Tommy Salo: Vändpunkten och hemkomsten
Det här är en tredelad artikelserie om en av Sveriges största hockeyspelare genom tiderna, som tyvärr inte fått det erkännande han förtjänar – Tommy Salo. I andra delen: Vändpunkten och hemkomsten...
En hel nation stod stilla
De olympiska spelen i Salt Lake City 2002 skulle förändra en hel hockeynation. Matchuret står på 16.36 i sista perioden i kvartsfinalen mellan Tre Kronor och Vitryssland. En vitryss testar ett till synes ofarligt långskott från mittzonen mot Tommy Salo som får beslutsångets och inte vet ifall han ska rädda med plocken eller masken. Med stor möda reder han dock ut situationen. 3-3 är emellertid ställningen och det är ett par matchminuter kvar på uret.
Vitryske backen Vladimir Kopat avlossar ett likartat slumpskott mot mål nästan från mittzon och det otänkbara (som inte får inträffa) sker. Salo tycks återigen bli överraskad och gör ett reflexivt ingripande, där plockhandsken åker upp i maskhöjd och styr ner pucken i mål via ryggtavlan. Det som gör det hela ännu tråkigare är att pucken hade gått över ribban utan Salos ingripande. Sverige var chockartat utslaget ur turneringen av Vitryssland. En man fick halvt ofärtjänt hela skulden, en alltför tung börda att bära. Kommentarerna var många och målande:
" – Jag skäms så in i helvete. Jag ska bli norsk medborgare nu. Det är den största skrällen i en ishockeymatch som någonsin har spelats. För Sverige är det ett större fiasko än förlusten mot Japan i fotboll."
Björn Svensson
" – Hallstahammar hade fan slagit Vitryssland. Det känns tomt. Det jävligaste jag varit med om. Ingen i Tre Kronor får godkänt. Jag är helt knäckt. Salo verkade ju skotträdd i sista."
Stefan, Virsbo
" – När salo tappade in 4-3 pucken så vart man helt stum jag fattade ingen ting...och nu kan man fråga sig varför hoppade salo upp när pucken hade gått typ en meter över mål..det är så skumt...salo som helt klart vart os i särklass bästa målvakt i gruppspelet det är obegripligt...ja jag finner inte ord det kände som att hela OS försvann som om det aldrig vart något..."
Joey, Köping
En för alla, alla för en
Själv satt jag där lika stum när Staffan Lindeborg vrålade "Salo sjabblar! " och fattade ingenting, än mindre efter slutsignalen. Samtidigt delar jag nedanstående synpunkt likt Salos mångårige landslagskollega Mats Sundin:
" – Kan tyvärr inte göra annat än att hålla med om att det är ett fiasko....Men gefan i att skylla allt på Salo, det är knappast hans fel att vi förlorar. Okej att det var en rejäl tabbe, men matchen borde ha varit avgjord innan den tredje perioden."
Totto
Revansch på hemmaplan?
Även om Tommy själv aldrig kommer att erkänna det så förändra den förödande 4-3 pucken hela hans framtida karriär, tyvärr. Han var dock fortfarande förstavalet i landslagsdressen när VM nalkades någon månad senare. Ingen hade väl längre några guldtankar med tanke på den föregående turneringen, men VM på hemmaplan var ändå ett steg i rätt riktning då man snuvade Finland på ännu en medalj i bronsmatchen.
Slovakien hade dock varit för svåra i semifinalen och tog sedermera även hem hela turneringen. Salos statistik landade ännu en gång på fina siffror: 1.96 & 91.9%. Det bör tilläggas att den svenske målvaktsfantomen under nio världsmästerskap haft ett målsnitt på 2.00 eller lägre under sju av dessa. Snacka om en mästerskapslirare av högsta kaliber, jag har inga siffror på det men gissar att det är unikt i världen.
Tuffa tider
Med facit i hand hade kanske VM-turneringen på hemmaplan behövt krönas med ett VM-guld som hade kunnat ge Salo "syndarnas förlåtelse" efter missen i Salt Lake. Hemmapubliken fick ju som bekant aldrig uppleva det, vilket var lite synd. I NHL så började det nu gå knackigare och knackigare. Säsongen 2002/03 var ingen värdig uppföljare till den föregående kanonditon, i stället registrerades Salo för sina sämsta NHL-siffror på sju år med 2.71 och 89.9%.
