Krönika: Ledarna har klivit fram
LHC körde över Skellefteå hemma och fick andrum som motsvarar ungefär en omgång. Det är fortfarande flera matcher kvar men ljusglimtarna blänkte som snön i vintermörkret utanför Cloetta Center. Men fortsättningen kommer bli som happy hour på en Viking Line-kryssning.
Det kunde ha varit en normal dag på jobbet på LHC. Det kunde ha handlat om ett bottenlag från Norrland som besökte Cloetta Center ännu en dag i serielunken. Det kanske till och med borde ha varit så, med tanke på LHC:s spelarmaterial. Men matchen var så mycket viktigare än så. Det som varit en dröm hela säsongen kunde lätt förvandlas till en mardröm. LHC kunde ha klivit ner för dom slutgiltiga stegen i trappan till Dantes inferno där den sista svarta nivån av helvetet, Kvalserien, hade väntat.
Men ledarna klev fram när det behövdes. Magnus Johansson satte livsviktiga 1-0 i powerplay med ett stenhårt skott. Efter hård Skellefteåpress dansade Joakim Eriksson längs med sargen i offensiv zon, höll kallt i pucken, vände mot mål, tog ett par skär framåt och satte dit 2-0. Precis dom gestalterna LHC saknat under den svartaste perioden är nu i högform. Precis det spel LHC har behövt finns nu. Försvarsspelet, viljan, tempot, målvaktsspelet, allt har blivit så mycket bättre.
Powerplayspelet var fantastiskt bra, sett till den utdelning LHC fick. Fyra mål av sex skedde i spel med en man mer på banan och ett dessutom i box play. I spel tre mot fem bryter Joakim Eriksson en passning och störtar mot mål tillsammans med Ulf Söderström. Sidledspassen var inte speciellt utmanande för gamle LHC-dödaren Andreas Hadelöv men avslutet gjorde att taket blåste av Cloetta Center.
Den stora stjärnan Mikael Håkanson kunde blivit den stora syndaren. ”Musse” var en gigant mot Färjestad och visade landslagsklass. Nu drog han på sig en utvisning efter en onödig armbågstackling när LHC ledde med 1-0 i första perioden. 30 sekunder efter att han kommit in på isen åker han ut för en hakning i offensiv zon. Två misstag som hade varit oförlåtliga om SAIK hade gjort mål. Möjligen kan Håkanson med 37 A-landskamper, SM-guld och otaliga elitseriematcher på meritlistan ha varit övertänd. Men det kunde blivit dyrbart. Mycket dyrbart.
Det råder inget tvivel om att målvaktsrockaden i LHC har blivit en succé. Roman Cechmanek, mannen som inte klarade av att bli petad, sparkades och ersattes av Ratislav Stana, som kom från ett Malmö där han inte längre ens var andremålvakt. Ikväll var han en vägg tjock som titan, även om han fick släppa två puckar förbi sig.
Han är inte känd för några yviga gester, räder bakom egna målet och läckra passningar som Fredrik Norrena eller någon ovanlig hockeymask som Roman Cechmanek. Han bara står helt enkelt. Och han gör det riktigt bra. Niklas Persson sa till Aftonbladet inför matchen att Cechmanek hade en annorlunda målvaktsstil och att spelarna inte lyckades hjälpa honom. Med Stana är det tvärtom. Det är han som hjälper backarna.
Magnus Johansson satte definitivt punkt för showen när han smällde dit 4-1 i powerplay, assisterad av motståndaren Jimmie Ericssons klubba. Den sistnämde blev så galen att han kastade iväg klubban in i sargen. Jag hade inte väntat mig något annat, gammal Hästen-spelare som han är.
Sami Torkki fick smaka på egen medicin när han stötte på en förvisso fegt tacklande norrländsk dvärgbjörk i form av Per-Anton Lundström. Men intensiteten fanns i hemmalaget och västerbottningarna räckte helt enkelt inte till.
Nu är varje match är en slutspelsmatch. När LHC väl är där, för dit kommer man, släpper pressen och lejonen kommer bli livsfarliga. Nu gäller det att vässa klorna för det som är kvar av grundserien. För resan kommer inte att bli enkel. Kan någon ringa barchefen?
