Gästkrönika: Bara resultatet räknas
Inför slutspelet konstaterar LHCFans gästkrönikör Christian Lindström att det denna gång enbart är idrottsliga framgångar som räknas i slutspelet - ingenting annat.
Inför stundande slutspel stiger temperaturen i Hockeysverige. 50 omgångar har avverkats, 4 lag har hängts av och nu ska de återstående 8 göra upp om den åtråvärda SM-bucklan. För LHC är det tredje gången gillt och nu kvarstår frågan om Cluben ska visa att de faktiskt tillhör den absoluta toppen i svensk ishockey.
Första gången LHC spelade kvartsfinal blev det respass mot Timrå och så här i efterhand får vi ändå vara nöjda med den säsongen. Första slutspelet någonsin, då har ingen rätt att förvänta sig alltför mycket. Ett helt annat läge blev det förstås förra säsongen, då förväntningar byggts upp under en helt fantastisk grundserie med spelare som vi troligen aldrig kommer att få se maken till i Elitserien igen. Det finns dock ingen anledning att rekapitulera händelserna under förra våren, vi vet ju alla hur det slutade. Jag har ingen önskan att skriva nästa kapitel i den berättelsen.
Nu är det dags för LHC:s tredje uppträdande på slutspelsscenen och även i år finns det höga förväntningar från omgivningen. Den här gången finns det heller inga yttre omständigheter att gömma sig bakom. Förvisso är betydelsefulla Mikko Peltola skadad, men han har trots allt inte imponerat under de två tidigare slutspelen, och det bör därför inte få någon avgörande betydelse. Avgörande blir istället att palla för trycket. Som tredjeplacerad i serien får man räkna med att man får bära favoritskapet i kvartsfinalserien, och det är nu dags för Linköping att visa att man är vuxen att hantera situationen. Mycket ansvar vilar förstås på huvudtränare Melin, som verkligen måste plocka fram fingertoppskänslan i sin coaching. Personligen tror jag inte att Melins kontraktssituation påverkar vare sig honom själv eller laget, alla vill ju vinna.
Rubriken på den här krönikan är "bara resultatet räknas" och även om jag tycker att delar av linköpingspubliken börjar bli lite väl bortskämda (vilket jag går djupare in på i min kommande krönika) hävdar jag ändå att resultatet i detta slutspel blir fullkomligt avgörande när vi summerar den här säsongen. Allt annat än semifinal måste denna gång ses som ett rejält misslyckande för LHC.
Jag brukar själv uppmana till att LHC-supportrar ska komma ihåg att laget spelade i Allsvenskan för bara några få år sedan, men det är väl samtidigt självklart att förväntningarna ökar i takt med framgångarna. Att Linköping skulle ta sig till slutspel i år har väl ingen tvivlat på sedan den fantastiska inledningen i höstas, då det blev hela 10 raka matcher utan förlust. Fantastiskt! Men självklart ökar då också pressen på laget att prestera i slutspelet och med de uttalade ambitioner som finns från LHC:s ledning är det nu dags att våra iskrigare också lever upp till detta.
För att laget, ledningen och supportrarna ska kunna vara nöjda med denna säsong krävs det att LHC går vidare från kvartsfinalspelet. Svårare än så är det inte. Eftersom LHC själva väljer sin motståndare den här gången, så finns heller inte ursäkten att man får spela mot ett lag som "man har svårt för". Det är dags att uppfylla ytterligare ett delmål i resan mot Clubens första SM-guld, spel i SM-semifinal.
Dessutom hoppas jag på ett publiktryck som lyfter spelarna under hemmamatcherna i Cloetta Center.