Dessa dagar var minst sagt tuffa för Salo. Det pratas än idag om snacket med stenhårde kulttränaren Mike Keenan där Tommy efter en match bröt ut i tårfloder. Hur länge skulle Oilers matcha svensken med den nedåtgående formen så frekvent?
Inte given som #1 längre
På vårkanten skulle Salo visa sig få en sista chans att ”gottgöra” för plattmatchen året innan. Ännu ett världsmästerskap, Tommys nionde och sista skulle det visa sig. Konkurrensen om målvaktsspaden hade hårdnat rejält. Yngre förmågor som Frölundas Henrik Lundqvist, Luleås Daniel Henriksson och Torontos Mikael Tellqvist var heta kombatanter, men den 32-årige veteranen från andra sidan Atlanten fick ändå förtroendet från start tillsammans med Tellqvist.
De körde varannan match fram till slutspelet och ingen var väl egentligen bättre än den andre. Under seriespelets gång fick Sverige en skön minirevansch när Vitryssland betvingades med 2-1, men den kanske mest omtalade Tre Kronor-segern i modern tid skulle inträffa mot Finland i kvartsfinalen...
En klapp på axeln sinsemellan, officiellt en epok graven
Mats Sundin gav Sverige ledningen med 1-0, men sedan brakade det iväg rejält. Teemu Selänne hade skaffat sig ett enormt mentalt överläge mot Tommy som darrade direkt när superfinnen var i farten. Två mål och en förstassist från Selännes sida var en stark bidragande orsak till Finlands 1-5 ledning. Tommy Salo var uppenbart helt i brygga och nere för räkning. Tränare Hardy Nilsson hade inget annat val än att byta ut veteranen mot en hungrigare Tellqvist i början av andra perioden.
Resten av matchen är historia, Sverige lyckades vända matchen till fenomenala 6-5 (”Tellan” höll nollan), mycket tack vare Mats Sundins brinnande ögon som bara han har när ingen ska få ta hans puck efter tekningen. Vändpunkten i svensk målvaktshistoria var ett faktum, alla var i stort sett överens om att en generationsväxling var nödvändig.
Därmed inte sagt att historien om Tommy Salo var slut, men det var storhetsperioden definitivt. Salo hade vart Tre Kronors förstaval under ett helt decennium, 1994-2003, men nu var den eran var tveklöst förbi.
Komkurrens även i NHL och ett halvmärkligt klubbyte
Helt knäckt verkade dock inte Tommy som gjorde en bättre NHL-säsong 2003/04 än den tidigare, säkerligen mycket tack vare att han hade fått konkurrens om förstaspaden av finske Jussi Markkanen. Salos säsong slutade på 49 spelade matcher, den lägsta siffran sedan 1995/96. Då var även fyra matcher inräknade i Colorado Avalanche:s tröja dit Salo tradades hastigt som lustigt strax innan Stanley Cup-slutspelet.
Salo imponerade faktiskt på klubbledningen under dessa inhopp (2.37, 91.2%), även om man föll direkt mot Minnesota med 4-3 i matcher. Förmodligen så hade nära vännen Peter Forsberg en stor del i denna halvmärkliga värvning.
Ett sista blågult uppdrag
Inflytandet fortsatte säkerligen då det visade sig att Tommy Salo var klar att representera MoDo Hockey under lockoutsäsongen 2004/05. Men först skulle Salo få en sista chans att visa vad han gick för i blågult (skulle det visa sig), när World Cup stod för dörren i augusti 2004. Det fanns ingen uttalad förstemålvakt denna gång mellan Salo och Tellqvist, men det var hemvändaren som fick chansen i öppningsmatchen mot Tyskland.
En frispelad Marco Sturm och ett påföljande tysklandsmål kunde inte Salo lastas för, men deras andra balja för kvällen blev mer uppmärksammad. Tankarna fördes direkt till Salt Lake när Salo höjde plockhandsken och rubrikerna löd nu ”Salo gjorde en Salo”.
