Reflektioner från hemmapremiären
Tre mycket sköna poäng. Martin Chabada fortsätter dominera. Micke Renberg dyker upp som gubben i lådan och verkar ha roligare än på länge. Själva spelet kunde vart bättre och i likhet med fjolåret är Luleå odugliga på att spela på en ledning. Och NSD lyckas i vanlig ordning lyfta fram det negativa.
Efter en total dominans i första perioden och en klar ledning inför den sista ställer återigen Luleå ut skridskorna när allt ska avgöras. Skottstatistiken berättar sanningen, turligt nog inte målskörden. Det förbryllar mig att inte herr Lener lyckas taktiskt bättre. Visst är det en naturlig reaktion att backa hem på en ledning, men inte ändamålsenlig. Det är proffs vi talar om och åtgärder mot detta är viktiga. Det håller inte att plötsligt vara tvåa på alla puckar.
Lagkaptenen överraskar mig. I slutspelet i våras höll jag på riva allt mitt hår när jag hörde hans moraldödande gnäll, men nu verkar han återfått både fysik och humör. Underbart!
Linus Omark har genomgått sommarens förvandling. Han är starkare och smartare. Kanske inte det sistnämnda om man får tro Roger Rönnbergs blogg, men ändå.
Det börjar bli tjatigt, men finge jag önska så… en back, tack!
Det är härligt att se Martin Chabada! Han besitter alla egenskaper jag förknippar med en stjärna. Han är stark, har bra spelsinne, jobbar över hela banan och karln vet ju hur man nätar!
En lokaltidning valde (som vanligt och i negativ anda) att göra en höna av en fjäder. "Supporterbråk" var rubriken. Ett modeord som för läsarna framkallar frunktansvärda minnesbilder från Söderstadion eller rentav Heyselstadion. Bilder som är långt ifrån gårdagens skärmyttsling. Någon, någonstans i Luleå gnuggar händerna när publik skräms från Luleås matcher... Bedrövligt!
Till sist vill jag bara ställa en fråga: Vad är det för en pajas som sitter och piper i speakerbåset?
