Katastrofal defensiv bakom LHC:s fall
Gör man inga mål vinner man inga matcher. Men släpper man in ett gäng enkla efter fatala försvarsmisstag är man chanslös.
Jag vet inte riktigt hur jag ska hitta orden för att beskriva drabbningen mellan de två topplagen. Det var en av de märkligaste matcherna i Cloetta Center jag har sett. HV71 gör åtta mål varav fyra i en och samma period. Visserligen skedde det åttonde i tom kasse men ändå. På 28 skott ska det inte vara möjligt att få den utdelningen. Men det hade sina förklaringar. Det har talats om att power play spelet har varit allt ifrån pinsamt till uselt. Men den stora faran ligger i defensiven.
Försvarsspelet var en katastrof precis som sist och när miljon-Jan Hrdina fick rinna igenom och sätta 1-2 förstod jag vart det var på väg. Förra matchen var inte alls lika målrik som denna men då var också Roman Cechmanek inte helt ensam och övergiven. Det stora raset skedde i mittenakten med grova missar i man-man markeringen där HV-spelarna fick öppen gata. Flera mål kom dessutom efter skott i slottet.
Cechmanek hade en ganska mänsklig kväll samtidigt som han inte fick någon hjälp av medspelarna. Senast mot jönköpingsgänget höll han ensam kvar LHC i matchen men idag ville han inte vara med längre och bytte med Jonas Fransson efter 4-5. Något måste verkligen göras och det snart för spelar LHC så här mot topplagen, i Cloetta Center dessutom, kommer man inte gå långt i ett slutspel.
Målen trillade in till höger och vänster och matchen var ett bottennapp defensivt för LHC. Men laget måste ändå få lite cred för att man kämpar sig tillbaka trots ideliga underlägen och faktiskt har 6-6 med fem minuter kvar att spela. Det vittnar om stark kämpaglöd och lagmoral.
Men sen kommer det där fatala misstaget återigen som låter Jukka Vuotilainen i bortalaget avgöra. Inför matchen hade Gunnar Persson och Janne Karlsson kastat om lite i femmorna där exempelvis Johan Lindström separerats från Mårtensson och Håkanson. Med facit i hand kan man konstatera att experimentet inte föll så väl ut. Vad som borde laboreras med är dock det svajiga spelet hemåt. Lite natt-träning á la Jim Brithén kanske hade varit på sin plats. Stavningskontrollen ville ersätta med NATO-träning. Kanske inte hade varit fel heller.
Som det inte var illa nog fick hemmaklacken spö på läktaren också. Märkligt hur sittplats och stå kan leva sina egna liv. Klacken får sällan med sig de sittande som applåderar till melodier ur högtalarna, som klacken försöker undvika. Sittplats vaknade till liv först vid LHC:s kvittering till 6-6. Men glädjen blev som sagt kortvarig. Att glädjeämnen som Fredrik Emwall och Tony Mårtensson i box play försvinner ur tanken en kväll som denna är inte så konstigt.
Intressant nog skedde bara ett av 14 mål i numerärt överläge och det var HV som gjorde det. Som Gunnar Persson skämtsamt sa efter matchen:
- Det är 34 matcher kvar.
Men skrattet fastnade i halsen idag.