Salos slutgiltiga landslagssorti
Alla tycktes ha glömt att man vann matchen med 5-2, trots ett i övrigt klanderfritt spel så fick Tommy betala igen med råge för denna miss. Salo återfanns aldrig mer i startuppställningen i turneringen som mynnade ut i kvartsfinal mot Tjeckien för Sverige. Tellqvist hade fått förtroendet och i själva matchen utklassades Sverige trots alla stjärnor i laget med 1-6. Det är givetvis omöjligt att svara på ifall Salo borde ha bytts in, men nu blev det inte så utan hans sista framträdande blev i stället som dörröppnare på bänken.
Hemkomsten = SM avgjort på förhand?
Jag var själv i Örnsköldsvik och Kempehallen under sensommaren och tittade på lagets första isträning. Namnen som återfanns där nere på isen var imponerade, i synnerhet de tre världsstjärnorna Peter Forsberg, Markus Näslund och Tommy Salo. Som så många andra trodde jag givetvis på förhand att norrlänningarna hade SM-bucklan som i en liten ask, men i och med att alla andra klubbar värvade i nästintill samma klass skulle det visa sig bli lättare sagt än gjort.
Markus Näslund dök inte upp förrän långt efter årsskiftet vilket betydde att en många gånger halvsskadad Peter Forsberg och måltjuven Mattias Weinhandl fick dra ett tungt lass liksom Sedin-bröderna (som fortfarande väntade på det definitiva genombrottet).
Ömsom vin, ömsom vatten
Tungt gick det även för Salo som verkligen blandade och gav kalkon- respektive kanonmatcher om vartannat. Det var inte omöjligt att han släppte in sex mål i ena matchen och ett i den påföljande. Kritiken var stundtals inte nådig denna gången heller.
Hans stående stil var det inte längre många som använde sig av förutom den äldre generationen NHL-målvakter. Den har onekligen brister när det kommer till snabba sidledsförflyttningar då butterfly-stilen är att föredra. Men som Tommy förklarade för SVT:s Hockeykväll: "Det är omöjligt att lära en gammal hund att sitta. Man får gilla läget helt enkelt! "
Tungt artilleri redan i kvartsfinalen
Slutspel blev det dock, där Färjestad redan blev för svåra i kvartsfinalen. FBK hade värvat en riktig tyngd till laget, eller vad sägs om backjättarna Zdeno Chara och Sheldon Souray samt de ständiga målfabrikörerna Marian Gaborik och Mike Comrie? Lägg därtill en bättre ”ursprungsbredd” hos värmlänningarna och MoDo skulle bli tvungna att överträffa sig själva för att ha en chans i matchserien. MoDo vann visserligen den första matchen, därefter åkte man på tre raka förluster och allt kunde avgöras i match fem...
Men tack vare en storspelande Salo och dennes första nolla för säsongen (en sen sådan) så framtvingades ännu en matchboll. Stämningen mellan lagen var inte den bästa, och Emil Kåberg med flera hos Karlstadgänget gjorde inte saken bättre. Lika laddad var tydligen Salo som bland annat gav sig in i ett slagsmål framför mål som resulterade i ett kollektivt bråk. MoDo hade kopplat ett järngrepp med 2-0 efter två perioder, men FBK-vändningen skulle komma i tredje. Inom knappt tre minuter hade värmlänningarna vänt helt på steken och ångermanlänningarna hade ingenting mer att sätt emot.
Karriärens sista insläppta mål?
Matchresultatet 2-3 fastställdes av en riktig Zdeno Chara-projektil som Salo, mycket retsamt sittandes på benskydden, så när plockade. Detta skulle visa sig bli den sista matchbild man skulle komma ihåg av Salo, för strax efter matchen meddelade han att karriären var över. Jag måste erkänna att gråten fanns där i ögongloben när jag tänkte på den snöpliga avslutningen av karriären Tommy fick.
Men vänta nu, blev det verkligen så? Läs om Tommys sista chans och hans nya karriär i den avslutande delen av artikelserien senare i veckan...
Tidigare del i artikelserien:
#1) Tommy Salo: Genombrottet och glansdagarna
