna, här är änglarna. Änglarna från Götet.”
 
Några timmar tidigare. Solen skiner. Den bränner. Vi tar oss till Bishops Arms på Gustav Adolfs Torg. På mig har jag den kortärmade Bosse Larsson-tröjan som säkert är 10 år gammal. Jag är rädd om den, så den åker bara på vid speciella tidpunkter. Som när vi möter IFK Göteborg en sådan här septemberdag. En för mig okänd man ler och pekar på T-shirten. Jag ler tillbaka.
 
En IPA från Northern Light Brewery och en porter från Mikkeller senare traskar vi iväg mot vårt mål. Ljusblått överallt. Cyklister, gående, bilar med flaggor hängande ut genom fönster. Ansikten av tillförsikt, glädje, nervositet, det är som om alla känslor samsas i Malmö denna eftermiddag som är på väg att gå över i kväll.
 
Malmö FF gör fyra mål och vinner med 3-1. En i sällskapet är bortalagssupporter, och han säger: ”Vi pratar inte mer om detta, va?”. Hela Stadion tycks hoppa. Den där glädjen, euforin, den går att ta på. Det är som ett kraftfält. Spelarna tackar, vi tackar dem. Runt omkring, på handikappsektionen ovanför ståplats, är det bara leenden. Ja, förutom hos en i ressällskapet, han som är anledningen till att vi befinner oss på just den sektionen, men han medger ändå att det var en rättvis seger. Men annars, det är som om vi alla är vänner och vill krama om varandra.
 
Segrar mot IFK Göteborg gör så med oss. Det är som om vi får uppleva själva essensen av det som kallas för livet. Bättre än så här blir det sällan. Vi tar med oss kraftfältet vi stått inne i, som vi bidragit till, vi tar med oss det och tar hissen ner och går ut i den ljumma kvällen.
 
Efter varsin sådan där inplastad trekants-macka som hotellets reception hade till försäljning har vi fått våra magar att sluta ropa efter näring. Solen har sedan länge gått ner och värmen är mer uthärdlig. Fönstren ner mot Södergatan står på vid gavel, och nu ska det läsas på Himmelriket, Kvällsposten, Aftonbladet, Sydsvenskan. Ole Törners blogg givetvis. Och på Twitter läser jag så många inlägg som alla är variationer på ett stort rungande ”Jaaaaaaaa”, att jag själv måste bidra med några liknande.
 
Det är som om man inte riktigt vet var man ska ta vägen. Det bubblar i kroppen. Hjärnan går på högvarv. Jag tänker, det är tur alla dagar inte är så här trots allt, för då hade jag fått medicineras. Till slut är det bara jag som är vaken och uppe. Det går inte att lägga sig egentligen. Att vinna mot IFK Göteborg, och att vara på plats och bese det, att vara en del av det; jag vill inte att kvällen ska ta slut.
 
När jag till slut släckt och lyssnar på ressällskapets snarkningar hör jag då de berusade rösterna bortifrån Gustav Adolf som kommer mot oss. De sjunger om Änglarna från Götet. Det går inte att ta miste på att de drar sig bort mot Rådhuset och snart hörs de mest som svaga viskningar, frammumlande av tre-fyra besvikna göteborgare.
 
Det gör mig ändå glad. För om det inte hade varit för att IFK Göteborg är just IFK Göteborg, så hade min egen personliga känslomässiga status varit av en helt annan dignitet. Jag minns också de gånger jag själv vandrat hem efter förluster och försökt ingjuta mod i mig själv, så som de här tre-fyra personerna nere på gatan gör.
 
Jag hoppas att de får gå ifred med sina sånger. Som vinnare kan man tillåta förlorare att ta lite större plats; den respekten måste man ge. Och förhoppningsvis få. What comes around, goes around. På gott och på ont.
 
När jag knappt hör dem något mer, kommer det från ett helt annat håll. Det dras ut, det lägger sig liksom över staden. Jag vet inte om det är svar på göteborgarnas sång, jag tror inte det, men det är ändå som om de inte ska få sista ordet. De kan få höras och synas lite lagom, men den här 12 september, som övergått till 13 september, finns det en vinnare och det är så symptomatiskt att det kommer från en samlad massa av glada människor; någonstans i natten hörs ett kraftfullt:
- Malmööööööö, Malmööööööö…

Magnus Johansson2016-09-13 15:48:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF