Dokument: Livet som domare i elitserien
Hotbrev, slagsmål, utskällningar.
Stefan Albertsson satte sig i baksätet på elitseriedomaren Joacim Karlssons bil och fick en unik inblick i hans vardag.
– Det finns ständigt en hotbild mot oss, säger han.
SKARA-GÖTEBORG. Joacim Karlsson får en chock när han anländer till flygplatsen. Budskapet på den stora skärmen i avresehallen går inte att misstolka.
Planet till Örnsköldsvik är inställt.
”Fan, hur ska jag lösa det här”, tänker Joacim instinktivt, samtidigt som han svär allt högre.
Om bara några timmar är det nedsläpp i Kempehallen i den sjätte kvartsfinalen mellan Modo och HV 71. Han tar upp mobiltelefonen, bläddrar i telefonboken och ringer ett samtal.
– Dag Larsson…?
– Hej, säger Joacim upphetsat. Du måste hjälpa mig!
Dag Larsson är sportchef i HV 71, som har bokat ett flygplan som ska transportera spelarna de knappa 100 milen upp till Ångermanland. Joacim redogör för sin prekära situation, innan han harklar fram den väsentliga frågan:
– Kan jag åka med er?
Det blir knäpptyst i andra änden. Efter ett par sekunder bryts tystnaden.
– Okej, det går bra.
Joacim hinner upp till matchen, får se HV 71 ta en komfortabel seger, avancera till semifinal, för att sedan kröna säsongen med ett SM-guld.
Joacims pappa, den karismatiske Bert Karlsson, är HV-supporter och är förstås överlycklig.
Men på bara några månader förvandlas HV 71 från ett mästarlag till ett krislag. Mycket på grund av att ledarstaben med Dag Larsson i frontlinjen inte kan hantera NHL-konflikten.
Följande signifikativa konversation utspelade sig mellan Dag och en kompis till mig.
- Jag såg att Joe Thornton inte spelar i någon klubb. Han kanske vore något för er i HV 71.
Varpå Dag blir tyst, ungefär som när han pratade med Joacim Karlsson.
– Hmm, vem är det? Vänta lite, jag ska kolla upp honom på internet.
En stund senare, när han har sett superstjärnans digra meritlista.
– Oj, han verkar ju vara riktigt bra.
Inte undra på att HV 71 missade slutspel, och Dag Larsson sedermera övergav sitt jobb som sportchef.
Joacim är dock alltjämt elitseriedomare. Den här torsdagen i januari 2005 ska han döma matchen mellan Frölunda-HV 71. Tio minuter efter utsatt tid svänger en silvrig Saab 9,5 in på den slitna busstationen i Skara. Joacim kliver ur bilen och lämnar över ratten till Magnus Bonsén – kompisen som är med på nästan varenda match för att avlasta körandet.
Joacim är egen företagare och vid vardagsmatcher jobbar han fram till halv två. Sedan åker han hem till villan utanför Axvall, packar väskan, samspråkar med sambon och sina två barn, duschar och byter om.
– Det är resorna som suger mest. Att man är borta, kommer hem sent och sedan ska till jobbet.
Redan efter ett par minuters bilfärd halvligger han i passagerarsätet, införd en svart kostym, vit skjorta och matchande slips. Vi pratar sport, han berättar att han ofta – när han själv inte dömer – sitter i tv-soffan och kollar på matcherna.
– Men då kan jag inte koppla bort domarjobbet. Jag kan missa massor med grejer i matchen bara för det. Det är jobbigt och irriterande, ler han.
När vi passerar Vårgårda plockar Joacim fram en kudde. Och blir tyst. Han har somnat.
38-årige Joacim Karlsson är i dag - med 13 säsonger i elitserien och flera internationella uppdrag, med bronsmatchen 2003 som största höjdpunkt - Sveriges mest rutinerade linjedomare. För två år sedan blev han ”Stor Grabb”. Den utmärkelsen ger honom fritt inträde till alla ishockeymatcher i Sverige - resten av livet.
Men att satsa på en karriär som domare var annars inte alldeles självklart.
Vid 18 års ålder stod han inför ett svårt val; klubban eller visselpipan.
– Jag har inget behov av att vara boss eller känna makt. Det är inte min grej. Men det är ändå kul att vara delaktig i showen. Man kan känna ibland att i dag blev det en bra match. Och det var på grund av att alla parter stämde och fungerade bra ihop. Det är väl det som är roligt att känna.
– Men man blir ju absolut inte miljonär på det här. Om man slår ut det på antal timmar man lägger ner så är det ganska låg timpeng. Många skulle tycka att det var dåligt betalt, och ibland kan det kännas lite halvjobbigt.
Klockan är 17.35 när vi svänger in i centrala Göteborg. Vid grindarna morsar Joacim igenkännande till vakten i hytten.
Joacim berättar att domarna ibland får ställa bilen flera hundra meter från arenan. Det innebär en riskfylld promenad bland supportrar.
– Där är säkerheten under all kritik. Den dag det händer något av allvarlig karaktär, det är först då man reagerar.
Joacim skärper blicken:
– Man vet ju aldrig i dagens samhälle. Det finns ju idioter överallt, det behöver inte vara någon hockeysupporter.
För ett par år sedan fick flera svenska ishockeydomare motta ett hotbrev där de uppmanades att döma till Linköpings fördel, annars skulle hemska åtgärder vidtas.
Joacim fick själv inte något brev, men några dagar senare fick han i uppdrag att döma den första matchen i Linköping efter hotbreven.
Bevakningen var rigorös. Var han och hans domarkollegor än gick fanns det poliser i närheten.
– Det var upphaussat. Det är inte kul att det ska behöva vara på det viset. Hotbilden är en kraftig nackdel. Det finns ständigt en viss hotbild.
Den här kvällen är Joacim dock inte speciellt orolig när han vandrar in till domarrummet. Där sitter kollegorna, huvuddomaren Stefan Danielsson och linjemannen Claes Hilmersson.
I kabyssen finns tre röda stolar och på ett bord står en bricka med ostmackor, kanelbullar och bananer. Joacim slår sig ner och tar en kopp kaffe.
AVSLAPPNAD. Det är drygt en timme kvar till nedsläpp i Scandinavium. Joacim Karlsson är fylld av harmoni när han sitter och småpratar med domarkollegorna.
Foto: STEFAN ALBERTSSON
Det är 1 timme och 20 minuter kvar till nedsläpp.
Trion retas med varandra på ett skämtsamt sätt, samtidigt som de tar på sig gymnastikskor och gör sig redo för uppvärmning. Ibland värmer domarna upp med att åka skridskor, men i kväll nöjer de sig med en traditionell uppvärmning: spela fotboll.
Utanför arenan är det snöyra. Som tur var hittar de en plats under ett tak. Det märks att det är mycket prestige på spel när de ”bollar gris”. De kastar sig för att hålla bollen i luften.
Skaderisken är hög.
För några år sedan slet Ulf Rådbjer av hälsenan under en liknande uppvärmning.
Joacim har inte heller varit helt förskonad från skador.
Under en match i Jönköping: Joacim hade precis släppt pucken vid en tekningssituation, tog ett felskär och fick en spelares skridsko tvärs över handen.
– Jag fick operera fingrarna, speciellt den, säger han och visar upp ena långfingret. Senan bara hängde.
Aj!
– Det gjorde inte ont alls…
Skämtar du?
– Nej, det kändes inte ett smack! Men efter en stund blödde det mycket. Jag fick en handduk från speakerbåset. Jag lindande runt den, men det blödde bara igenom. Vid nästa avblåsning åkte jag direkt till båset och tog bort handduken. Då sade doktorn att senan gått av.
När Joacim kom in i domarrummet började det snurra i huvudet.
– Mår du dåligt? frågade doktorn.
– Ah… muttrade Joacim.
Den natten fick han tillbringa på ett operationsbord.
UPPVÄRMNING. Joacim och övriga domare värmer allt som oftast upp genom att spela fotboll på en parkering. Den här kvällen är inget undantag.
Foto: STEFAN ALBERTSSON
– Vad är klockan? hojtar Stefan Danielsson. Halv sju? Okej, då går vi in.
Ovanför dörren i domarrummet sitter en klocka som räknar ned till nedsläpp.
Bara tio minuter kvar nu.
Den höga ljudnivån är som bortblåst. Alla tre går på toaletten. Sedan snörar de på sig skridskorna, tar på sig hjälmen och plockar fram visselpipan.
– Nu kör vi från början i dag. Det är derby så det gäller att damma i direkt, säger de tre domarna till varandra innan de åker ut på isen inför 12 044 i en kokande arena.
Joacims huvudsakliga uppgift på isen är att blåsa för offside och icing. För en utomstående kan det tyckas vara lätt, men i praktiken handlar det om millimetrar och att fatta beslut på bara några få hundradelar. Pressen på domarna är extrem.
Och när det skrivs något om domarna i media är det oftast rubriker som ”Domarskandal” och ”Domaren avgjorde matchen”.
– När man är bra står det ingenting i tidningarna, när man är dålig står det en massa skit
Hur medveten är du om dina egna misstag under en match?
– Känslan kommer ju nästan omgående, ”jävla skit”, men ändå liksom för sent för att ändra just det beslutet man tog. Då ber man till högre makter att det inte ska hända nånting.
Vilken är ditt värsta misstag?
– Jag hade en stor miss i Göteborg för många år sedan. Det var en kvartsfinal mellan Frölunda och Djurgården som avgjordes på en offside. Det var först när TV visade en repris med en kamera rakt uppifrån som det syntes att det var offside. Tidningen ringde dagen efter och frågade hur det kändes: ”Det är klart det känns för jävligt”, svarade jag.
Men ofta har Joacim och hans kollegor rätt i sina domslut.
– Inte för att slå oss på bröstet, men många gånger när de skriker bakom ryggen på en att det är offside har vi i de flesta fall rätt. Även om de kan stå och skrika och gorma efter matchen att det avgjordes på en offside. Sedan kollar man bild för bild och ser att det inte var offside.
Vad tänker du när publiken buar och skriker?
– Jag skiter fullständigt i om publiken buar. De har ju betalat för det, de får gärna göra det. Men blir det personliga påhopp tycker jag det är lågt.
Har du varit med om det?
– Ja det har förekommit…
Joacims röst blir barsk när han berättar:
– Det är ett jävla gnällande och fokuserande på fel saker. Det som jag tycker är värst är när en ledare skriker. De kan skrika och gorma precis vad som helst. Saker som vi i princip inte kan skriva. Men så fort de får någon skit tillbaka blir de förbannade. Vi domare ska bara ta, men vi ska inte kunna säga något. Det tycker jag är fruktansvärt.
Vem är värst i elitserien?
– Leif Strömberg i Färjestad. Han går utanpå allt...
Som ni märker är domarjobbet ett yrke med låg status. Och ännu mer otacksamt blir det när två spelare börjar slåss på isen. Då är Joacims uppgift att sära på bråkstakarna.
– Man har ju räddat många spelare från matchstraff…
Jaså?
– På grund av att man är där i tid, att de inte hinner göra nånting. Att man är där innan slagsmålet bryter ut.
Joacims rutin är ovärderlig i sådana här sammanhang.
– Att veta att det var offside eller inte, det kan vilken idiot som helst. Det är inte det som skiljer på att jag är bättre än han som dömer i division tre. Det är dem andra sakerna i just det här övergripande arbetet som är utanför spelet. Att vara med och jobba bakom kulisserna och se till att det inte blir saker. Vara på plats och bryta innan det bryter ut. ”Släcka glöden” om man säger så.
Men ibland blir det riktigt stora slagsmål. Vad tänker du då?
– Vi har vissa grundprinciper för hur vi ska agera vid fajter. Om två spelare slåss går vi inte in förrän vi får ett läge där båda linjemännen kan gå in samtidigt. Det finns lite småknep man kan utnyttja. Det gäller att man själv är tuff och burdus. Ibland är spelarna starka och tunga.
Har du själv åkt på någon smäll?
– Man har fått lite småduttar, men inga stora grejer.
BRYTER SLAGSMÅL. Som linjedomare är en uppgifterna att sära på bråkstakarna: "Det gäller att man själv är tuff och burdus", berättar Joacim Karlsson.
Foto: BILDBYRÅN
Under den här matchen slipper Joacim ingripa vid några större gurgel, trots att det finns flera utpräglade slagskämpar på isen. I stället får han utså en del verbal kritik från aktörerna i de bägge lagen.
– Jag agerar lite olika beroende på hur spelarna agerar mot mig. Om de skriker: ”Fan, det var offside” då kan jag säga ”Ah, det var det nog, jag gjorde fel”. Då möter jag dem med att erkänna det. Vad ska du som spelare säga då?
Sedan tillägger han:
– Till vissa spelare spelar det ingen roll vad man säger, de idiotförklarar dig i alla fall. Man lär sig vilka man kan snacka med och vilka man inte kan snacka med.
Joacims personliga favorit finns på isen den här kvällen: HV:s sympatiske lagkapten Johan Davidsson.
Smålänningarnas tränare, Pär Mårts, har emellertid ett och annat att säga till Joacim. I slutet på den andra perioden gestikulerar de båda vilt till varandra.
- Vad skriker du om? frågar Joacim
- Jag försöker hjälpa dig!
- Vem är det egentligen som behöver hjälp?
Mårts gnäll hjälper inte den här kvällen. HV 71 förlorar matchen med 1-4.
Rättskiparna är nöjda med sin insats när de summerar matchen efter slutsignalen.
Plötsligt knackar det på dörren nere i Scandinaviums katakomber.
– Kom in.
– Tjena grabbar, säger Frölundas tränare Stephan Lundh och kliver in i rummet.
Han tackar för en bra match. Joacim är inte sen att ge beröm tillbaka:
– Ni maler ju ner motståndarna.
Efter en dusch sätter sig Joacim i bilen. På radion spelas Lena Philipssons schlagerlåt ”Ont, det gör ont, jag har klarat mig rätt länge, jag börjar bli van…”
Joacim avslöjar att han hela veckan har haft smärtor i benet. Ingen av domarkollegorna kände till det.
– Jag ville inte säga något innan matchen…
– Tidigare i veckan trodde jag inte att det skulle gå att döma i dag. Nu får vi se hur det känns i morgon, om det svalnar ner.
Resan hem går bra. Vi gör ett stopp vid ett gatukök i Alingsås – som kallas ”Bögens”. I kön står flera som har varit på matchen. Ingen av dem känner igen domaren i matchen.
I mitten på februari är det vinter-OS i Turin. Då kommer hela världseliten i ishockey finnas på plats. Peter Forsberg, Mats Sundin, Daniel Alfredsson – och så Joacim Karlsson.
Det innebär att han även då får höra spelare som gnäller, tränare som klagar och en publik som buar.
Tröttnar du aldrig?
Joacim skakar på huvudet:
– Jag åker med glädje ut och dömer.
Klockan börjar närma sig midnatt och torsdag övergår snart i fredag. Joacim kan äntligen pusta ut.
– Men man är fortfarande uppe i varv när man kommer hem. Jag kan sitta i en och en halv timme framför tv:n för att bli trött. Bara liksom slappa och titta på text-tv.
Och om bara några timmar ska han upp igen – för att träna.
– Fotbollen med kompisarna börjar sju på morgonen och den är jag med på. Det händer ibland att jag inte orkar, men oftast är jag med och då har man inte sovit mycket.
En hektisk dag är över.
Snart väntar en ny.
* * *
Vad tycker du om reportaget? Skicka gärna ett mejl till mig på albertsson_stefan@hotmail.com
.jpg)
