Krönika: Så grymt, så förlösande
Frölunda var på gång. Shane Willis skickade pucken på vinst och förlust mot mål i sudden, träffade Peter Högardh som med sin skridsko sänkte sina indianpolare med ett tomahawkslag som klöv lagets finalchanser mitt itu.
Hockeyn är grym ibland. Det är ofta en skitig grej som ett självmål som avgör. Det kunde lika gärna varit Frölunda som avgjort efter en massiv press i LHC:s zon de första minuterna av sudden death. Men en spelvändning senare var det slut.
Det är svårt att inte lida med Tommy Salo som räddade förstaläget. Jag var beredd att skriva att han var slut, att han borde lägga plocken på hyllan, att det var tid för någon annan nu.
Men jag hade fel. Räddningen med klubban när Mikko Luoma hade chansen att sätta 3-0 i öppet mål höll världsklass. Han spelade strålande resten av matchen och överglänste Norrena.
Linköping inledde annars matchen lysande och ägde första perioden totalt.
Sedan hände något. Hemmalaget slutade åka skridskor och bjöd in Frölunda i matchen. Göteborgarna fick äntligen hål på LHC:s boxplay och fick medvind.
Aggressiviteten bytte lag. Markeringsspelet föll samman och det var bud på fler mål.
Men som så många gånger förr förändrade en utvisning matchbilden. Ulf Söderström visade prov på arktisk kyla när han hittade framstörtande Fredrik Emvall som stötte in 3-3 bakom en överspelad Salo.
Blytungt för göteborgarna som får svårt att resa sig.
Läget hade annars varit perfekt då LHC gick ut hårt och hade fått svårt att ladda om batterierna vid en förlust. Melin frångick sitt NHL-tänk med att dumpa pucken djupt och sen jobba på den.
Nu har istället Linköping drömläge att gå till sin första SM-final någonsin. Den chansen är man väl värda och anledningen till att man besegrar Frölunda är att man är så pass bra.
Undrar hur Peter Högardh sover inatt.
