Halvtama lejon visade lite klös
Linköping är i en djupare kris än vad jag trodde. Men känslan efter ännu en hemmaförlust är att det blåser nya vindar. Även om det är långt kvar till slutspelsformen visade lejonen lite klor.
Först funderade jag hur LHC skulle hitta ut ur detta avgrundsdjupa mörker. Det började illa. Redan under nationalsången strejkade mikrofonen för sångaren och värre skulle det bli. Ett offensivt misstag av Oscar Ackeström bäddar för spel i numerärt överläge för Luleå. 0-1 smälls in bakom Fransson och efter första perioden spelade inte Ackeström något mer. Aktiv coachning av det nya ledarparet och efter halva matchen hände i alla fall något.
Det känns märkligt att skriva detta. Men det ser ljusare ut för LHC efter 2-5 hemma mot ett Luleå som inte vunnit i Cloetta Center på de fem senaste försöken. Ljusglimten var inställningen. Felpassen, de defensiva misstagen, målvaktsspelet och spelet i power play var precis som vanligt. Uselt, onödigt, skrämmande och för svårt. Jonas Fransson var osäkerheten själv och Roman Cechmaneks senaste matcher ska vi inte prata om.
Men spelare som Niklas Persson, Joakim Eriksson, Calle Gunnarsson och Sami Torkki visade att det finns hjärta i LHC. Stort hjärta. Torkki slarvade i egen zon men offrade sig genom en slängning. Pucken hamnade till sist hos Niklas Persson som kom skrinnandes från utvisningsbåset och sätter 1-1 med en backhand.
Magnus Hävelid studsade lite i båset som att han själv ville in på isen. Jag tycker synd om honom som får den här chansen i det här läget. Men gläds samtidigt att han får den möjligheten. För här kan LHC ha något stort i framtiden. Janne Karlsson var lugn inledningsvis men sedan visade även den pressade nyblivne huvudtränaren att humöret är i botten. Efter ett lagstraff på grund av för många hemmaspelare på isen försökte han rycka tag i linjedomaren.
Men det stora problemet för LHC är att man hela tiden vill spela pucken. Det gäller att gnugga längs sargerna och riva med klubborna i jakt efter pucken, hela matchen. Får man ner pucken djupt i motståndarens zon skapar man chanser. Det fungerar inte heller som Mikael Håkanson gjorde att ta en extremt onödig utvisning för slashing när LHC spelar fem mot tre och har chans att gå ikapp Luleå. Fler måste våga kliva fram.
Tyvärr saknas det spelartyper som kan smälla på och jaga skiten ur motståndaren. Många i LHC är spelskickliga men den raka tuffheten hos forwards tycker jag saknas. Blomdahl har inte varit sig lik sen slutspelet (även om han fick game misconduct idag) och Martin Samuelsson väger lite för lätt vid planket.
Krisen består i LHC och den märks på läktaren även om Luleå som vanligt drar få åskådare. 5548 sörjande bevittnade sjunde raka förlusten. Och LHC kunde ha fått en drömstart efter ett fem mot tre-läge men pucken spelades runt, runt och ingen ville skjuta. Det hjälpte inte heller att Terror-Tero gjorde matchens plock på backen Andreas Holmqvists skott när laget väl fick iväg en projektil. ”Mange” Johansson satte en i power play men det kunde lika gärna ha slutat med fiasko. In med folk framför mål och ös på med skott. Svårare än så är det inte.
Kanske är det bara snöflingorna som reflekterar ljuset som gör mörkret lite mindre hemskt men idag fanns något som hade saknas. Lite vilja. Nästa match blir spännande att följa. För det är mycket på spel. Slutspel, miljontals kronor, karriärer och drömmar. Som lika gärna kan bli svarta, mörka mardrömmar.
