Första dagen på jobbet
Så många dagar, veckor och månader har man gått i väntans tider sedan den sista och på många sätt bittra sista matchen förra säsongen, på att nästa hockeysäsong ska sätta igång. Så kommer till slut den timmen man längtar efter, domaren släpper pucken och allt känns.. likgiltigt.
Likgiltighet är egentligen ett rätt tråkigt ord för att beskriva en hockeypremiär och för den delen en hockeymatch över huvud taget, det erkänner jag. När man sedan stappliga barnben har infunnit sig på varje säsongspremiär förväntar man sig att ha samma känsla av glädje, eufori och njutning som tidigare år. Men åren går, tiderna förändras - och LHC har förändrats, vilket vi inbitna Clubenfans sedan ett bra tag tillbaka redan vet om. En premiärmatch idag är inte i närheten av den fest som den en gång var.
Efter en lång arbetsdag infann man sig äntligen med sina medmänniskor på stampuben och laddade på samma sätt som man alltid gör innan en hockeymatch i Cloetta Center; en biff med diverse drycker till och några (få) hundralappar kastade i Jack Vegas-sjön.
Visst märkte man att stämningen ökade och suget efter hockey fanns kvar, men det var något som låg och tryckte ned stämningen.
En del av det stavas kameraövervakning. LHC beslutade sig för några veckor sen att på inrådan av hockeyälskarna i SHL (ni vet, dom som vill förbjuda läktararrangemang) ansöka om kameraövervakning och det beslutet har, inte helt oväntat och väldigt befogat, retat gallfeber på stora delar av ståplatspubliken och supportrar i allmänhet.
Det brukar vara så med LHC och matcher man ser fram emot. Man är taggad till tänderna redan flera veckor inför en speciell match - sedan händer det något och motivationen sjunker på samma sätt som Frölunda gjorde i tabellen föregående säsong. Det är lite som stark medicin - ju mer du får, desto mer avdomnad blir du.
Hade LHC haft kameror den här matchen så hade det nog inte vart någon höjdare för den som får gå igenom filmen efteråt, för det mesta i matchen var - ja just det - likgiltig. I sanningens namn så var det verkligen inte någon höjdarmatch. Det kändes som att preimärnerverna spökade för både lagen och supportrarna.
Första perioden var stel och knagglig från våra krigare. Premiärspöket var framme och tog bort tajmingen i både tacklingar och passningsspelet, till en början såg det inte alls bra ut. När Timrå gjorde 0-1 såg man en brist som man sett under försäsongen och bävat inför: försvarsspelet. Jag är inte ute efter att såga våra backvärvningar längst fotknölarna redan nu, men i sanningens namn så har ingen imponerat vare sig under försäsong eller under premiärmatchen. Redlihs markeringsmiss på målet var katastrofalt dåligt och kunde ha blivit ödestigert. Man får absolut inte släppa en kille i slottet för att åka bakom mål och hjälpa en medspelare som redan är där.
Efter pausvilan såg det illa ut när Timrå gjorde 0-2. Men på något konstigt sätt kändes ändå försvarsspelet bättre för varje mål vi släppte in. Det berömda spöket satt nog mest på Timrås bänk under resterande delen av matchen och det får vi nog tacka för. Cluben rykte upp sig och flera anfall och tendenser ifrån andra perioden såg riktigt bra ut även om perioden i sig inte var så mycket att hurra för. Vi fick kontakt när Pihl (välkommen hem!) fick in sin puck och det målet var livsviktigt för matchen.
I pausen inför tredje perioden verkade spöket ha suttit brevid Backlund som vaktade Timråmålet och när han schabblade bakom målet en bit in i sista perioden var kvitteringen ett faktum då Pajen kunde tacka, ta emot och förvalta ett enkelt skott i den tomma buren. Personligen trodde jag inte att vi skulle vända matchen efter Timrås andra mål, men plötsligt kändes det som att vi hade övertaget även om matchen fortarande stod och vägde. När sedan Jocke tryckte in 3-2 och vändningen var fullbordad så kändes det ganska säkert. Timrå var nära att kvittera i slutsekunderna men vi kunde stå pall och starta säsongen med tre poäng.
I en match som vem som helst egentligen kunde ha vunnit handlade det om vem som hade starkast nerver och vi hade dom vid det tillfället. Men om inte något görs åt backsituationen så kommer LHC få stora problem om man fortsätter matcherna i samma stil som premiärmatchen. Vårt enda alternativ om inte backsidan förstärks samt blir bättre är att offensivt föra matcherna och ta vara på våra chanser.
På läktaren var stämningen bra innan och ett tag in i första perioden, sedan dog det ut lite men under vissa tillfällen efteråt glimrade det till igen. Likgiltigt, var ordet. Att förvänta sig samma stämning som i finalserien förra säsongen är väl ungefär lika sannorlikt som att tro att Stefan Liv skulle lyckas i NHL, men man kan helt klart önska mer av oss fans igår. Godkänt, men inte mer.
* * *
För övrigt kan jag nämna att..
...det inte känns bra att Pihl är borta i två veckor. Vi måste ha en back!
...det känns i halsen att det var premiär igår
...Clubens intro fortsätter att bli sämre och sämre för varje år som går. Vad har några killar med gitarr med hockey att göra?
...domarinsatsen igår var som deras nya kläder: konstig och ojämn.
