Krönika: Slutet ont, allting ont
Tisdagen den 10:e april var ingen höjdarkväll för en person med LHC-sympatier, i synnerhet inte för en person som finns på plats i Swedbank Arena. Modo var bättre i allt och körde över ett LHC som verkade ha glömt både inställningen och medflytet i omklädningsrummet.
Inledningsvis är det bara att gratulera Modo till en mer eller mindre helgjuten insats denna kväll. Ett snabbt ledningsmål med folk framför kassen, lite medstuds, en kontring och 2-0. Där var matchen punkterad - Linköping hämtade sig aldrig efter chocken vid Modos andra mål som kom precis efter ett jätteläge för Joakim Eriksson.
***
Mannen som klarade det jätteläget var Karol Krizan, kvällens målvaktsgigant. Han hade också väldigt bra hjälp av sina utespelare, det råder det inget tvivel om. Helgjuten var ordet. En klassisk femetta.
***
Tony Mårtensson såg trots det lite bättre ut än "vanligt" i finalen och snurrade friskt stundtals. Effektiviteten är däremot inget vidare, men det gäller hela laget. Det behöver inte göras riktigt så svårt som det görs...
***
Ljusproblemen i hallen inför den tredje perioden var lite smått ironiska, med tanke på att Modo inte tidigare vunnit någon tredjeperiod i finalserien. Nu blev det nästan som en förstaperiod och därmed vann de den... Konspirationsteorierna flödar!
***
Nu känns det helt klart som att det är fördel Modo inför de potentiellt tre sista matcherna i finalserien. Det är bäst av tre som gäller och efter kvällens insats har jag svårt att tro att Linköping ska kunna resa sig och vända det som nu känns som ett underläge. Men tro är en sak, hoppas är en annan. Hoppet är definitivt inte borta - det gäller "bara" att få fram lagets spel igen så ska det kunna ordna sig.
Janne & Magnus har den mindre lätta uppgiften att "bara" ta fram det...
***
2-2 i matcher och nu väntar en mellandag i Norrland. På torsdag smäller det igen - och då är förhoppningsvis både LHC och jag mer taggade än i dag!
